Madeleine Erixon färg

Lyckan var total – jag passade som donator!

När vår äldsta son Dennis var ett år konstaterade läkarna att hans njurar hade  nedsatt funktion. Under de kommande åren blev det många, ibland långa, sjukhusvistelser för en liten kille som inte riktigt alltid förstod vad det var som hände kring honom. Vi, som föräldrar, visste att hans njurar blev svagare med åren. För att han skulle må bra och kunna leva ett aktivt liv skulle han behöva dialys i framtiden samt en njurtransplantation.

Dennis hade hunnit fylla 23 år då han en dag ringde oss och berättade att hans värden hade sjunkit så lågt att det var dags att börja tänka på en transplantation. Vi hoppades att någon av oss i familjen skulle kunna bli donator. Vi kom överens om att vi skulle börja med att utreda mig först. Om jag inte skulle vara lämplig som donator skulle vi utreda pappa Micke. I sista hand skulle vi utreda Dennis lillebror Eddie. Vi har en stor familj, så det fanns fler att utreda om det skulle bli aktuellt. Dennis sade att de skulle kontakta mig från Huddinge snarast och att en utredning skulle starta.

Det första man kollade på mig var sänkan. Sedan rullade alla andra prover på i jämna intervaller. Det blev många sjukhusbesök och tider att passa. Mellan provtagningarna fick jag även träffa psykologer. De frågade; ”Hur mår du? Är du säker på att du vill donera en njure till Dennis?” Jag svarade; ”JA!”

När man ser någon man älskar bli svagare och oroligare i själen, vill man bara få det gjort så snabbt som möjligt.

Jag var väldigt säker på min sak. Den enda oron som fanns hos mig var att proverna skulle visa att jag var sjuk eller att jag av någon anledning inte skulle vara lämplig som donator. Provtagningarna pågick under ett år.

Jag arbetade mycket under denna tid. Jag tyckte att det var skönt att tiden bara rullade på innan beskedet kom. Min njurläkare, Ingela, var ett stort stöd för mig under hela processen. Hon hörde alltid av sig efter varje provtagning/undersökning och berättade hur statusen såg ut. Jag och Dennis ringde varandra och stämde av när svaren från olika provtagningar var klara. Min lycka var total, när jag efter ett år fick veta att jag hade blivit godkänd som donator. Jag skulle kunna ge min äldsta son en njure som gåva!

Så kom då dagen, den 22e januari 2014. Dennis var redan inskriven på sjukhuset sedan en vecka tillbaka. Två dagar innan operationen skrevs jag in för provtagning och läkarbesök. Kvällen innan operationen smög jag in till Dennis och kramade honom godnatt (egentligen fick vi inte det eftersom vi hade tvättat oss med bakteriedödande tvål). Jag ville bara ge honom energi inför operationen och säga att allt kommer att gå strålande. Lite busig får man vara!

Operationen gick bara bra. Jag och Dennis sågs på uppvaket efteråt och fick prata en liten stund. Det var underbart att se Dennis igen! När jag träffade honom dagen efter såg han redan mycket piggare ut i ögonen och hade en annan färg i ansiktet. Han fullständigt strålade av energi!

Dennis blev en ny, pigg kille, som kom farande med droppställningen i korridoren. Hans aptit blev snabbt bättre och semlorna, som min kille Pelle överraskade oss med, gick åt som ”smör i solsken”!

Jag ska erkänna att det tog några dagar innan jag var på banan igen. Jag kände en trötthet efter operationen som bara kunde vilas bort. Min kropp var omtumlad och svullen och att försöka resa sig för att gå på toaletten var en kamp!

Dennis flyttade hem till mig så vi kunde ha koll på varandra ifall något skulle hända. Vi började sakta, men säkert, att ta promenader på dagarna så att kroppen skulle komma igång igen. Vi fick inte bära tunga saker på ganska länge och skulle endast utöva lättare träning. Jag var hemma i 12 veckor innan jag började flyga igen som supervisor runt om i världen.

Mitt liv efter operationen känns precis som innan jag donerade min vänstra njure till Dennis. Tröttheten är borta och i somras gjorde jag Tour du Mont Blanc! Jag och Pelle vandrade i Alperna i sju dagar, 6-8 timmar varje dag, bland djupa berg och höga dalar. Det var en utmaning, men min kropp har lika mycket energi som före operationen. Jag känner att det är en gåva att min njure passade och att Dennis mår bra. Man har inga garantier här i livet, men jag hoppas av hela mitt hjärta att min njure ska trivas länge, länge i Dennis kropp! Det blir sällan som man tänkt sig i livet, men det blir bra ändå.

Med dessa ord vill jag uppmana alla därute att sätta upp sig i donationsregistret och skänka en tanke till alla som väntar på en transplantation!

Till sist vill jag ge ett stort tack till all personal på Huddinge sjukhus som tog hand om oss på bästa sätt! Ni är guld värda!

//Madeleine Andersson-Erixon

Madeleine och Dennis