I december 2013 fick jag åka akut in till Ryhov, sjukhuset i Jönköping. Jag hade en extrem huvudvärk som jag hade levt med i ca sex månader. En huvudvärk som nästan tog kål på mig. Den var så stark att jag var tvungen att kräkas de dagar jag fick mina huvudvärksattacker. Jobbet började reagera lite då jag fick fler och fler sjukdagar.

Tillslut tog jag tag i det och gick till vårdcentralen i tron att jag hade migrän. Läkaren skrev ut medicin, men jag nämnde att jag även önskade att de skulle ta ett blodtryck bara för att vara på säkra sidan. När de väl gjorde detta trodde de att maskinen var trasig. Jag fick komma in på morgonen dagen efter för att kolla upp mig igen. De trodde inte det var sant när de såg siffrorna, så de tog ett blodprov. De nämnde aldrig vad blodtrycket var, så jag vet faktiskt inte.

Jag åkte till jobbet, men efter någon timme så ringde en specialistläkare från Ryhov och sa att jag var tvungen att komma in akut och läggas in.
 Frågandes som jag var om vad det var med mig så fick jag ett möte med min läkare på plats på sjukhuset. Han sa att jag troligen hade IgA-nefropati, kronisk njursvikt. Jag visste ingenting om vad njurarna ens gjorde.

Han berättade att jag hade ca 15 % funktion kvar av mina njurar. Jag trodde att nu, nu var det slut, och det enda jag tänkte på var mina barn och min fru. Jag hörde inget utav vad läkaren sa efter det.. Det var bara ett ringande ljud i huvudet. Jag kallsvettades och var på väg att svimma. Några timmar senare när chocken hade lagt sig bad jag om ett möte med läkaren igen.

På sjukhuset låg jag i en vecka, i stort sett enbart för att få bukt med blodtrycket. Jag fick göra en biopsi för att få ett definitivt svar på vad det egentligen var jag hade för sjukdom. Mycket riktigt så hade jag kronisk njursvikt.

Efter detta mådde jag självklart psykiskt dåligt. Men jag ville inte visa för min fru och mina två barn att jag var rädd. Jag har även alltid tänkt i banorna att man inte kan gräva ner sig i skiten utan alltid försöka se ljuset i tunneln istället.

Min mamma tvekade inte en sekund på att anmäla sig som donator till mig. Undersökningen som skulle göras beräknades ta ca ett halvår. Mamma är, precis som jag, väldigt beslutsam. Så hon låg på läkarna och sa att de får göra alla tester på en gång. Hon sa ofta till dem ”Lägg in mig om det skulle behövas så ni kan påskynda detta ärende”. Sagt och gjort så var det nästan så det blev. Hela utredningen tog istället två-tre månader.

Alla tester gick bra. Nu var det upp till Sahlgrenska för att godkänna det hela för att se om vi var kompatibla eller ej. Veckorna gick och inget samtal kom. Men en dag så ringde telefonen. Det var klart! Vi skulle opereras inom några veckor.

Jag fick läggas in några dagar tidigare än min mor då jag skulle behöva gå igenom några behandlingar eftersom vi hade olika blodgrupper. Sedan var det dags. Operation gick bra. Både jag och mamma mådde fint, men hade fruktansvärt ont ett bra tag efteråt. Jag fick åka hem redan efter en vecka, men fick självklart åka tillbaka ganska ofta till Sahlgrenska för kontroller. Mitt kreatininvärde gick dessvärre inte ner som det skulle. Det tog mycket lång tid på sig och både jag och läkarna började bli oroliga. Jag fick göra några biopsier, övernattningar på sjukhuset och ytterligare testar för att säkerställa att det inte var någon avstötning.

Men det var det inte. Det tog bara lång tid innan kreatininet började gå ner. Njuren behövde mer tid helt enkelt. Nu får jag leva med att nya njuren inte är 100 % återställd utan kommer stanna på ca 50 % funktion. Ett värde som man får vara helt okej och nöjd med.

Det stora positiva med transplantationen var att jag direkt kände att energin kom tillbaka. Jag var inte alls lika trött längre. Detta ledde till flera saker. Dels så gifte jag mig med min fru. Det var otroligt fint och härligt! Sedan fick jag även tid till att fundera över min framtid. Vad var det jag egentligen ville göra? Ville jag jobba kvar på mitt jobb? Byta jobb? Eller rent av starta eget?

Att starta eget är något jag alltid drömt om. Jag har gjort några små försök till att starta eget, men det har aldrig tagit fart, kanske för jag inte hade tiden eller energi för det?! Så jag tog tag i hornen och körde på med ett eget företag som jag nu driver.

Idag äter jag stora doser mediciner dagligen som jag kommer få äta resten av mitt liv. Jag går även med en liten oro i magen hela tiden mot avstötning och för framtiden. Eftersom jag är 31 år så kommer jag kanske få göra om min operation om ca 15 år. Vem ska jag då få min njure ifrån? Kommer det gå lika smidigt som denna gång? Men en tanke jag kan lugna mig med är att teknologin och forskningen ligger rätt i tiden. Jag vet att forskningen i njurmedicin har förbättrats otroligt sedan första njurtransplantationen skedde i Sverige. Och kommer förmodligen ha förbättrats markant om ca 15 år. Vem vet, jag kanske aldrig behöver byta njure igen. Jag försöker att inte tänka så mycket på det, utan leva i nuet och ta tillvara på varje dag.

Jag hoppas på en ljus framtid som njurtransplanterad och vill tacka min mamma som donerade sin njure till mig, min fru och mina underbara barn som har funnits där för mig, samt den extremt duktiga personalen på njurmedicin på både Ryhov och Sahlgrenska sjukhus. Ni är guld värda!

Donera mera!

// Mattias Gyllensvaan