Undersökningen

Det är många undersökningar som ska göras innan en person är godkänd som donator. Man måste vara full frisk, inte ha några sjukdomar eller vara i riskzonen för att bli sjuk, och de båda njurarnas funktion måste förstås vara utan anmärkning.

Detta för att se till att njuren som doneras är i utmärkt skick, men även för att undvika komplikationer som annars kan uppstå hos donatorn. Det ska inte finnas risk för att själv bli sjuk efter en donation. Undersökningarna sköts av en njurspecialist och samordnas av en sjuksköterska på en njurmedicinsk mottagning.

Läkarundersökningen

Läkaren gör en allmän undersökning och kontrollerar allmän hälsa, eventuell medicinering, allergier, tidigare och nuvarande sjukdomar och om det finns ärftliga sjukdomar i släkten. I samband med första läkarbesöket tas även längd, vikt och blodtryck. Kraftig övervikt ökar riskerna väsentligt vid operationstillfället och på längre sikt även njursjukdom genom risken för högt blodtryck och typ-2-diabetes. Vid övervikt är det bra om man tidigt försöker reducera sin vikt.

Blodprover

Blodgrupp

En person kan ha blodgrupp A, B, AB eller 0 – vilket kallas för AB0-systemet. Donator och mottagare behöver numera inte ha samma blodgrupp, men i normalfallet ska blodgruppen vara förenlig med mottagarens blodgrupp, se nedan:

Någon med blodgrupp:

– A → kan ge till A, AB
– B → kan ge till B, AB
– AB → kan ge till AB
– 0 → kan ge till A, B, AB och 0

Enligt ovan kan alltså en person med blodgrupp A inte donera till en person med blodgrupp 0, och tidigare krävdes det att blodgrupperna mellan donator och mottagare passade annars skulle den donerade njuren stötas bort. Idag kan man transplantera över blodgrupperna genom att mottagaren genomgår en speciell behandling innan operationen. Om det finns flera tänkbara donatorer är det dock en fördel om blodgrupperna matchar.

Behandlingen som möjliggör donation över blodgruppsbarriären kallas för immunadsorption, vilket liknar dialys, och tar bort de antikroppar som mottagaren har mot den tilltänkte donatorns inkompatibla blodgrupp. Mottagaren läggs in och ges immunadsorption några dagar innan planerad transplantation.

En tid innan den planerade transplantationen får mottagaren också börja med immundämpande behandling.

Vävnadstyp

Varje människa har en specifik vävnadstyp, även kallad HLA-typ. I vissa fall händer det att den som ska få en njure har utvecklat antikroppar mot andra människors vävnadstyper. För att undersöka detta tas ett blodprov som kallas korstest, eller cross match. Prover tas både under utredningen och före planerad transplantation.

Om mottagaren, av olika skäl, har bildat antikroppar som reagerar mot donatorns vävnadstyp så resulterar det i positiva korstest, vilket i allmänhet utgör hinder för transplantation med den då aktuella donatorn. Finns ingen närstående med negativa korstest (dvs inga antikroppar), kan man i vissa fall ge vissa förbehandlingar och förstärkt behandling mot avstötning, men riskerna för avstötning är ändå högre. Vissa typer av positiva korstest (antikroppar hittade) utgör ett absolut hinder för transplantation och kan i dagsläget inte kringgås.

Blodvärden

– Lever- och njurprover
– Salter
– Blodfetter
– Blodceller med mera

Koagulationsprover

– Graderar risken för blodproppar och blödningar

Virusprover

– För att undvika risken för blodsmitta till mottagaren (HIV, hepatit B, hepatit C, syfilis, CMV och EBV)

Urinprover

Urinodling – en urinvägsinfektion kan vara symptomfri, så prover tas alltid i undersökande syfte.
Urinsticka – för att upptäcka blodceller och äggvita i urinen.
Urinelfores – vilket är en mer avancerad metod för att mäta spår av äggvita i urinen.

Njurfunktionsmätning

GFR (Glomerular Filtration Rate) – ett mått på njurfunktionen

Njurarnas uppgift är att rena blodet från gifter och slaggprodukter, och ett mått på hur väl njurarna gör detta får man genom GFR. GFR säger hur effektiv reningen (filtrationen) är i en specifik del av njurarna (glomeruli).

Ett GFR på 100 ml/min anses, grovt räknat, som normalt, vilket förenklat innebär att man kan säga att ett GFR på 20 ml/min motsvarar 20 % njurfunktion. Med stigande ålder sjunker GFR successivt och vid 75 års ålder är det i genomsnitt nere på 50 ml/min.

Njurfunktion är således ett viktigt mått att undersöka inför en donation, och för att accepteras som donator krävs det att man garanterat kan beräknas ha ett GFR > 37 ml/min även när man så småningom blir 80 år gammal.

Blodprover för njurfunktion

Kreatinin, urea och cystatin C – indirekta mått på njurfunktion.

Iohexolclearance

En mer avancerad metod att mäta njurfunktionen på. Iohexol är ett röntgenkontrastmedel och kroppens enda sätt att utsöndra Iohexol är via njurarna. Genom att injicera en känd mängd och sedan mäta halten i blodet vid upprepade tillfällen under ett par timmar kan man skatta GFR.

Glukosbelastning

En undersökning som används för att utesluta huruvida donatorn har tendens att utveckla typ-2-diabetes, vilket skulle kunna skada den kvarvarande njuren efter donation. Först tas ett blodsocker och sedan intas en dryck med standardiserad mängd socker (glukos) och efter två timmar tas ett nytt blodprov.

EKG och arbetsprov

EKG – elektrokardiogram – visar hjärtats elektriska aktivitet

Arbetsprov

Ett cykeltest där motståndet på cykeln (belastningen) gradvis ökas och samtidigt tas EKG, puls och blodtryck med jämna intervall. Totalt tar arbetsprovet ca 45 minuter och resultatet visar allmän kondition och det kan också påvisa eventuell kranskärlssjukdom.

Röntgen

Hjärt-lungröntgen

En vanlig slätröntgen för att se att hjärtat och lungorna har normalt utseende.

CT-angiografi (computed tomography-angiografi)

Detta är samma sak som skiktröntgen eller datortomografi. Undersökningen görs i en kort tunnel där man får hundratals bildskikt (tänk brödskivor) av den del som röntgas. Undersökningen visar dels om man har normal anatomi i buken i stort, men man granskar särskilt njurarnas anatomi och kärlförsörjning. Normalt har man en pulsåder, en ven och en urinledare till vardera njuren, men det är inte ovanligt med avvikelser i antal kärl. Ibland är anatomin sådan att det inte är möjligt att genomföra operationen.

Kompletterande undersökningar

Ibland behövs ytterligare undersökningar så att den tilltänkte donatorn eller mottagaren inte utsätts för onödiga risker. Detta kan till exempel vara undersökningar av urinvägarna, hjärtat, infektionsprover eller om det varit oklarheter i de tidigare undersökningarna.

Ibland konsulteras även psykiatriker för att bedöma om personen är psykiskt stabil nog att utsättas för de påfrestningar som en njurdonation innebär. En kontakt med psykiatriker sker till exempel alltid inför en anonym donation.

 

 

Inför en donation

Beslutet

Att bestämma sig för att ge en av sina njurar till någon annan behöver man tänka igenom riktigt ordentligt. Glädjen och stoltheten över att kunna donera en njure till en medmänniska måste vägas mot riskerna och mot vad man innerst inne känner. Den här balansen – ”ska jag, ska jag inte” – bör man absolut diskutera igenom ordentligt inom familjen, med nära vänner och självklart också med ansvariga läkare.

För- och nackdelar

Att det över huvud taget är möjligt att flytta ett organ från en individ till en annan – och att det fungerar – är fantastiskt. Lika mänskligt fantastiskt är det att en människa kan skänka en nära medmänniska chansen till ett nytt och friskare liv genom att dela med sig av en av sina friska njurar. Det är säkert något av det största någon människa kan göra för någon annan. Nästan alla, som har donerat en av sina njurar till en närstående, säger också att de skulle göra det igen om det skulle vara möjligt.

Det går att bra att leva ett helt normalt liv med en frisk njure. Den kvarvarande njuren ökar automatiskt sin kapacitet, vilket ger mer än tillräcklig njurfunktion för ett gott liv. Två njurar tillsammans har nämligen naturligt en betydande överkapacitet. Så istället för att lämnas med 50 % efter en njurdonation ökar den nu ensamma njuren sin kapacitet till ca 75 %.

Njurdonatorer lever i genomsnitt längre och med samma eller bättre livskvalitet än de med bägge sina njurar kvar. Det beror förstås i första hand på att alla levande njurdonatorer är grundligt undersökta och friskare än genomsnittet, samt går på regelbundna kontroller efter sin donation, där eventuella sjukdomar kan upptäckas och behandlas tidigare.

Det finns alltså goda skäl för att bli njurdonator. Men det finns också många goda skäl till eftertanke och tvekan.

En operation kan aldrig vara helt riskfri. Att opereras innebär alltid vistelse på sjukhus och flera veckors sjukskrivning. Viss smärta och en stor trötthet efter operationen måste alla räkna med. Varför utsätta sig för en operation när den inte behövs för den egna hälsans skull är en berättigad fråga. Alla dessa och många därtill är mycket förståeliga och absolut inget att skämmas eller känna skuld för. Att människor har rätten att bestämma över sin egen kropp och sina egna njurar. Vill man inte donera en njure så vill man inte. Törs man inte, så törs man inte. Det måste alla ha full respekt och förståelse för.

Nödvändig bortovaro från arbete och sjukskrivning på grund av sjukhusvistelse och tid för rehabilitering är också en nackdel.

Risker

Riskerna vid njurdonation är små. I Sverige har ingen av de över 3 000 donatorerna avlidit i samband med operationen. Dödsfall finns dock rapporterat i internationell facklitteratur och man har skattat risken för död i samband med njurdonation till att vara 0,03 %, vilket motsvarar 3 dödsfall per 10 000 operationer.

Kort sikt

Ingen operation är riskfri och i korthet är allvarliga komplikationer som kan inträffa vid alla kirurgi: blödning, infektion eller blodpropp. Andra problem som kan uppstå är exempelvis sårinfektion, förstoppning, lunginflammation, ärrbråck och besvär med känselbortfall eller smärta från ärret.

Lång sikt

När man donerat sin ena njure har man bara halva sin njurfunktion kvar. Kroppen kompenserar förlusten genom att öka blodflödet till den kvarvarande njuren. Vid undersökningar av njurdonatorer har man visat att funktionen hämtar sig till cirka 75 %. Är man äldre vid donationstillfället är återhämtningen mindre uttalad, men oavsett detta medför en halvering av normal njurfunktion inga besvär eller sjuklighet.

När man donerar en njure förlorar man en del av sin reservkapacitet och skulle man exempelvis drabbas av cancer eller skada vid en trafikolycka i den kvarvarande njuren är situationen givetvis sämre än om man hade kvar sin andra njure. Drabbas man däremot av annan njursjukdom gör det sällan i praktiken så stor skillnad om man har en eller två njurar eftersom bägge njurarna skulle ha påverkats ungefär lika.

Psykologiska konsekvenser

Att någon närstående är i behov av en njurtransplantation och att som potentiell donator ställas inför frågan om njurdonation är en stressande situation.

Donatorsutredningen i sig kan vara påfrestande och man kan uppleva att den tar lång tid. Det kan finnas oro för att prover och undersökningar ska visa att man inte är frisk nog att bli donator eller att man har någon sjukdom.

Det finns ingen hundraprocentig garanti för att den transplanterade njuren fungerar hos mottagaren. De genomsnittliga resultaten för de som får njure från avliden donator är bra, men ännu bättre för de som får från levande givare. Om njuren inte fungerar så bra eller inte alls kan det leda till skuldkänslor och depression både hos givare och hos mottagare. Det är aldrig den levande donatorns fel att njuren inte fungerar.

Även när allt fungerar bra efter operationen kan ibland donatorn känna sig nedstämd eller deprimerad. Det kan bero på att den psykiska anspänningen man haft under utredningen och inför operationen släpper när allt är över.

Praktiskt inför donationen

Hur man praktiskt kommer påverkas och vad man bör förbereda: Vara fysiskt aktiv, rökfri, alkoholfri och både äta och sova bra = speciellt bra förberedelser för en operation.

Dag för operation bestäms utifrån när det passar dig bäst och när det är möjligt för kliniken. Tiden för op påverkas också av mottagarens kvarvarande funktion (inte för bra och inte för dålig).

Räkna med att vara på sjukhuset i ungefär en vecka innan du kommer hem.

 

 

Utredning

Första kontakten

Att visa sin vilja att donera en njure betyder inte att man automatiskt blir donator. Den goda viljan är en förutsättning, men man måste även vara fullt frisk och medicinskt lämplig. Ett första steg för att utreda detta kan vara ett eller flera samtal, både med njurläkare och transplantationsläkare.

För att påbörja processen kan man antingen gå via den njursjuke eller dennes behandlande läkare för att komma till en första kontakt. Vill man inte ta denna väg, eller om man vill donera anonymt, så kan man ta kontakt med patientkoordinatorn på transplantationsmottagningen vid Akademiska sjukhuset på 018-611 31 70.

Vid det första läkarbesöket har man möjlighet att få svar på frågor och få en preliminär bedömning om lämpligheten att donera. Om det inte finns några oklarheter kan man även påbörja donationsutredningen.

I de fall då det finns flera tänkbara och villiga donatorer kan de komma på detta första besök tillsammans och få en uppfattning om någon är mer lämplig än någon annan. Exempelvis i de fall då flera syskon kan tänkas donera tar man blodprov från alla tänkbara syskon. Detta då en fjärdedel av alla syskon har en särskilt gynnsam vävnadstyp (HLA-identiska) vilket förbättrar resultatet av transplantationen.

Kurator

Att träffa kurator kommer tidigt i utredningen, så att den blivande donatorn får möjlighet att prata om olika tankar och funderingar som rör donationen. Kuratorns roll är även att informera om hur man går tillväga gällande ersättning för utgifter och inkomstbortfall i samband med utredningen och donationen.

Ekonomisk ersättning

En levande donator får ersättning för kostnader så som resor, inkomstbortfall, sjukskrivning, som uppstår under utredningen och i samband med operationen. Någon ytterligare ekonomisk kompensation eller annan ersättning för donationen är inte tillåten enligt svensk lag. Att donera en njure är just det, en donation, en gåva.

Hur lång tid tar utredningen?

Vanligtvis tar en donationsutredningen tre till fem månader. Ibland kan det gå snabbare, men det kan också ta ännu längre tid om exempelvis kompletterande prover behöver göras. Utredningen avbryts om man upptäcker något som talar emot donation. Även mottagaren behöver genomgå en utredning och ibland kan mottagarens hälsa, exempelvis hjärtsjukdom eller infektioner, fördröja transplantationen.

Vem kan bli njurdonator?

– Föräldrar
– Syskon
– Andra släktingar
– Äkta makar, sambos, partners
– Vänner
– Arbetskamrater
– Anonyma givare

Föräldrar, syskon och barn (över 18 år) är oftast passande som donatorer, men forskning och utveckling har numera gjort det möjligt för en betydligt vidare krets av människor att bli njurdonatorer – nära släktskap är med andra ord inte alls lika avgörande som det var tidigare.

Anonyma givare kan också bli njurdonatorer. En anonym givare är en person som inte känner någon i sin närhet som är i behov av en njure, men som ändå vill donera. Efter utredningar avgör transplantationsenheten vem som får den donerade njuren – vare sig donator eller mottagare vet vem som har fått respektive gett njuren.

När kan man inte bli njurdonator?

Vissa sjukdomar eller tillstånd betyder att man inte kan bli njurdonator:

– Diabetes
– Högt blodtryck
– Njursjukdom
– Hjärtsjukdom
– Cancer
– Psykiatriska sjukdomar
– Aktivt missbruk av alkohol eller andra droger
– Övervikt (BMI > 30)
– Graviditet
– Aktiv rökare