Farmors fina uppoffring räddade Alice från cancern

För snart tre år sedan drabbades 4-åriga Alice Thelin av elaktartad cancer. Läkarnas prognos var mörk – Alice skulle bara överleva om hon fick en levertransplantation. Då ställde farmor Lena upp.
– Bara hon mår bra så kan jag ta vilken smärta som helst, berättar hon.

 

4-åriga Alice har precis kommit hem från en lekfull dag i förskolan i Uppsala – och har fullt av planer även för kvällen.

– Jag ska baka biskvier!

Även mamma Maria Thelin, 36, är glad.

– Många saker som många människor tar för givet, som att kunna skratta, äta mat, leka. För oss är det guld värt att se henne må så bra. Hon är så lycklig, och vi är så lyckliga över att se henne, säger hon.

I september 2015 var Alice 2 år gammal och hade precis börjat på förskolan, när hon plötsligt började få problem med att äta.

Maria berättar att de till slut tvingades åka in med dottern till akuten – där de fick reda på att det fanns någonting i Alice mage som inte skulle vara där.

– Bara det inte är cancer, sa min mamma. Sedan kom det in sex personer i rummet vi satt i – och då förstod jag direkt att det var det, säger hon.

– Det var… jag börjar gråta när jag tänker på det, säger hon.

”Trodde hon skulle dö”

Alices cancer var elakartad. Hon hade en tumör i levern och metastaser i lungorna, och påbörjade en cellgiftsbehandling.

– Jag tror att det hjälpte henne att vara så liten, hon ville leva, hon hatade sjukhuset och tyckte allt var jättejobbigt, men hon ville bara leka och må bra, berättar mamma Maria.

– Vi var på sjukhuset hela tiden. Hon fick infektioner, bältros. Vi åkte till akuten för att hon blödde så mycket och kräktes blod. Det var många kamper.

Foto: Privat

Ett av Marias starkaste minnen hösten är när hennes dotter fick åka ambulans.

– Hon började blöda näsblod och det bara fortsatte och fortsatte. Precis när vi hade lagt på luren började hon kräkas massvis med blod. Det såg ut som att någon hade dött i vårt badrum. Min man skrek: ”Hon dör nu, hon dör!”, och jag fick ringa ambulansen. Det var en skräckupplevelse, för vi trodde att hon dog.

Foto: Privat

I december fick familjen det tunga beskedet: Alice skulle antagligen inte överleva cancern.

–  Doktorn att ni måste förbereda er på att det här inte kommer gå vägen. Jag fick panik. Jag accepterade det inte, berättar Maria

Farmor donerade lever

Till slut beslutades det om att Alice lungor skulle opereras – med oviss utgång.

Men operationen gick över förväntan, och läkarna började prata om att det var tal om en levertransplantation – en transplantation som skulle kunna rädda Alice liv.

För farmor Lena, 57, var beslutet enkelt – det var självklart att hon skulle ge sitt barnbarn en bit av sin lever.

– Jag bestämde mig direkt. Jag ställer upp om jag kan, och det gjorde det som tur var, berättar hon.

– Det var jobbigt innan jag fick reda på om jag kunde vara givare, massor av undersökningar och prover innan de godkände mig. Det var en jobbig tid.

Foto: Privat

Efter en nio timmar lång operation kunde familjen få beskedet: Alice skulle överleva.

– Då grät vi nog alla. Nu kunde vi andas ut igen, berättar Maria.

– Efteråt kallade läkarna henne för ”det lilla miraklet” eftersom det gick så bra. Efter femte dagen var hon uppe och sprang i korridoren. Det var full rulle på henne hela tiden.

”En hjälte”

I dag går Alice i förskolan och kan äntligen leva ett liv med lek och kompisar.

– Vi fick all livslust tillbaka. Hon mår bra i dag, men hon får väldigt mycket infektioner och är väldigt känslig, berättar mamma Maria.

Foto: Privat

I familjen Thelin är Alice farmor en hjälte.

– Utan henne vet inte om Alice ens hade levt i dag. Vi vet inte hur vi ska kunna tacka henne för allt hon har gjort, säger Maria.

Publicerad av Expressen.

Text: Alexandra Andersson

Birgitta om organdonationen: Tacksam att jag kunde hjälpa min dotter

Birgitta har levt med oro hela livet. Hennes dotter blev sjuk när hon var två år. Nu väntar hon på ett viktigt besked.

Birgitta donerade en njure till sin dotter som varit sjuk länge. Hon känner sig tacksam över livet.

Jag och min man Magnus var med husbil i Värmland. Vi hade checkat in på en campingplats vid Vänerns strand. Jag höll på att plocka fram solstolar och bord när mobiltelefonen ringde:

– Hej, det är sjuksköterska Anna. Vi pratades vid för en månad sedan. Vi kör igång utredningen på dig så fort som möjligt. Har du semester?
– Ja, vi kommer hem nästa vecka.
– Då skickar jag en kallelse för provtagning med posten till slutet på augusti.

Magnus vevade ut markisen från husbilens långsida och tog fram grillen. Sedan satt vi och njöt av kvällssolen, maten och ett glas rött vin.

Lukten av grillat kött och korv hade spritt sig över campingen. Det var liv och rörelse. Barn med massor av spring i benen. Sparkcyklar, fotbollar och hopptorn.

Vi blev påminda om när våra barn var små, hur svårt de hade att sitta still med ben som sprattlade. Nu var de utflugna sedan länge.

– Du är dämpad. Funderar du? frågade Magnus.
– Undrar om jag klarar utredningen. Jag börjar komma till åren.
– Ta det som det kommer, allt löser sig, sa han på sin lugna norrländska dialekt och såg på mig med sina varma ögon.

Utredningen påbörjades

Jag påbörjade den ena utredningen efter den andra. Det var blodprover, belastningsprover, röntgen och fysiska tester.

Jag hade kommit en bit på väg i utredningen när min syster Lena kom på besök. Jag såg på hennes ögon och kroppshållning att något hade hänt.

– Sabinas cancer är spridd, sa Lena med en tom blick.

Sabina var Lenas dotter.

– Det finns bra behandlingsformer. Hon har hela livet framför sig. Sabina har varit frisk hela sin uppväxt. Min dotter har varit sjuk sedan hon var två år, sa jag forcerat.

Lena stod för optimismen i släkten. Nu var det jag som letade efter ord som kunde ge tröst.

– Lena, de har kommit så långt i cancerforskningen. Det kommer att gå bra.
– Du har rätt, det kommer att gå bra. Hur går dina utredningar?
– Det ser bra ut så här långt. Det känns nervöst, men tänk inte på mig. Det är det lilla.

Min utredning fortsatte sedan samtidigt som Lenas dotter blev sämre.

Ett ögonblick som aldrig suddas ut

Fem månader senare var jag på Sabinas begravning. En flicka på åtta år gick fram till den vita kistan smyckad med röda gerberablommor och sa hej då till sin mamma.

För mig blev det ett ögonblick i livet som aldrig kommer att suddas ut. Vi var alla överväldigade av sorg och många tårar föll, samtidigt var det en ljus och vacker ceremoni.

Jag fick ett nytt synsätt på livet. Hur fort ett liv kan ta slut och att man ska vara tacksam över det man har.

Några veckor efteråt var det dags för min operation. Min man följde med till universitetssjukhuset. Vår dotter som under en längre tid varit sjuk fanns på plats sedan en vecka tillbaka.

Jag fick ett varmt bemötande av sjukhuspersonal och hade inskrivningssamtal med läkare, sjuksköterska och kurator.

Jag opererades först av ett team och det gick bra. Efteråt rullades min dotter in i operationssalen och ett nytt team tog över.

Tacksam över livet

Dagen efter kom läkaren som med varsamma händer opererat in min vänstra njure i min dotters kropp. Han rullade in en ultraljudsapparat och visade hur njuren redan hade börjat jobba. Helt ofattbart och fängslande.

Vid mitt utskrivningssamtal höll verksamhetschefen tal:
– Bästa njurdonator, det finns få saker som kan mäta sig med detta när det gäller att visa oegennyttig medmänsklighet.

Jag reste mig upp och rörd kramade jag om honom. Jag var så tacksam över livet.

Jag donerade en njure till mitt vuxna barn. Allt för att ge livskvalitet.

Min syster som under denna tid förlorade sitt enda barn fick leta efter ljus i mörkret. Livet läker inte alla sår, men förhoppningsvis kan vi hitta balans för att få livspusslet att fungera.

Birgitta

Publicerad i Hemmets.

Kvinnor i topp som levande njurdonatorer på Akademiska

I fjol genomfördes 110 njurtransplantationer på Akademiska sjukhuset, betydligt fler än 2007 då 65 patienter fick en ny njure. Antalet njurtransplantationer har ökat sedan millenieskiftet. Sex av tio levande njurdonatorer är numera kvinnor vilket uppmärksammas på världsnjurdagen 8 mars.
– Vi har sett en stadig ökning av antalet njurtransplantationer på Akademiska sjukhuset sedan år 2000. I dag står levande donatorer för 30-40 procent av de njurar som transplanteras. Att sex av tio levande donatorer är kvinnor beror bland annat på att kardiovaskulära sjukdomar är mer ovanliga hos kvinnor än män. Det vanligaste är att mottagaren är besläktad med donatorn, säger Vivan Hellström, kirurg som utför njurtransplantationer med levande donatorer på Akademiska sjukhuset.

Enligt Vivan Hellström är det vanligare i hela västvärlden att kvinnor donerar en njure än män. Av en Uppsalastudie framgår att kvinnors positiva inställning till njurdonation beror på att de vill hjälpa och för att omgivningen förväntar sig det. För män är det vanligare att känna en moralisk skyldighet. Det finns däremot ingen statistisk skillnad mellan motiven eller någon skillnad på hur man uppfattat informationen före donationen.
Av de njurtransplantationer som gjordes på Akademiska 2017 med levande givare var 22 av 35 närbesläktade med mottagaren. Motsvarande siffra 2016 var 16 av 32. I sju fall av 35 gjordes donation mellan makar 2017 jämfört med 10 av 32 fall året innan.

– Skillnaden mellan könen är mindre i de fall där syskon donerar till varandra eller då donationen görs till ett eget barn. Då är givarna i cirka 40 procent av fallen kvinnor, konstaterar hon.

Publicerad som pressmeddelande av Akademiska Sjukhuset

”Jag vill bara att det ska bli min tur”

Rebecca Klasson var 29 år när hon blev akut magsjuk. Efter två veckor på sjukhus konstaterade läkarna att hon hade kronisk njursvikt. Nu väntar hon för andra gången på en ny njure.
– Jag hoppar till så fort telefonen ringer. Jag vill bara att det ska bli min tur, säger hon.

Skärmklipp 2018-02-21 10.33.10

Tre förmiddagar i veckan går Rebecca Klasson i dialys. Det tar fyra timmar. Hon blir väldigt trött efteråt. Men behandlingen håller henne vid liv i väntan på ett nytt organ.

– Jag har ju turen att ha dialys, men de som behöver lungor, lever, ett nytt hjärta – det enda som gäller för dem är en transplantation snabbt. Vi behöver den här nya lagen som gör att folk faktiskt kan överleva. Att de kan få leva sina liv.

Det har gått sex år sedan Rebecca Klasson blev sjuk. När njursvikten var ett faktum började släkt och vänner utredas för att om möjligt bli donatorer. Det blev en träff.

– Min bästa vän stämde in, hon kunde ge mig en njure, säger Rebecca Klasson.

Våren 2014 genomfördes transplantationen. Och allt gick bra.

– Värdena var över förväntan. Vi var väldigt nöjda med operationen.

Ett år efter transplantationen bestämde sig Rebecca och hennes man för att försöka skaffa barn. Rebeccas medicinering lades om men något blev fel.

– De missade att sätta in en ersättningsmedicin. Det gjorde att min kropp började stöta bort den nya njuren. Efter det visste jag att det var kört; att jag skulle behöva gå igenom allt igen.

Sedan dess har hon mått allt sämre. Försöket att skaffa barn fick avslutas och njursvikten gjorde Rebecca Klasson trött.

– Man går runt som om man har en kudde i huvudet hela tiden. Det är svårt att förklara en trötthet som aldrig försvinner.

Det låter osannolikt. Men både Rebecca och hennes lillebror har fått nya organ.

– Min bror behövde en ny lever och stod på väntelistan i Sverige, det här var 2011. Han skulle ha dött under väntetiden om han hade stannat här. Men han flyttade med sin fru till Holland. Där blev han transplanterad bara några dagar efter att han kommit upp på listan.

I maj 2015 blev Rebecca Klasson sjukskriven. Då var det bara en sommar kvar innan donationsutredningen skulle lämnas till regeringen. Sedan dess har livet varit på undantag.

– Jag får inte vara längre än 1,5 timme bort från sjukhuset. Om de skulle ringa. Jag hoppar till så fort telefonen ringer. Jag vill bara att det ska bli min tur, jag är för ung för det här.

Den byråkratiska processen stannade upp. Inte förrän i januari i år kom beskedet från regeringen: en ny utredning ska tillsättas, förslagen i den gamla utredningen är inte förenliga med grundlagen.

– För mig betyder det att jag inte har något liv. Hade de fått in lagen hade fler kunnat få organ fortare. Fler hade överlevt. Och fler hade fått möjlighet att donera.

– Nu väntar jag bara på en ny njure för att kunna fortsätta med livet. Nu är livet på paus.

Skriven av Alexandra Urisman Otto och Josefin Sköld
Publicerad i DN

Heléns gåva gav sonen Mattias livet tillbaka

När det stod klart att hennes son Mattias var allvarligt sjuk tvekade Helén inte en sekund. Hon ställde 
omedelbart upp som donator och hennes ena njure 
renar nu blodet 
i hans kropp. 
Mattias har fått 
dubbel anledning 
att tacka sin mamma för att han lever.

mattias-organdonation-njure-700x368

Mattias mamma Helén donerade sin njure för att rädda sonen

Kärleken och närheten mellan mor och son märks tydligt när Mattias Gyllensvaan, 34, lägger armen om sin mamma Helén Birgersson, 54.

De har något som förenar dem mer än det vanliga släktskapet mellan en mamma och hennes son. Sedan några år sitter nämligen den ena av hennes njurar i hans kropp.
– Tack vare mamma mår jag bra i dag. Jag slapp gå i åratal i dialys och stå på väntelistan för organdonation som många andra njursjuka tvingas göra, säger han.
– Jag hade ställt upp en gång till för Mattias – om jag bara kunnat, säger hon med ett leende. Det handlade ju om liv eller död för honom.

Vi befinner oss i Gränna där Mattias bor med sin hustru Evelina, 31, och barnen Edith, 6, och Jack, 8. Hans mamma Helén och pappa Jan Birgersson, 58, är på besök.
– Jag måste ju se till så att min njure gör vad den ska. Den har ju haft semester i min kropp i många år. Nu är det dags för den att jobba, säger hon med ett skratt.

Var extremt trött

Det började med att Mattias för några år sedan kände sig onormalt trött. Först trodde han att det berodde på att han jobbade för mycket i kombination med livet som småbarnsförälder med allt som det innebär.
– Men det blev bara värre och värre. Jag var stressad och extremt trött, säger han.
– Jag såg det på dig, säger hans mamma. Minns du att jag sa till dig att ta det lugnare?

Mattias Gyllensvaan med Evelina, barnen Jack och Edith samt katten Jean-Pierre.

Mattias Gyllensvaan med Evelina, barnen Jack och Edith samt katten Jean-Pierre.

Efter ett tag fick Mattias dessutom kraftiga huvudvärksattacker.
– Jag hade aldrig varit med om något liknande. När huvudvärken slog till låg jag bara i fosterställning och kräktes.

Han sökte vård, men läkaren som undersökte honom trodde att han hade migrän och skrev ut smärtstillande.
– Jag bad honom mäta blodtrycket på mig för säkerhets skull.

Resultatet överraskade både Mattias och läkaren. Blodtrycket var 249/187, ett friskt blodtryck hos unga vuxna är 120/80.
– Läkaren trodde först att det var fel på mätaren och tog en elektronisk mätare – som visade samma. Då bad han mig komma tillbaka morgonen därpå för en ny kontroll, berättar Mattias.

”Kom in genast”

Morgonen därpå togs även ett EKG och blodproverna skickades för analys. Medan Mattias fortfarande var kvar på vårdcentralen ringde en njurspecialist upp.
– Släpp allt du har, sa han, och kom in till sjukhuset genast. Du ska läggas in.

Beskedet var en chock. Mattias fick ringa sin arbetsgivare och berätta att han var på väg till sjukhuset och att han inte visste hur länge han skulle bli kvar där.

Mamma Helén bestämde sig direkt när hon hörde hur sjuk sonen Mattias var: hon skulle ge honom sin ena njure.

Mamma Helén bestämde sig direkt när hon hörde hur sjuk sonen Mattias var: hon skulle ge honom sin ena njure.

När han fick beskedet att han led av kronisk njursvikt blev han riktigt rädd.
– Min första tanke var ska jag dö nu, och jag började kallsvettas. Jag kunde knappt gå och efteråt kom jag på att jag bara hört hälften av vad läkaren sa. Jag var tvungen att gå tillbaka och be honom säga det en gång till.

Mattias frågade läkaren rakt ut om diagnosen innebar att han skulle dö.
– Nej, inte i dagsläget, svarade han. Men han sa att jag kunde göra det om jag inte fick en ny njure.

När Mattias fick diagnosen hade hans njurar bara 13 procents kapacitet kvar. Gränsen för när en njursjuk behöver dialys går vid tio procent.
– Sjukdomen hade gått så långt att inga bromsmediciner skulle hjälpa. Det enda jag kunde hoppas på var att mina återstående procents njurfunktion skulle hålla så länge som möjligt.

Långa donationsköer

Efter att han själv fått chockbeskedet var Mattias tvungen att informera sin familj om att han var allvarligt sjuk. Hans hustru Evelina erbjöd sig omedelbart att bli donator. Men Mattias ville inte det, han tyckte att hon skulle ha möjligheten att donera till barnen i framtiden, eftersom leversjukdomen kan vara ärftlig. Alternativet var att han sattes upp på väntelista för organdonation.

Men det var inget alternativ för hans mamma Helén. Hon bestämde sig direkt för att bli donator.
– Det var ingen som helst tvekan. Jag blev ledsen när Mattias berättade att han var sjuk. Jag jobbar själv inom vården och vet att det kan gå illa och att människor dör under tiden de väntar på ett nytt organ. Jag tänkte på våra barnbarn och blev rädd när jag tänkte på att de riskerade att förlora sin pappa.

Många jobbiga prover

Beskedet att mamman ställde upp kom som en glad överraskning.
– Det är alltid bättre att njuren kommer från en levande donator än från en död. Då kan man före transplantationen noga undersöka att den verkligen kommer att fungera, säger Mattias.

En utredning för att bedöma om en donator är lämplig tar normalt sex månader, men Helén försökte skynda på läkarna. Hon ville att sonen skulle slippa dialys.
– Det var en påfrestande tid med mycket prover som måste tas. Det kändes som om jag bodde på sjukhuset när jag inte var på jobbet, säger Helén.
– Om inte Helén hade bedömts som lämplig stod jag som nummer två på listan över tänkbara donatorer, säger Mattias pappa Jan.

Mattias tillsammans med 
sina föräldrar Helén och Jan.

Mattias tillsammans med 
sina föräldrar Helén och Jan.

Beskedet från transplantationskoordinatorn om att Helén godkänts som donator kom när hela familjen hade samlats vid Mattias mormors sjukbädd.
– Det var en sådan känslostorm, berättar Helén. Vi var hos mamma för att i princip ta farväl av henne eftersom hon var mycket sjuk. Då ringde det och jag fick glädjebeskedet. Samtidigt som vi var ledsna för att mamma var döende jublade vi över att det var klart med donationen.
– Beskedet verkar även ha påverkat mamma. Hon kvicknade till och levde drygt ett halvår till, fortsätter Helén.

I april, knappt ett halvår efter att han fått diagnosen, låg Mattias och hans mamma på operationsbordet på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Hans njurkapacitet var då nere på sju procent.

In i det sista, till strax före operationen, fick Helén frågan av läkarna om hon verkligen var säker på att hon ville donera njuren.
– Jag har aldrig varit så säker i hela mitt liv. Mattias hade fått ta båda mina njurar om det hade behövts, säger hon med ett skratt.

Men trots att de förberetts på vad som skulle hända var det nervöst när de rullades in i operationssalen.
– De sövde ner mig först och plockade ut min ena njure för att se att allt var som det skulle innan Mattias förbereddes för transplantationen.

Allt gick som planerat. Helén vaknade först ur narkosen och hon väntade sedan oroligt på nyheter om sonen.
– Vi låg på samma rum och när de till slut kom med Mattias säng blev jag först rädd att det hänt något. Han var blå om läpparna, helt vit i ansiktet och hade massor av slangar kopplade till kroppen.

Men transplantationen hade gått bra. Mattias var bara medtagen efter operationen.
– Jag ville bara sova. När jag sedan vaknade upp hade jag fruktansvärt ont och de fick pumpa mig full med morfin.

Lång rehabilitering

Helén kunde lämna sjukhuset redan efter fem dagar medan Mattias fick ligga kvar ett par veckor.
– Det tog ett tag innan min njure kom igång i hans kropp. Jag minns att jag satt hemma och tänkte: Kom igen nu då! Du har haft rena semestern i min kropp i hela mitt liv. Nu är det dags att du börjar jobba. Det hjälpte tydligen, säger hon och skrattar.
– Jag hade sedan en ganska lång rehabilitering, säger Mattias. Den första tiden var jag tvungen att åka på kontroller på Sahlgrenska sjukhuset varannan dag, men det har blivit färre och färre gånger. Numera går jag på kontroll en gång i halvåret.

”Min första tanke var 'ska jag dö nu' och jag började kallsvettas”.

”Min första tanke var ‘ska jag dö nu’ och jag började kallsvettas”.

I början var det tufft eftersom han var tvungen att ta stora mängder medicin som skulle förhindra att hans kropp stötte bort den nya njuren.
– Den medicinen måste jag fortsätta med resten av livet. Man har också förberett mig på att jag kan behöva gå igenom en ny transplantation. Troligen när jag är i 45–50-årsåldern. Så länge beräknas mammas njure fungera. Men den kan också hålla resten av mitt liv, eller i värsta fall bara fem år. Det finns inga garantier.
– Men då kan jag tyvärr inte ställa upp, säger Helén som i dag har samma funktion på sin återstående njure som hon hade på båda före donationen.

Blivit mer blödig

Några månader efter transplantationen kunde Mattias börja arbeta igen. I dag driver han egen firma tillsammans med sin hustru och för några år sedan bestämde han sig för att hjälpa andra som behöver nya organ genom att stötta organisationen MOD (Mer organdonation).
– Vi skänkte under en period tio procent av vår omsättning till MOD. Nu planerar vi att göra en ny kampanj tillsammans med dem, berättar han.

Han vill samtidigt uppmana andra att gå på regelbundna hälsokontroller och inte vänta för länge som han gjorde.
Ett enkelt blodprov kan visa om det är något som inte stämmer och om njursvikt upptäcks i ett tidigare skede kan det räcka med bromsmediciner.

Mattias kramar om sin mamma och klappar sig på magen vid det ställe där hennes njure arbetar med att rena hans blod.
– På varje årsdag av transplantationen skickar vi varandra blommor och små presenter, säger Helén och visar kortet som följde med blombuketten i våras.
På det står det: ”Grattis på 3-årsdagen! Tack så mycket mamma för att du gav mig livet tillbaka. Älskar dig”.
– Jag har blivit mer blödig efter transplantationen, säger hon och torkar bort en tår från ena ögat. Det känns som om jag har gett livet åt Mattias två gånger.

 

Skriven av: Per-Ola Ohlsson
Publicerad i Allers

Kristoffer fick en ny njure i julklapp

Bild: Privat

Kristoffer Ek har haft njursvikt i flera år. Flera gånger i veckan har han behövt uppsöka sjukhus för att gå på dialys. Men tre dagar innan jul fick han en ny njure av sin lillebror.
– Nu ska jag göra allt jag inte kunnat göra tidigare, säger han.

Det blev en annorlunda jul för Kristoffer Ek, 33, från Högsbo. Tre dagar innan julafton fick han en ny njure – av sin lillebror. Så i stället för att vara hemma med sin fru blev det firande på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

– Jag hade tagit med mig lite julpynt för att få mer stämning och så hade jag paketöppning med min fru och min pappa på videolänk. Min mamma och bror var med på sjukhuset. Många säger att njuren var som min brors julklapp till mig och det får jag väl gå med på.

Kristoffer Ek har till följd av en medfödd sjukdom haft problem med njurarna sedan elvaårsåldern och sedan 2015 har han varit sjukskriven och gått i dialys.

– Det är inget man vill göra men om man inte gör det så dör man. Att sitta i dialys gör inte ont, men den sista timmen brukade jag få huvudvärk och känna mig tung i kroppen. Vissa blir väldigt illamående.

Ser helt annorlunda ut

Dialysbehandling innebär att blodet på konstgjord väg renas från slaggprodukter och vätska. För Kristoffer Eks del har det inneburit att han tre gånger i veckan har behövt uppsöka sjukhus för att under fyra timmar sitta vid en dialysmaskin.

– Man är förstås låst till tid och plats men jag har turen att jag har en egen Ipad så jag har kunnat titta på serier och filmer. Dessutom är jag ganska envis och viljestark så jag har till exempel kunnat åka till Sweden rock festival och gått på gästdialys.

Att resa utomlands har däremot inte varit aktuellt under de år som Kristoffer Ek gått på dialys.

– För den som har orken går det att ordna dialys även utomlands, men jag har inte tyckt att det är värt att åka på semester när jag vet att halva tiden kommer att gå åt till dialys. Efter själva sjukhusbesöket brukar jag vara trött och inte må så bra.

Nu efter transplantationen ser Kristoffer Eks situation helt annorlunda ut. Planen för det nya året är att bli återställd och förhoppningsvis börja jobba igen.

– Det känns jättekul. Om allt går som det ska ska jag resa till Prag och se mitt favoritband Pearl jam. Jag ser även fram emot att åka på festival utan att behöva gå på gästdialys. Nu ska jag försöka vårda det jag har fått göra allt som jag inte har kunnat göra tidigare.

Vill ta hand om sig själv nu

Det har nu gått tolv dagar sedan operationen och Kristoffer har fått komma hem till sin fru. Nyår firades hemma med att skåla i Pommac.

– Jag har fortfarande ett öppet sår som är ihophäftat med häftklamror på magen, så det fick bli finskjorta och mjukisbyxor.

Hur mår du?

– Jag känner mig mycket piggare och klarare i huvudet. Jag kan fokusera och tänka klart, det hade jag svårt för innan. Då var det som tinnitus i hela kroppen, det var hela tiden något som låg och störde. Njuren funkar över förväntan, jag är väldigt glad och tacksam över att ha en levande donator.

Kristoffer Eks bror kommer att vara sjukskriven i ungefär en månad men mår under omständigheterna bra.

– Såvitt jag vet mår donatorer i princip lika bra som de som inte donerat, om inte bättre. Man vill ju ta hand om sig själv efter något sådant här. Och sedan får man ju ganska bra karma. Jag är jättetacksam över vad han gjort för mig och känner mig väldigt ödmjuk över att det finns folk som kan göra en sådan uppoffring och amputera en del av sig själv för att ge någon annan livet tillbaka.

Skriven av Elina Bratt Lejring
Publicerad i GP

Anders väntar på ny njure från sin fru

ANDERS OLSSON FRÅn Varberg transplanterades för 28 år sedan och fick en njure av en avliden, men nu behöver han en ny njure igen.

För 28 år sedan upptäckte Anders att han blev tröttare och tröttare för varje dag som gick och fick högt blodtryck. Och man undersökte honom hos läkare som konstaterade att njurfunktionen var nedsatt.

– Man mätte kreatininet och det blev lite sämre för varje år som gick fram till transplantationen, säger Anders.

Han fick en njure av en avliden person som Anders inte vet någonting om. Men är väldigt tacksam för hans eller hennes anhöriga som tillät organdonationen.

Nu väntar han på en ny njure eftersom värdet på kreatininet börjat röra sig uppåt. Hans fru har sagt ja till att donera en av sina njurar – något som inte var aktuellt vid förra transplantationen.

– Då hade vi ganska så små barn och då var det ju bra att hon fanns till om det behövdes något till barnen.

Hans fru är utredd och har fått godkänt av läkare, men det finns en riskbedömning som måste göras. Detta eftersom Anders är gammal och hans kropp måste kunna ta emot en ny frisk njure trots att hans kärl är gamla.

 

Publicerad i Sveriges Radio

Text och bild: Evelina Myrbäck och Richard Skoglund

Två års kö till njurtransplantation – Lotta fick njure av svägerskan

KÖN FÖR ATT FÅ en njurtransplantation i Västra Götaland är två år lång. Lotta Anner hade tur. Hon fick en njure av sin svägerska.

 

Lotta Anner från Upphärad fick sitt liv tillbaka efter att ha varit svårt sjuk i närmare femton år. Diagnosen njursvikt fick hon för fem år sedan.

– Jag blev pigg med en gång. Det är helt enkelt fantastiskt, säger Lotta Anner.

Per Lindner är verksamhetschef vid Transplantationscentrum i Göteborg. Han berättar att väntekön för njurtransplantation är två år lång. Det organ som patienter får vänta längst på i Sverige.

– Det genomförs runt 200 njurtransplantationer varje år, men bara ett par stycken av dessa kommer från levande donatorer, säger Per Lindner som är verksamhetschef vid Transplantationscentrum i Göteborg.

Många kan tänka sig att donera organ efter sin död, men det går även att dela med sig av vissa organ som man klarar sig utan, som till exempel en av njurarna.

I Sverige finns fyra transplantationscentrum, som donatorer kan vända sig till. Ett av dem ligger i Göteborg.

Det finns också ett annat faktum, menar Per Lindner, där vården kan förbättra sig. Idag avslutas livsuppehållande åtgärder för framförallt äldre patienter utan att de ens fått frågan om de kan tänka sig att donera ett organ.

– Vi använder organ från personer som är över 80 år och får dem att fungera bra, säger Per Linder.

 

Publicerad i Sveriges Radio

Text: Angelique Hvalgren Johansson

 

 

P4: Gunilla gav en njure till sin son

HÖSTEN 2015 DONERADE Gunilla en njure till sonen Henrik. Han hade då endast 12 procent kapacitet kvar av sina njurar. Idag lever Henrik som vilken 17-åring som helst.

Just nu står 803 personer på en väntelista för att få organ. Hittills i år har elva personer dött från väntelistan och det råder alltså en brist på organ.

Henrik hade alltid varit en pigg och aktiv idrottskille, men under hösten 2013 bröt symtom ut som visade att han var sjuk.

– Han var trött, orkade inte träna som han brukade och mådde illa på morgonen och kräktes. Någonstans började man känna att det är något som inte står rätt till här, säger Gunilla Eklund.

– När det konstaterades att han hade problem med sina njurar, fick vi egentligen direkt veta att han kommer att bli sämre allt efter att åren går och han kommer behöva en njure. Det fick vi reda på ganska tidigt när han fick sin diagnos.

Gunilla Eklund blev donator och donerade en av sina njurar till Henrik under hösten 2015.

Hur gick operationen?

– Det gick jättebra. Vi blev bra omhändertagna, operationerna gick jättebra och vi återhämtade oss snabbt. Så allting har flutit på fantastiskt bra.

Hur mår ni idag?

– Jag mår jättebra och märker ingen skillnad. Det var bara första månaden som man var lite trött och medtagen. Henrik mår jättebra. Han är egentligen frisk med sin nya njure, och kan leva som vanligt, träna och vara med kompisar. Allt som en 17-åring ska göra helt enkelt.

Hur tänker du kring det här med organdonation och att ta ställning?

– Jag är jättepositiv. De upplevelser vi har haft har ju varit bra. Man hade ett medicinskt problem som gick att lösa på det här sättet, så det är fantastiskt att få vara med om det. Så har man möjlighet att anmäla sig till donationsregistret så rekommenderar jag det varmt. Man kan verkligen göra skillnad, säger Gunilla Eklund.

 

Publicerad i Sveriges Radio

Text: Magdalena Brander

Ny medicin kan hejda njursjukdom

EN NY TYP av antiinflammatoriskt läkemedel kan hejda försämringen av njurfunktionen hos patienter med en av de vanligaste orsakerna till njursvikt.

Det framgår av en europeisk studie, ledd från Akademiska sjukhuset och Uppsala universitet, som publiceras i den ledande medicintidskriften The Lancet.

– Våra resultat verkar mycket lovande, men det behövs större studier som pågår under längre tid innan vi vet om denna nya behandlingsform på lång sikt sänker behovet av dialysbehandling och njurtransplantationer i denna patientgrupp, säger professor Bengt Fellström vid Akademiska sjukhusets njurmedicinska avdelning.

Studien omfattar 149 patienter med den för de flesta förmodligen okända sjukdomen IgA-nefrit, som näst efter diabetes är den vanligaste enskilda orsaken till svår kronisk njursvikt och behov av dialys.

Sjukdomen kännetecknas av att så kallade IgA-antikroppar lagras in i njurarna och gradvis får dem att fungera allt sämre. IgA-antikroppar spelar en viktig roll i immunförsvaret, men vid IgA-nefrit tillverkas stora mängder av ett förändrat IgA av immunceller i tarmslemhinnan.

– Vår hypotes när vi utvecklade den nya behandlingsformen har varit att man genom att få bukt med den abnorma produktionen av IgA-antikroppar i slemhinnan i slutänden också borde kunna förhindra den skadliga inlagringen av dem i njurarna, säger Bengt Fellström.

Läkemedlet som använts i studien är en tablettberedning av den kortisonliknande substansen budesonid, som specialkonstruerats för att utöva sin verkan nästan enbart i slemhinnan i den del av tunntarmen där de onormalt stora mängderna förändrade IgA-antikroppar tillverkas och klumpas samman varpå de deponeras i njurarna och drar igång en skadlig inflammation.

Efter att med slumpens hjälp ha fördelats på tre lika stora grupper behandlades patienterna under nio månader med endera av två olika doser av försöksläkemedlet eller med overksamma placebotabletter.

Resultaten var slående, i synnerhet för patienterna som behandlades med den högre dosen. I den gruppen sjönk under behandlingens gång mängden äggvita i urinen med i medeltal över en fjärdedel, en förbättring som kvarstod även tre månader efter avslutad behandling.

För patienterna som fick placebotabletter däremot steg mängden äggvita i urinen med nästan tre procent.

– Även andra mätningar pekar på att behandlingen också bromsade sjukdomsförloppet genom att helt stabilisera njurfunktionen. Ingen tidigare behandling av symtomgivande IgA-nefrit har lyckats göra detta, säger Bengt Fellström.

Specialberedningen av budenosid tillverkas av det Stockholmsbaserade företaget Pharmalink. Innan den kan godkännas för behandling av IgA-nefrit krävs utvidgade så kallade fas 3-prövningar på patienter.

 

Publicerad i UNT

Text: Åke Spross

Sida 1 av 1112345...10...Sista »