P4: Gerd ”Jag har gett min dotter livet två gånger”

– JAG ERBJÖD EN NJURE innan jag ens fick frågan, sa Gerd Collin som donerade en av sina njurar vid 68 års ålder till sin dotter Sarah.

Gerds dotter Sarah föddes med en sjukdom som gjorde att hon fick en ny lever när hon var tolv år. Då var medicinen som skulle göra att kroppen inte stötte bort den mycket stark och den innebar att hennes njurar tog stryk.

För några år sedan blev det aktuellt med en njurtransplantation.

– Jag hade tänkt igenom det hela och erbjöd en njure innan jag ens fick frågan, sa Gerd Collin från Lidköping.

Hon fick nej för att bli donator först men efter att ha begärt en ”second opinion” fick hon till sist ja.

– Jag blev så lycklig, det var som att vinna högsta vinsten att kunna hjälpa min dotter, säger hon.

Hon var 68 år då ingreppet gjordes för snart två år sedan.

 

Publicerad i P4 Göteborg.

Bild: Madeleine Blidberg, Sveriges Radio.

GP: Eva, 51, har äntligen fått en ny njure

HON HAR LEVT med sin njursjukdom hela livet. Men Eva Charlotte Hermansson låter inte sjukdomen komma i vägen för ett bra liv. Efter två år i dialys har hon äntligen fått sin nya njure.

Efter njurtransplantationen i oktober blir nu Eva Charlotte Hermansson allt piggare för varje dag som går. Nu tänker hon bland annat slutföra skrivarbetet med den roman hon har påbörjat.

21 oktober 2016 var en stor dag för Eva Charlotte. Efter två års kämpande, med dialys tre gånger i veckan, fick hon äntligen en ny njure transplanterad – och livet kunde börja om på nytt.
– Jag har gått i dialys tre gånger i veckan i två år och det har varit väldigt tufft. Jag har åkt in och ut på akuten under den här tiden, och visste inte ens om jag skulle få en ny njure eftersom min lever hade påverkats av mediciner. Prover togs, men jag fick inga besked om resultaten. Till slut visade sig resultaten vara okej och jag fick äntligen ställa mig i kö för att få en ny njure. Men det var svårt att hitta en njure eftersom den måste passa perfekt på grund av mina värden. Men så ringde de till slut, klockan 04.00 från Sahlgrenska, och sade att de trodde de hittat en passande njure till mig! Vilken otrolig känsla – jag blev jätteglad!

Nu har livet börjat om för henne. Att konvalescenttiden innebär att hon inte får vistas i stora folksamlingar under några månader tar hon med jämnmod
– Jag försöker ta en liten promenad i omgivningarna, jag läser, målar och tar det lugnt. Jag blir piggare dag för dag och kommer också att försöka slutföra den roman jag skriver. Det är en berättelse om hur man överlever i en värld där man tagit på sig överlevnadsstrategier. Den handlar om modet att börja om från början och kampen för att hitta försoning med det förflutna och med sig själv.

Eva Charlotte berättar att hon också skrivit en dokumentärroman tidigare. Men hon vill ha den liggande ett tag, då den är lite självutlämnande och kräver att hon ändrar namn – ”jag vill inte hänga ut folk”. Dokumentärromanen tog ett och ett halvt år att skriva och Eva Charlotte skrev då regelbundet och gjorde anteckningar vid sidan om. Hon säger att den nya boken är ”svårare” att skriva, eftersom det är ett helt annat sätt att skriva.
Att måla är också något hon tagit upp igen på senare år.
– Att måla kan ibland vara lättare än att skriva. Målandet har alltid funnits i mig. Det kändes som om jag kunde det när jag började, jag behövde bara grunderna. När jag börjar måla, kan en hel kväll bara försvinna! Jag målar mest i olja, men har också provat andra tekniker, som oljepastell och akvarell.
I februari kommer hon att ha en konstutställning på Guldhedens bibliotek.

Eva Charlotte är en självlärd konstnär. När hon var yngre tyckte hon om att berätta med bilder och hon fotograferade mycket. Så småningom började hon att måla och att skriva poesi. Hon skrev en diktsamling och läste olika skrivarkurser på universitetet. Hon har också deltagit i en nätbaserad författarkurs det senaste året.
Hon har också en akademisk examen i psykologi och är utbildad psykoterapeut och arbetar som samtalsterapeut och behandlare i sitt egna företag där hon tar emot klienter.
– Jag har haft ett samarbete med Chalmers tidigare och jag hoppas kunna återuppta samarbetet och företaget framöver när jag piggnar till lite. Jag har gått igenom mycket i livet och det känns bra att kunna hjälpa och vägleda människor.

Sedan elva år tillbaka bor Eva Charlotte i Guldheden, men ursprungligen kommer hon från Luleå. Redan som barn gjorde sig hennes njurar påminda och hon var bara två år när hon blev opererad för njursten. Efter flera njurstensanfall och många sjukhusbesök kom hon vid fem års ålder till det nyöppnade barnsjukhuset i Boden. Där upptäckte läkaren att hon hade sjukdomen reflux som påverkade urinvägarna, och hon opererades.
I tonåren mådde Eva Charlotte bättre och började tro att hon var frisk som alla andra, men så när hon var runt 20, så small det till ordentligt – hon fick då ett så kraftigt blodtrycksfall att hon blev blind. Hon ringde sin sex år äldre syster som genast gav sig iväg hem till Eva Charlotte, som då hade tappat medvetandet. Eva Charlotte vaknade upp på intensiven och var fortfarande blind. Men när blodtrycket gick ner till det normala, kom synen tillbaka.
– Jag har levt med min njursjukdom hela livet, men det var först när jag var i 25-årsåldern som jag fick veta att jag hade kronisk njursvikt, och att jag så småningom skulle bli transplanterad. Men ingen kunde säga när. Njuren höll tills jag var runt trettio, och då blev jag transplanterad för första gången.

Att leva med en njure går bra. Man vet aldrig hur länge en njure håller. Hennes njure höll i 15 år innan hon fick sin nya, för snart tre månader sedan. Och nu äntligen, ser Eva Charlotte fram emot att få leva som vanligt i vardagen.

 

Fakta: Eva Charlotte Hermansson
Ålder:
 51 år.
Yrke: Samtalsterapeut och behandlare.
Bor: Guldheden.
Familj: Syskon och syskonbarn i Luleå.
Intressen: Konst, att måla (Eva Charlotte kommer att ha en konstutställning på Guldhedens bibliotek i februari), att läsa, psykologi, att skapa och uttrycka sig, resor, kultur och foto.

 

Publicerad i GP.

Text och bild: Inger Duberg, GP.

Väntar på en ny njure: ”Vill se min dotter växa upp” – Efter livet – en serie om döden

FÖR CHARLOTTE AHLIN 31, är tanken på döden närvarande på ett alldeles speciellt sätt. Hon väntar på en ny njure. – Kan jag verkligen önska livet ur någon för att jag ska få leva? Jag funderar mycket på det, säger hon.

 

 

Charlotte Ahlin har fixat kaffe och kakor i villan utanför Stockholm där hon bor med make och sin 5-åriga dotter Alice. Hon är lätt att prata med och ser pigg och glad ut. Just nu. Oftast är hon väldigt, väldigt trött. Hennes njurar är på gränsen till att sluta fungera.
– Hela mitt liv är satt på paus.

Sjukdomen som Charlotte Ahlin drabbats av är ärftlig till 50 procent. Än så länge finns inga tecken på att hennes dotter ärvt den. ”Min mamma har sjukdomen, så jag kan prata med henne om det som oror mig.”

Charlotte lider av cystnjurar, en ärftlig sjukdom där cystor på njurarna växer och förstör dem. Sedan Charlotte blev mamma för fem år sedan har hon stadigt blivit sämre. Funktionen i njurarna har sjunkit till sammanlagt 10 procent. För att slippa dialys – som görs fem dagar i veckan, fyra–fem timmar per dag – behöver hon en ny njure snarast.
– Jag tänker på att jag faktiskt väntar på att någon annan ska dö. Det är känsligt, och konstigt. Var är rättvisan i det, varför ska just jag vara värd att få fortsätta leva? Kan jag faktiskt önska livet ur någon annan? Det här finns i bakhuvudet hela tiden.

Jag hoppas att den som kan ge mig en njure har levt ett bra liv, att den verkligen har levt till fullo

Hon har en del funderingar som hon tröstar sig med:
– Jag hoppas att den som kan ge mig en njure har levt ett bra liv, att den verkligen har levt till fullo. Och så tänker jag att den personen på sätt och vis lever vidare i någon annan. Kanske till och med i flera, eftersom fler organ efter den människan kan doneras till andra sjuka. Han eller hon får chansen att rädda flera människor.

Charlotte kallar sig inte troende. Men som många andra svenskar – närmare bestämt hälften enligt Aftonbladet/Inizios undersökning – tror hon ändå att vi inte bara slutar existera när vi dör.
– På något sätt finns vi nog kvar här ovanför någonstans. Så att vi kan få en liten inblick i vad som händer dem som är kvar. Kanske kan vi komma tillbaka någon gång i form av en ande. Jag har faktiskt känt närheten av mina mor- och farföräldrar, som inte lever längre. Speciellt av min mormor.

Redan som barn fick Charlotte veta att hon drabbats av cystnjurar, men i många år kände hon sig helt frisk. När hon nu berättar om sin försämrade hälsa för vissa i omgivningen märker hon hur svårt det kan vara att prata om sådant som sjukdom och död.
– Några nära vänner vet, och de är mitt stöd. Och min man och mamma, förstås – hon har själv fått en ny njure två gånger. Annars blir folk rätt chockade när jag berättar om sjukdomen. Många har så fullt upp med allt i livet att det känns jobbigt att fundera på sådana här saker. De vet inte vad de ska säga.
Själv undviker hon att tänka på att sjukdomen med stor sannolikhet kommer att förkorta hennes liv.
– Jag vill inte grubbla på det. Jag vill leva så bra jag kan de år jag har.

Väntetiden för en njure är ett och ett halvt till två år. Charlotte sattes upp på väntelistan förra sommaren, hennes nackdel är att hon har en ovanlig blodgrupp. Hon har ändrat livsstil för att inte bli sämre: Hon jobbar halvtid, resten av tiden vilar hon sig.

Är du rädd för döden?
– Nej, jag har bestämt mig för att kämpa, att jag ska må bra. Fast det är klart att jag kan vara orolig att jag inte ska hinna göra allt jag vill, som att resa mycket mer. Och jag vill se min dotter växa upp. Jag önskar att jag hade kunnat leva livet mer fullt ut just nu, men kroppen orkar inte.

En del som blir svårt sjuka börjar uppskatta livet här och nu mer – stämmer det på dig?
– Absolut. Jag ser inte problem på samma sätt längre, och jag har svårt för när folk klagar över småsaker. Samtidigt kan jag bryta ihop i ensamhet ibland och tänka ”Varför just jag?” Min plan just nu är bara att få en njure och slippa dialysen.
Vilken dag som helst kan samtalet komma: En ny njure väntar på dig.

FAKTA ORGANDONATION

I dag står det 845 personer på en väntelista för organdonation. Varje år dör runt 50 av dem på listan eftersom organen inte räcker till.
Enligt en statligutredning från 2015 är 85 procent av den svenska befolkningen positivt inställda till att donera sina organ efter sin död. De senaste tre åren har det varit rekord i antalet donatorer och antalet transplantationer.
Anmälan till att bli donator gör enkelt på: Socialstyrelsen

Publicerad i Aftonbladet.

Text: Cecilia Gustavsson, Aftonbladet.

Mats-Olas njure räddade sonen Anton

RELATIONEN MELLAN FAR OCH SON När Anton Rödén drabbades av ”den tysta sjukdomen” ställde hela familjen sina njurar till förfogande.

Men bara en passade. För att Mats-Ola Rödén skulle få donera sin njure till sonen behövde han gå ner 16 kilo — och det snabbt.

 

 

När Anton Rödén drabbades av kronisk njursvikt var det pappa Mats-Olas njure som blev räddningen.

Det började med en trötthet som gjorde att Anton Rödén, då 21 år, fick allt svårare att klara av sina studier i Stockholm. I februari i fjol drabbades han för första gången i sitt liv av migrän. När han besökte familjen på Gotland under påsken var han fortfarande trött och hängig, och han hostade sig igenom nätterna. Efter ett par dagar övertalade familjen Anton att åka till akuten, där läkarna kunde konstatera att han hade vatten i lungorna, ett skyhögt blodtryck och förstorat hjärta. Han förflyttades omedelbart till intensivvårdsavdelningen på Visby lasarett.

– Där visade det sig att han hade blod i urinen och att han behövde dialys. Läget var så allvarligt att det i princip var livsfarligt, berättar Mats-Ola Rödén, Antons pappa.

Läkarna gjorde en biopsi på Antons njurar, vilken visade att han hade en njurfunktion på endast sex procent av det normala. Blott 21 år gammal diagnostiserades Anton Rödén med kronisk njursvikt, eller ”den tysta sjukdomen”, som den även kallas.

– Den kallas så för att den smyger sig på tills det är för sent. Organen i kroppen får jobba så hårt att man till slut dör i total organkollaps eller av urinförgiftning. Hade det gått bara några veckor till hade det verkligen kunnat vara för sent, säger Mats-Ola.

Läkarna konstaterade att Anton behövde en ny njure. Tre frivilliga anmälde sig direkt: Mats-Ola, Antons mamma Carina och halvbrodern Mattias. Den första som sjukvården började utreda som donator var Carina. Processen tog drygt tre månader och allt såg bra ut; Anton började ställa in sig på operation i början av hösten. Men i det sista testet sade sjukvården stopp.

– Hennes njurfunktion var inte tillräckligt hög för att få donera en njure, berättar Anton.

– Det var jobbigt. Allt hade i stort sett varit klart, och plötsligt var man tillbaka på noll.

Samtidigt blev han allt tröttare. Under sommaren jobbade han en del på Bungehallen i Fårösund, men de sista veckorna hade han knappt någon energi alls.

Sjukvården började i stället utreda om brodern Mattias var en kompatibel donator. Återigen drog utredningen ut på tiden, och återigen grusades familjens förhoppningar.

– Väggarna i de yttre membranen på kärlnystanen i hans njurar var något för tunna, vilket upptäcktes på det absolut sista provet. Vi hade till och med fått en preliminär vecka då operationen skulle ske. Man börjar hoppas, och så pang är man nere i källaren igen, säger Mats-Ola, och får medhåll av Anton:

– Det kändes ganska hopplöst, även om man så klart inte ger upp.

Både Mats-Ola och Anton konstaterar att det var helt rätt beslut att utesluta Carina och Mattias som donatorer. Däremot ifrågasätter de att de båda processerna blev så utdragna.

– Systemet är som så att den som donerar inte ska riskera något, vilket är bra. Det är bara så frustrerande att vänta och vänta, säger Mats-Ola.

Nu stod han själv näst på tur som möjlig donator. Men även den här gången fanns det käppar i hjulet, specifikt en.

– Jag var uppriktigt sagt alldeles för fet. Jag hade ett BMI på 34, och man opererar inte någon som har över 30, förklarar Mats-Ola.

För att snabba på processen gjorde han en deal med Antons läkare.

– Jag sade att om hon skyndade på utredningen så skulle jag gå ner i vikt. Jag tänkte att ”nu jävlar är det bara att köra”. Jag fann mig inte i att det skulle ta så lång tid. Jag låg på, jag tjatade och jag pushade.

Det gav resultat, och andra veckan i januari fick Anton en preliminär operationstid. Då hade Mats-Ola gått ner från 105 till 89 kilo; 16 kilo på två månader. Den 12 januari, på Mats-Olas 64:e födelsedag, lades de båda in på Huddinge sjukhus. Dagen efter genomfördes till sist operationen.

– Det var en av de bästa födelsedagspresenter jag någonsin fått, säger Mats-Ola.

Var du trots det orolig att operationen skulle bli inställd i sista sekund igen?

– Jag var orolig ända tills jag vaknade upp och fick klart för mig att att njuren satt i Anton.

Sedan ett tag tillbaka är far och son tillbaka på Gotland. Under en lång tid framöver kommer Anton att behöva gå på kontroller, men troligtvis kommer han att kunna leva ett i princip normalt liv. Han blickar framåt och hoppas så småningom kunna återuppta livet, där han lämnade det för snart ett år sedan.

Hur mår du nu, Anton?

– När man har varit dålig så länge är det svårt att veta vad som är normalt, men jag känner mig absolut bättre. Tidigare var det som att jag hela tiden hade på mig en hjälm som tryckte på huvudet, men nu är hjälmen borta.

Hur är det att som förälder se sitt barn må så som Anton gjorde, Mats-Ola?

– Det är otroligt jobbigt och frustrerande. Vad ska man egentligen göra som pappa? Jag har ju dessutom en bakgrund inom vården och vet hur jävligt det kan gå, och i ett sådant här fall är det nästan mer av ondo än av godo att ha den bakgrunden.

Och hur känns det för dig att se tillbaka på månaderna som varit?

– Nu känner jag en lättnad. Det känns som att man rullat stenen över det höga berget, och nu gäller det bara att rulla ner den lite försiktigt på andra sidan.

Helagotland.se pratade med Mats-Ola Rödén fredagen den 11 november för att kolla hur Anton mår nu.

– Anton mår bra och tränar på som han gjorde när han spelade fotboll. Sedan har han även kommit igång och pluggar igen. Men han kommer att få äta medicin livet ut, säger Mats-Ola Rödén.

 

Publicerad i HelaGotland.se

Text: Emil Lundberg, HelaGotland.se

Bild: Dennis Pettersson.

P4 Dokumentär: Jakten på den fjärde njuren

Filip är vid liv tack vare dialysen. Nu behöver han en ny njure, för fjärde gången. Elena har tagit ett ovanligt beslut för att hjälpa sin vän. Hon vill ta reda på om hon är en match för att donera.

Filip behöver en fjärde njure. Ska det bli Elenas? Foto: Annizeth Åberg

Idag är Filip 32 år och bor med sin sambo, hennes barn och en dialysmaskin som tar upp en stor del av hans liv.

– Man blir så mycket en sjuk identitet. Det tar upp så mycket tid, så mycket ork. Det känns ofta som att det är det man gör, man går i dialys och sover, berättar Filip.

Hans vän Elena har följt med honom till kliniker och på sjukhusbesök, hon ser det som ett sett att umgås. Men under tiden har hon också kommit fram till att hon vill göra mer, hon vill donera en av sina njurar till Filip.

Men att göra det är inget enkelt beslut, varken för Filip, Elena eller sjukvården. Vad händer med vänskapen om de är en match? Hur blir det om det inte går?”

 

Filips blod måste renas åtta timmar varannan natt. Foto: Annizeth Åberg

Engångsförpackningarna trängs på nattduksbordet. Foto: Annizeth Åberg

 

Publicerat i P4 Dokumentär.
Reportage: Annizeth Åberg, Sveriges Radio.

P4 Karlavagnen – Organdonation

Skulle du ge bort din njure?

Prins Daniel får en njure förevisad av docent och överläkare Annika Wernersson under prinsens besök på Njur- och transplantationsklinikerna vid Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge. Han har själv en donerad njure. Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT

I förra veckan var det donationsvecka i Sverige. Och i kväll i Karlavagnen vill vi prata om det där med att donera organ eller att leva med ett donerat organ. Kanske är det så att någon i din närhet har donerat eller fått organ, det vill vi höra om i så fall.

Idag väntar 845 personer på att få organ. Bristen på organ gör att cirka 50 personer av de som köar för ett organ hinner dö varje år. Flest väntar på njurar, 671 stycken.  En enda donator kan rädda livet på upp till åtta personer.

Hur ser du på det där med organdonation, är det något du redan bestämt dig för eller tvekar du? Och vad är det i så fall som gör att du tvekar?

Sverige ligger högst i Europa när det gäller befolkningens vilja att donera organ, 85 procent av befolkningen är positiva till att donera sina organ efter sin död. Trots det ligger Sverige lågt gällande antalet genomförda organdonationer. Man kan ju undra varför?

Ehsan Noroozi är med dig i studion i kväll, med start 21.40. Slussen öppnar klockan 21, och numret är 099-110 90. Du kan också mejla oss på karlavagnen@sverigesradio.se, eller skriva på twitter eller instagram @P4Karlavagnen.

 

Publicerat i P4 Karlavagnen.

Programledare: Ehsan Noroozi, Sveriges Radio.

Ny metod för matchning av njurar

En ny databank på Akademiska sjukhuset ska para ihop patienter med njurdonatorer. Förhoppningen är att korta tiden för njurtransplantationer. – På det sättet kan de få en andra chans, säger chefskirurgen Helene Malm.

ska%cc%88rmklipp-2016-10-31-15-51-13

När en patient behöver en ny njure kan det ibland vara aktuellt att en levande familjemedlem eller annan anhörig donerar en njure. Men ibland kan inte patienten ta emot den njuren eftersom det bildas för mycket antikroppar. Då måste man börja se sig om efter en ny lösning.

För ungefär ett år sedan startade ett nytt projekt på bland annat Akademiska sjukhuset. Tanken är att matcha ihop par av patienter och donatorer med andra par av patienter och donatorer.

– På det sättet kan de få en andra chans, säger Helene Malm, chef för transplantationskirurgi på Akademiska sjukhuset.

Matcha ihop i hela Sverige

I en databank läggs information in om personer som väntar på njurtransplantation och om donatorer. Målet är att matcha ihop personer i olika delar av Sverige på ett nytt sätt.

– Med en levande donator har man fortfarande lite bättre resultat än med en avliden donator, även om skillnaderna minskat med åren. Framför allt är det ju en planerad operation, så att det blir lättare för personerna att planera sitt liv.

DONATION

Mellan 10-16 oktober pågår den årliga Donationsveckan som Socialstyrelsen tagit initiativ till för att få fler att ta ställning till donation.

Njure är det organ som flest väntar på.

671 personer i Sverige väntar på att genomgå en njurtransplantation och på Akademiska rör det sig om ett hundratal.

Källa: Akademiska och Socialstyrelsen

 

Publicerad i SVT Nyheter Uppsala.

Reporter: Julia Carlbaum, SVT.

En fråga om liv och död

Donationsveckan – för att få fler att ta ställning

Johan Lavén fick en ny njure för 24 år sedan. Nu börjar statusen på den donerade njuren bli sämre och inom två år skulle han behöva genomgå en ny njurtransplantation. Det som oroar Johan är att bristen på donatorer gör att väntetiden på att få en ny njure är cirka fem år.
Johan Lavén.

Som artonåring var Johan Lavén som vilken kille som helst, han var en ambitiös student, han spelade fotboll och umgicks med kompisar.

Men något stod inte rätt till. Han blev skadad allt oftare när han spelade fotboll, muskelbristning efter muskelbristning kom och gick, han kände sig trött och orkeslös.

– Det började med att jag fick göra ett helt vanligt urinprov, det visade sig att jag mer eller mindre kissade socker. Ett par timmar efter provtagningen blev jag inlagd på Akademiska och de påbörjade en cellgiftsbehandling. Det var snabba ryck, säger Johan.

Riskabel väntan

Utredningen visade att Johan hade fått den ovanliga njursjukdomen Alports syndrom, som ger försämrad njurkapacitet och som sedan sakta leder till njursvikt och det oundvikliga – njurtransplantation.

– Först letar man ju efter en lämplig donator inom familjen. Mamma och pappa ville ju ställa upp, men ingen av deras njurar passade. Väntetiden på en njure då, för 24 år sedan var ungefär tre till fyra år och eftersom jag var i så dåligt skick var det en riskabel väntan. Då började läkarna titta på om brorsan var en lämplig donator, det var han, men han var egentligen för ung för att genomgå en njurtransplantation.

Livet tillbaka

Ett år senare fick Johan sin brors ena njure och livet kunde börja på nytt. Sex månader efter operationen började Johan läsa in gymnasiet på Komvux.

Livet återgick sakta till det normala, han utbildade sig till sjuksköterska, träffade sin fru och fick en dotter.

– Det var ju ett stort beslut att ta som ung, brorsan fick genomgå mycket, men han såg ju hur jag mådde. Jag tänker på det ofta, att min bror gav mej livet tillbaka, det är en otrolig gåva, säger Johan.

Nu har det gått 24 år sedan Johan genomgick sin njurtransplantation. Det är ovanligt att en transplanterad njure kan fungera så bra som den gjort i så många år, berättar Johan.

Lång kö

De senaste kontrollerna som Johan genomgått visar att den donerade njuren börjar visa tecken på att få en allt sämre funktion.

Även fast Johan av naturen är en positiv person och är glad över varje dag som han är frisk, oroas han ändå över framtiden.

Inom två år skulle Johan behöva en ny njure, men problemet är att väntetiden i dag för att få en ny är cirka fem år.

– Jag borde egentligen må sämre än vad jag gör, men faktum kvarstår – jag behöver en ny njure så småningom. Kön är lång och det är många som väntar på att få ett organ, inte bara jag. Det finns för få listade donatorer i Sverige, det borde vara fler.

Snabba beslut

Som anestesisjuksköterska har Johan varit nära händelserna när beslut om en hjärndöd patients organ kan användas för donation.

Har inte patienten gjort ett aktivt val sedan tidigare på ett så kallat donationskort är det upp till anhöriga att fatta det svåra beslutet. Då handlar det om snabba beslut.

– När en nära anhörig befinner sig i ett sådant tillstånd är det ju svårt att ta rationella beslut om en eventuell donation av organ, då är man ju mitt i en krissituation. Att ställas inför ett sådant beslut som dessutom måste fattas inom 24 timmar är tufft. Min erfarenhet säger mej att det allt för ofta blir ett nej i en sådan situation. Alla borde fylla i ett donationskort, då lämnar man inte ett sådant svårt beslut till någon annan, då gör man det aktiva valet själv. Det räddar liv och dina anhöriga slipper ta ett beslut åt dig vid en krissituation.

Donationsveckan

I torsdags var det Europeiska donationsdagen och syftet med den är att uppmärksamma organ- och vävnadsdonation på flera ställen i Europa. I Sverige hade lokala sjukhus, patientföreningar och ideella organisationer anordnat olika aktiviteter under Donationsveckan, som ägde rum mellan 7 och 13 oktober. Detta skedde för fjärde året i rad. Syftet med Donationsveckan är att öka kunskapen om organ- och vävnadsdonation och vikten av att ta ställning.

 

Publicerad i Enköpingsposten.

Text och bild: Magnus Eriksson, Enköpingsposten.

Knappt två av tio redo att donera organ – nu satsas det på donationsvecka

Många vill donera organ men allt för få har gjort sin vilja tydlig. Bara 15 procent av Sveriges befolkning har anmält sig till donationsregistret. Den här veckan har det därför lagts extra fokus på donationsfrågor.

Marie Löfgren, som fick en njure av sin man Per, tror fler hade anmält sig till donationsregistret om de haft bättre kunskap.

Den här veckan driver Socialstyrelsen en donationsvecka. Genom att ge allmänheten bättre kunskap vill man att fler människor tar ställning för organ- och vävnadsdonation. Tidigare år har denna vecka gjort att mångdubbelt fler personer tagit ställning till organdonation jämfört med en vanlig vecka.

Just nu väntar närmare 850 människor på en organtransplantation i Sverige. Men då få har gjort sin vilja känd och många sjukhus inte jobbar strukturerat med frågan går potentiellt livräddande donatorer förlorade. Föreningen Mer organdonation, MOD, säger att det statistiskt sett dör en person i veckan på grund av att behovet av organ är större än antalet organdonationer.

– Det är en komplicerad fråga som det pratas för lite om och där det behövs information. Var tredje svensk vet inte hur man tar ställning och det finns brister inom vården. Risken finns att läkare inte tar upp frågan med anhöriga eftersom de har för lite kunskap och utbildning, säger Emma Dalman som är kommunikationsansvarig på MOD.

Läs även: Nu tickar ett nytt hjärta i Lovisa

Hade fler gjort sin vilja känd och sjukvårdenen jobbat mer aktivt med frågan kunde väntetiden för de som behöver nya organ minska och liv räddas menar man på MOD. Trots att över 200 000 anmält sig till donationsregistret de senaste tre åren är det fortfarande bara 15 procent av befolkningen. Samtidigt visar en färsk undersökning att 85 procent av sveriges befolkning är positiva till att donera sina organ efter döden.

– Jag tror fler hade anmält sig om de visste hur det går till och att det inte har någon betydelse hur gammal man är, säger Marie Löfgren i Ljusdal som själv fick en njure av sin man för tolv år sedan. Nu är hon en av de som hjälper till att sprida kunskapen om donationer.

Fakta organdonationer

2015 transplanterades 765 organ i Sverige, vanligast var njurar

Väntetiden för en ny njure är 3-4 år i Sverige

En avliden donator kan rädda upp till åtta liv

1 565 473 svenskar stod i donationsregistret innan donationsveckan

Utöver donationsregistret kan man:

– Tala med nära och kära om sin ställning

– Fylla i ett donationskort

– Ladda ner ett digitalt donationskort

Man kan anmäla sig till donationsregistret på Socialstyrelsens hemsida

Publicerad i HelaHälsingland.se

Text och bild: Caj Källmalm, Mittmedia.

Yvonne donerade njure till sin son

Just nu pågår donationsveckan. En som vet vad det handlar om är Yvonne Härvsgård från Västerås. Hon har själv donerat en av sina njurar till sin son.

Västeråsaren Yvonne Härvsgård. Foto: Eva Kleppe/Sveriges Radio

– Vår resa började redan 2001 då vår son varit trött under en period och sökte läkare. Det togs en massa prover och man skrev en remiss till njurmottagningen. Då visade det sig att han bara hade 15 procents njurkapacitet.

Olika tester visade att Yvonne kunde bli donator till sin son, och hon tvekade inte.

– Självklart så ville jag donera en njure till min son. Jag ville liksom ge honom livet en andra gång igen.

Yvonne Härvsgård startade för något år sedan en Facebook-grupp som heter ”Vi som är njurdonatorer”.

Gruppen startade hon för att hon själv 2002 donerade en njure till sin son.

Syftet med gruppen är att delge varandra erfarenheter och stötta nya donatorer både under donationsutredningen och efter operationen.

Gruppen har idag 58 medlemmar fördelade över hela Sverige.

 

Publicerad i P4 Västmanland.

Sida 2 av 1012345...10...Sista »