SVT Nyheter Väst – Nytt organutbyte kan rädda fler liv

Närmare hälften av de 1.000 personer i landet som väntar på att få ett nytt organ väntar på en njure. Sahlgrenska universitetssjukhuset startar snart ett organbytesprogram som väntas ge fler behövande nya njurar. Det är vad njursjuka Sofia Lundquist från Göteborg hoppas på.

Sofia Lundquists njurar fungerar nästan inte alls. Hon är en av de drygt 400 personer i landet som väntar på en ny njure och ett telefonsamtal.

– Och när jag får det samtalet måste jag sticka direkt, lämna allt och då vet jag att jag har en stor operation framför mig med tung medicinering efteråt. Jag känner både hopp och rädsla inför det, säger hon.

Sofias sambo Magnus Hansson ville donera en njure till Sofia men eftersom de inte matchar skulle hennes kropp bara stöta bort den. Nu sätter de istället sitt hopp till ett organbytesprogram via Sahlgrenska i Göteborg.

– Om det finns par i samma situation så kanske Magnus kanske ge sin njure till en person i ett annat par och den donatorn kan ge en till mig. Det är vår stora förhoppning, säger Sofia Lundquist.

Självklart att hjälpa

För Magnus är det självklart att ge sin njure till någon annan om det kan hjälpa Sofia.

– Kan det hjälpa Sofia så självklart. Jag hade ändå gett min njure till henne om vi hade matchat men nu får det bli på det här sättet istället, säger Magnus Hansson.

Det kan till exempelvis handla om ett par i Stockholm och ett par i Göteborg som ska matchas. Njuren tas ut på respektive ställe samtidigt och flygs sedan från Göteborg till Stockholm och vice versa och sätts därefter in i respektive mottagare.

I bytesprogrammet samarbetar Sahlgrenska med samtliga transplantationscentrum i Sverige. Hittills finns sex par i landet uppskriva på listan. Läkarna hade helst velat ha fler namn men redan till hösten hoppas man kunna genomföra de första operationerna.

”Allt måste klaffa”

– Vi tror att man kan öka antalet njurtransplantationer med tio procent om man kommer igång med det här. När det här är fullt utbyggt tror jag att vi kommer att kunna behandla mellan 10 och 15 par om året på det här sättet, säger Per Lindner, verksamhetschef för Transplantationscentrum vid Sahlgrenska i Göteborg.

Finns det några problem med det här?

– Det är en logistisk utmaning och allt måste klaffa. Man måste bland annat veta att båda operationerna startar samtidigt och man måste titta noga på njurarna på olika sätt och se att de är lämpliga innan man tar ut dem, säger Per Lindner.

Förhoppningen är att organbytesprogrammet senare ska inkludera de nordiska länderna.

Publicerad i SVT Nyheter Väst.

Reporter: Sanna Ekstedt Larsson, SVT Väst.

Prins Daniel i möte med MOD

Tisdagen den 11 oktober gav Prins Daniel företräde för Emma Dalman och Peter Carstedt från MOD – Mer organdonation. Prinsen är beskyddare av MOD.

Under mötet talade de om situationen för de personer som i dag väntar på en livsviktig transplantation och vad som krävs för att Sverige skall bli bättre inom organdonation och komma ikapp övriga länder i Europa.

”Om du är beredd att ta emot organ till dig själv eller en anhörig så måste du också vara beredd att rädda en annan människas liv genom att donera. Det är så många människor som är svårt sjuka och behöver nya organ. I dag har kring 1,6 miljoner svenskar tagit ställning i donationsregistret. Jag tycker att den siffran åtminstone borde fördubblas. Tillsammans kan vi arbeta för en förändring och skapa bättre förutsättningar för att rädda liv”, säger Prins Daniel.

Just nu pågår Donationsveckan som är en årligen återkommande nationell kampanjvecka som initieras av Socialstyrelsen. Ett syfte med veckan är att få fler att ta ställning till donation.

Publicerad av Kungahuset.

Foto: Kungahuset.

Någon annans njurar räddade hans liv

Peter Carstedt skulle bara gå på en vanlig hälsoundersökning inför en resa till Japan. Väl hos läkaren fick han ett besked som förändrade hans liv.

Peter Carstedt var en pigg och frisk 20–årig student som skulle iväg och plugga i Japan. Det enda som behövdes var ett friskhetsintyg, men inget blev som det var tänkt.

Läkaren upptäckte att Peter led av en obotlig sjukdom som innebar att han skulle behöva göra en njurtransplantation. Beskedet var chockartat och nu började en flera års lång väntan på en donator och rätt tillfälle för en operation.

Ibland kunde just denna väntan vara obeskrivlig.

Men en donator hittades och idag är Peter Carstedt en pigg och frisk man och pappa till två barn. Han har också grundat organisationen MOD, Mer OrganDonation.

Nu vill han prata för att alla tar ställning till organdonationer.

– Om du har inte har gjort din vilja känd så gör gärna det. Prata med dina anhöriga, registrera i donationsregistret och ta ställning. Även om du känner att det här inte är för dig gör din vilja känd.

 

Publicerad i P4 Kalmar.

Reportage: Maria Skagerlind, Sveriges Radio.
Foto: Bertil Ericson / TT

8-Year-Old Girl Receives New Kidney From Teacher

Students thank their teachers for the patience, care and inspiration. But an 8-year-old girl from Wisconsin thanks her teacher for saving her life with an organ donation.

Natasha Fuller was suffering from chronic kidney disease. Prior to a life-saving kidney transplant earlier this week, Natasha needed regular dialysis because of her poorly functioning kidney.

In March, Jodi Schmidt, Natasha’s first-grade teacher at the Oakfield Elementary, volunteered to donate her kidney to the little girl.

The doctors found that the kidney was a perfect match, which fueled the Fuller’s hope for their daughter’s future.

The successful kidney transplant was completed last May 24 at the Children’s Hospital of Wisconsin and Natasha is recovering well after the operation.

”Thanks to Jodi’s amazing gift and support of her family, we are with Tasha as she recovers and gets stronger after the transplant,” the Fullers said in a statement released by the Children’s Hospital of Wisconsin on Facebook.

The staff at Oakfield Elementary also showed great support to the Fullers. They even went the extra mile with Schmidt’s announcement about her donation.

In March, the grade school teacher invited Chris Burelton, Natasha’s grandmother, to school. At first, they told her the staff wanted to present her a small gift for helping the family take care of Natasha.

Schmidt gave the grandmother a gift with a note inside that said that the teacher’s own kidney is a perfect match of Natasha’s. The staff even filed the event and shared it with the Fullers.

”You? Oh my gosh! Here I thought she was coming to school because she was naughty,” said Burelton in the video before she burst out crying.

Schmidt said she is thrilled that her student is recovering well. The teacher also said that she hopes their story can inspire other people to consider becoming an organ donor. The Fullers are also encouraging people to become organ donors.

According to the National Kidney Foundation, there were 121,678 people in the United States waiting for life-saving organ transplants as of January 11 this year. Among these patients, 100,791 were waiting for kidney transplants.

 

Publicerad i TechTimes.
Text: Katherine Derla, TechTimes.

Peters njure räddade Helenas liv

Speciell dag. Andra firar alla-hjärtans-dag. Helena och Peter Larsson har i stället den 14 mars som sin speciella dag. Det var då som Helena fick Peters ena njure och sjukdomen vände.

Helenas farfar dog i polycystisk njursjukdom. Hennes pappa drabbades av samma sjukdom och överlevde tack vare transplantation. Själv har Helena levt med vissheten om att också hon kan bli sjuk.
– När jag var 26 år fick jag veta att också jag var drabbad. Då gjorde man ett ultraljud, säger Helena. Men jag blev ändå förvånad att sjukdomen dök upp tidigare än vad jag hade räknat med, redan när jag var 51 år. De andra i släkten var äldre när de insjuknade.

Polycystisk njursjukdom innebär att det bildas cystor i njurarna, alltifrån några stycken till flera hundra, cystor som till sist slår ut njurarna.
– Det är en sjukdom som smyger sig på. Man blir tröttare och tröttare. Först så här efteråt förstår jag hur sjuk jag egentligen var.
Helena arbetade så länge hon kunde som lärare på Tibbleskolan.
– För mig är det viktigt att träffa människor, jag får energi av det. Och jag har svårt att vara sjuk, svårt att bara vara.

Sjukdomen accelererade. I maj 2013 frågade Helenas läkare om hon hade en donator. Det var då Peter erbjöd sin ena njure.
– Jag frågade inte. Erbjudandet kom spontant från dig, säger Helena och tittar på Peter.
För Peter var det ett självklart val. Han tvekade aldrig, utan såg i stället många fördelar.
Dels skulle Helena bli frisk, få tillbaka ett bra liv och familjen skulle må bättre igen, dels skulle han själv få gå igenom noggranna undersökningar och kollas upp på alla tänkbara sätt, både före operationen och sedan resten av livet.

En omfattande utredning gjordes
och resulterade i att Peter godtogs som donator. Den 18 december 2013 anlände Helena och Peter till Akademiska sjukhuset i Uppsala, inställda på operation. De blev i stället hemskickade.
– Jag vägde 98 kilo, och det var för mycket. Jag var tvungen att gå ner i vikt innan de tordes operera, säger Peter.
– Läkaren sa bara att ”den magen ska bort”, annars opererar vi inte. Riskerna är för stora, fyller Helena i.

På tre månader lyckades Peter gå ner 20 kilo. 
– Jag undvek kolhydrater i alla former, började med att promenera morgon och kväll, sen började jag springa två gånger om dagen.
Han visste att det var bråttom.
Operationen flyttades fram till den 14 mars. Nu gick allt enligt planerna. Peters ena njure flyttades över till Helena.
Han hämtade sig snabbt. Ett par dagar efter operationen fick Peter åka hem.
– Jag blev sjukskriven i åtta veckor för att jag inte fick lyfta, annars var det ingen större skillnad mer än att man inte hade riktigt samma ork som tidigare, säger han.

Värre var det för Helena. 
– Det tog lång tid innan jag kom tillbaka, framför allt psykiskt. Jag kunde inte glädja mig, fast jag skulle vara så glad. Jag kände en slags ledsenhet. Men som någon sa, har man gått igenom ett trauma måste det få ta lite tid.
Hon beskriver sig som en människa med ett stort kontrollbehov. Det var en del av svårigheterna, att kunna släppa kontrollen, att lita på att andra hade hennes bästa för ögonen.

Helena beskriver det som att hon och Peter levde i en egen bubbla efter operationen, ungefär som när de fick barn. Hon mådde dåligt psykiskt och tillfrisknandet gick långsamt.
– Peter har varit otroligt stöttande hela vägen, trots att det nog skulle ha varit tvärtom.
När Helena började må bättre, fick Peter en liten svacka.
– Vi visste att de kunde bli så. Vi fick båda gå och prata med var sin kurator före transplantationen. Jo, det måste jag också få säga här, personalen på njurmottagningen i Västerås har varit helt underbara.

Strax före jul började Helena arbeta full tid igen, efter att ha varit sjukskriven tre månader och en tid jobbat deltid. I februari uppmanades hon av sin läkare att försöka släppa tankarna på det som varit och gå vidare.
– I dag mår jag bra igen. Det är viktigt att få synliggöra att det faktiskt går bra att donera ett organ som Peter gjorde, och även att genomgå en transplantation.

 

Publicerad i VLT – Vestmanlands Läns Tidning

Text & Foto:  Annika Persson

Dödssjuka patienter kastas ut

Tre svårt njursjuka patienter nekas nu vård i sin hemkommun Huddinge. Istället tvingas de resa över länet till Solna för den livsnödvändiga dialysvården.

Beskedet hon så länge fruktat kom under behandlingen i fredags. 

– En läkare kom in och sade att på måndag ska ni till Solna för behandling, säger Gunilla Stenström. Jag blev helt förtvivlad och sättet jag fick veta det på var så dåligt säger hon.

Personalstyrkan halverades

Beskedet har föregåtts av en lång tids oro. I över ett år har hon och de andra patienterna sett hur personalstyrkan krympt allt mer och hur de kvarvarande sjuksköterskorna kämpat för att klara arbetsbördan.

– Patienter har ju försvunnit och omplacerats lite hur som helst och det är ju det jag fruktat mest, att de ska ringa och säga att nu får du åka någon annanstans, säger hon.

Många patienter får flytta

Som en del i ett åtgärdsprogram för att lösa personalens arbetssituation ska en tredjedel av patienterna nu omfördelas. Gunilla Stenström är en av dem.

– Vi har gjort en medicinsk bedömning att de som är piggast och klarar sig på en sjukvårdsenhet som inte ligger på ett sjukhus får flytta, säger Britt-Louise Allenius tf chefssjuksköterska sedan tre veckor tillbaka.

Men är det okej att bli flyttad från ena dagen till den andra?

– Nej det skulle självklart ha gjorts på ett bättre sätt och det får vi se över. De är inte unga och dessutom sjuka så de borde absolut ha fått tillfälle att ta farväl av vårdpersonalen och så, säger Britt-Louise Allenius.

”Har aldrig i mitt liv blivit så dåligt behandlad”

Gunilla Stenström och två andra patienter ska nu tre gånger i veckan ta sig till andra sidan stan – i rusningstrafik, för att få sin dialys på det privata vårdföretaget Solna Diaverum. Behandlingen som ska rensa kroppen på vätska tar drygt sex timmar. Med den extra resetiden måste Gunilla och de andra avsätta hela dagar för taxiresor och kötid.

– När vi frågade om varför just vi skulle tvingas flytta gjorde läkaren referenser till flyktingar som dör på Medelhavet. Jag tyckte att det var otroligt olämpligt.

Lönefrågan central

Ändringen är permanent men Britt-Louise öppnar för en ändring till hösten om rekryteringsläget blir bättre.

– Det är klart att alla vill ju ha vård där man bor och skulle läget ändras då får vi se över vilka patienter som får flytta tillbaka, om de fortfarande vill det, säger Britt-Louise Allenius.

Vad talar emot att de ska få återvända?

– Vi får ju inte kalla oss specialistsjuksköterskor så vi kan ju inte lönesätta som vi skulle vilja vilket påverkar. Samtidigt får vi ju inte stänga vårdplatser eftersom vi bedriver livsuppehållande vård, säger Britt-Louise Allenius. Då blir lösningen att flytta patienterna.

Lång kamp

Gunilla Stenström fick sin diagnos -87. Under en resa till Afrika åt hon kinin mot malaria. En medicin som slog ut hennes njurar. Sedan dess har hon genomgått två transplantationer och fått sin vård på Huddinges dialysavdelning.

– Vi har varit tre patienter som vårdats tillsammans och det har gjort kampen lite roligare. Vi är ju ändå döende men har kunnat glädjas åt våra stunder tillsammans i alla fall, säger Gunilla Stenström.

Venen där Gunilla Stenström får sin dialys har förstärkts med latex för att inte spricka.

DÄRFÖR BEHÖVER MAN DIALYS

Dialys får man när njurarna helt eller till största delen slutat fungera. Njurarna renar blodet från restprodukter och avlägsnar vatten. De flesta som börjar gå i dialys har bestående njurskador och behöver behandling ungefär fyra gånger i veckan resten av livet.

Publicerad i SVT.
Text: Kristin Törngren, SVT.
Foto: SVT.

130 000 läste om prins Daniels operation

Under totalt 13 dagar har Kvällsposten skrivit om organdonation under rubriken #enandrachans.

Serien har fått mycket uppmärksamhet. Prins Daniel valde att ställa upp och berätta om sin egen njurtransplantation.

– När jag fick min nya njure kom livet tillbaka, sa han i serien.

Organdonation är inte ett helt enkelt ämne.

Men i Kvällspostens serie har vi lyckats belysa många aspekter av frågan.

– Det har varit stort gensvar på serien och många som hört av sig för att hylla, dela med sig av sin historia eller för att ställa frågor, säger Kvällspostens redaktionschef Susanne Lindén.

Berättelser om de personer som ställts inför faktum att de behöver ett nytt organ och att kanske någon måste dö för att de ska få leva. Hur de och deras familjers liv vänts upp och ner. Men vi har också skrivit om de som beslutar, de som donerat och de som fått en andra chans.

Serien har berört många läsare.

– En sådan här stor serie som den i Kvällsposten är viktig för oss eftersom frågan är så okänd. Många har sagt ”det här har jag aldrig tänkt på”. Vi är glada att ni valt att skriva så mycket om organdonation, säger Emma Dalman, volontärsamordnare och ansvarig för mediekontakt på MOD – Mer organdonation.

Stort engagemang

Susanne Lindén är rörd över det engagemang Kvällspostens läsare har visat.

– Jag är stolt över hur våra reportrar Karin Selåker Hangasmaa och Jenny Strindlöv jobbat med artikelserien. Och tycker att vi fått fram många olika aspekter av organdonation.

– Alla artiklarna har varit oerhört lästa, många har delats mycket på Facebook. Det känns bra att våra läsare tagit till sig det här ämnet, fortsätter Susanne.

Emma Dalman vittnar också om spridningen.

– Vi tycker att det varit jätteroligt och det är kul att det blev så många artiklar. Den fakta som ni publicerat har varit väldigt bra. Texterna har fått väldigt stor spridning även i våra kanaler. Söndagens text om Prins Daniel, som är vår beskyddare, har nått 130 000 personer, avslutar hon.

Här hittar du alla delar i donationsserien #enandrachans!

Kvällspostens redaktionschef Susanne Lindén. Foto: Tomas Leprince.

Publicerad i Kvällsposten.
Text: Jens Dahlkvist, Kvällsposten.
Foto överst: Suvad Mrkonjic, Kvällsposten.

Henriks donation räddade ett barn: ”Kunde lika gärna varit mitt”

Bollnäsbördige Henrik Bergvall Berglund donerade sin benmärg för en god sak. När han fick reda på att han räddat livet på ett litet barn började han att gråta.’– Det kändes riktigt stort, säger han.

Elliot var bara några månader när familjen insåg att något inte stod rätt till.
När Camilla Österdahl, i Helsingborg, och hennes sambo fick beskedet att deras nästan nyfödde son Elliot drabbats av leukemi försvann marken under deras fötter.

Det var dagen före nyårsafton 2014 och lille Elliot var bara fyra månader. Läkarna sa att det enda som kunde rädda honom var en stamcellstransplantation. Situationen förvärrades när ingen i familjen matchade.

– Jag blev fysiskt illamående och var tvungen att springa iväg och kräkas. Det är så svårt att beskriva… men allt snurrade, rummet krympte. Det var en mardröm. Att ens lilla bäbis var så sjuk, i den mestallvarliga kroniska formen av leukemi. Om vi inte kunde hitta en donator skulle han dö, säger Camilla Österdahl.

Camilla Österdahl med sonen Elliot. Foto: Kristoffer Granath

Några år tidigare hade Bollnäsbördige Henrik Bergvall Berglund anmält sig till det så kallade Tobiasregistret – på initiativ från hans nuvarande fru som studerar till läkare.

Tobiasregistret är ett nationellt stamcellsgivarregister dit vem som helst kan anmäla sig.

I mars förra året fick Henrik Bergvall Berglund ett besked att han hade blivit matchad som donator. Henrik, som var beredd att donera till vem som än behövde hans celler, tackade ja.

Läs mer: Så går det till att donera stamceller

Efter en tid planering lades han in på sjukhuset i början av juni 2015. Där sövdes han ned och en del av hans benmärg sögs ut ur höftbenet med hjälp av sprutor.

Henrik Bergvall Berglund med sonen William.

Henrik fick inte reda på vem som skulle ha cellerna, men läkarna berättade att personen som väntade på donationen vägde under tio kilo. Det handlade med andra ord om ett barn.

– När jag förstod det kändes det riktigt stort. Känslomässigt var det väldigt nära eftersom jag precis hade fått ett till barn och hade en tvååring sedan tidigare. Det kunde lika gärna ha varit vi som behövt donationen, säger Henrik Bergvall Berglund.

Tiden efteråt funderade han mycket på hur det hade gått för personen som behövde hans celler.

Läs även: Maximiliam på väg tillbaka efter transplantationen

Samtidigt undrade Elliots mamma och pappa vem den anonyme donatorn som räddat livet på deras son var.

– Jag ville verkligen tacka den här människan. Det var en enormt stark känsla jag bar på, att på något sätt få tacka personligen. Att skicka ett anonymt brev genom sjukvården kändes inte tillräckligt, berättar Camilla Österdahl.

Statusraden på Facebook som gjorde att Elliots familj kunde hitta sin anonyme donator. Skärmbild: Facebook.

Av en slump fann de till slut varandra. Samma dag som Henrik Bergvall Berglund hade donerat sina celler skrev han om det på Facebook och uppmanade andra att följa hans exempel.

Det var genom den statusuppdateringen som Camilla Österdahl kunde komma i kontakt med honom.

– När jag hittade Henrik och förstod att det måste ha varit han som donerat celler till Elliot reste sig håret på mina armar. Vi skrev ett meddelande till honom där vi sa att han inte behövde svara men att vi ville tacka honom för det fantastiska han gjort och att vi är honom evigt tacksamma.

Efter ett tag svarade Henrik. Brevet fick familjen Österdahl att gråta av lycka.

– Det var ett långt fint meddelande han skickade. Vi läste det flera gånger och bara grät. Vi var så glada att han också ville ha kontakt, säger Camilla Österdahl.

För Henriks del blev allt ännu större när han fått reda på att hans donation varit lyckad.

– Det var jättestort. Att donera till ett litet barn var stort i sig, i och med att jag har egna barn. Att få reda på att det gått bra var såklart väldigt roligt – allt blev ännu större. Vi har fortfarande kontakt och planerar eventuellt att träffas i sommar. Det är verkligen roligt.

Skulle du välja att donera igen om det blir aktuellt?

– Det är fortfarande väldigt känslomässigt att prata om det. Men ja, absolut. Det är inte så många som känner till Tobiasregistret, så jag försöker på alla möjliga sätt få så många som möjligt att anmäla sig, säger Henrik Bergvall Berglund.

Läs även: Ny organisation vill få oss att säga ja till organdonation

För lille Elliot och hans föräldrar har Henriks osjälviskhet inneburit en ny chans på livet.

– Det är den största gåvan man kan få. Att titta på Elliot och se hur han springer omkring och leker och få ta honom till frisören eftersom han har fått tillbaka håret… Han har fått en ny chans på livet. Det går inte att beskriva, det är som att vi har vunnit på lotto, säger Camilla Österdahl.

Vad skulle du säga till någon som funderar på att donera blod eller stamceller?

– Gör det bara. Vad kan vara bättre än att ha möjligheten att ge någon annan livet tillbaka medan du själv lever? Det finns nog ingenting som är bättre.

Fakta: TobiasregistretTobiasregistret är Sveriges nationella stamcellsgivarregister och invigdes den 19 maj 1992. Tobiasregistret ägs och administreras av Stockholm Care AB, som tillhör Stockholms läns landsting. Registret består av cirka 56 000 personer som anmält sig som potentiella givare. Den som är intresserad kan läsa mer på Tobiasregistrets hemsida , där vem som helst kan anmäla intresse att bli en givare.

Publicerad på www.helahalsingland.se
Text av Henrik Nyblad

Prinsens uppmaning till svenska folket

Prins Daniel är en av många svenskar som plågats av en svår njursjukdom.

Det var tack vare sin pappas donation som han åter kunde leva normalt.

– När jag fick min nya njure kom livet tillbaka, säger prins Daniel.

Att leva med ett organ som inte fungerar som det ska kan vara både tungt och smärtsamt. Det vet prins Daniel. Han föddes med en njursjukdom som gjorde att han vid en ålder av 35 var så illa däran att han behövde bli transplanterad. Det var året före hans bröllop med kronprinsessan Victoria.

Paret strålade av kärlek. Men inombords plågades prins Daniel av sin sjukdom.

Få kände till hans lidande den där tiden innan transplantationen. Bara de allra närmsta visste att han var svårt sjuk.

– Att må så dåligt som jag gjorde då är verkligen inget jag önskar att någon ska behöva gå igenom, säger prins Daniel.

Gick i dialys flera dagar i veckan

Räddningen fanns inom familjen. Det var Olle Westling, prins Daniels då 64-årige pappa, som kunde hjälpa sonen ur den smärtsamma perioden, genom att donera sin ena njure till honom.

– Innan jag fick en ny njure gick jag i dialys flera gånger i veckan. Tack vare min pappa som skulle donera visste jag att det var en tillfällig period, säger prins Daniel.

Han känner stor tacksamhet över att ha fått en ny chans till ett friskt liv. Endast 30 procent av alla som är i behov av en ny njure har någon i familjen som vill och är kapabel att donera.

– Jag är väldigt tacksam. Att ge en människa livet åter är nog det bästa man kan göra. Jag har haft en otrolig tur att ha någon i min nära omgivning som kunde – och ville – ge ett organ.

För de flesta är ett donerat organ från en avliden person ofta den enda möjligheten att nå drömmen om en transplantation. Majoriteten av dem som är i behov av en ny njure är med andra ord hänvisade till väntelistan. Och den är lång.

100 dör i väntan på nytt organ

Prins Daniel vet hur det känns att leva med ett sjukt organ, och han känner med dem som i slutändan inte haft samma tur som han själv. Men det skulle kunna vara annorlunda, menar prinsen.

– Självklart har jag blivit mer medveten om problematiken kring att så få tagit ställning till om de vill donera. I dag står över 800 svenskar i kö för att få ett nytt organ och varje år dör över 100 människor i sin väntan. Många gör det helt i onödan för att inte fler tagit ställning, säger prins Daniel.

Prinsens föräldrar har själva kommit att engagera sig i frågan efter att ha sett sonen sjuk. Olle Westling sitter numera i styrelsen för Njurförbundet.

– Det är ju inte så konstigt att man engagerar sig när det hänt ens eget barn, säger Håkan Hedman, ordförande för Njurförbundet.

Nedsatt njurfunktion beskriver han som en dold folksjukdom, något var tionde svensk påverkas av på ett eller annat sätt. Håkan Hedman menar att prinsens njurtransplantation inneburit ett folkligt kunskapslyft i både frågan om njursjukdomar, organdonation och vikten av att ta ställning.

”Utomordentlig ambassadör”

– Han har gett njurtransplantation ett ansikte. Han är en utomordentlig ambassadör, säger Håkan Hedman.

Och prinsen själv är tydlig med sitt budskap:

– Om man är beredd att ta emot ett organ så borde man också vara beredd att ge.

 

MODs anm.: Sedan november 2014 är H.K.H. Prins Daniel beskyddare av MOD – Mer organdonation.

 


När Kronprinsessan Victoria och prins Daniel var nyförlovade var det få som visste om prins Daniels sjukdom. Foto: Anna-Lena Ahlström, Kungahuset.se


När Prins Daniels sjukdom blev så svår att han behövde transplanteras, så testades båda hans föräldrar, Eva och Olle Westling. Det blev pappa Olle Westling som matchade och donerade. Foto: Suvad Mrkonjic.

PRINS DANIELS SJUKDOM

Prins Daniel föddes med en njursjukdom. Något som gav honom nersatt njurfunktion ända sedan barnsben.

När kronprinsessan Victoria och Daniel förlovade sig den 24 februari 2009 visste få om sjukdomen. Daniel gick då på dialys flera gånger i veckan.

Samma år stod det klart att dialys inte räckte längre, Daniel behövde en transplantation.

Prinsens föräldrar, Eva och Olle Westling, testades som donatorer och pappa Olle ansågs mest lämplig.

Daniel opererades 27 maj 2009 på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge och fick då en njure från sin far Olle. Daniel återhämtade sig väldigt snabbt och anses i dag återställd.

Dock måste prins Daniel under resten av livet gå på regelbundna läkarkontroller och äta medicin för att kroppen inte ska stöta bort den nya njuren.

Sjukdomen är inte ärftlig.

Publicerad i Kvällsposten.
Text: Jenny Strindlöv, Kvällsposten.
Foto: Sven Lindwall (översta bilden).

Sida 2 av 912345...Sista »