Han vill sälja sin njure till utlandet

Att få ett nytt organ är ingen självklarhet. Nästan varje vecka är det någon som dör på väntelistan.

I dag är all handel med organ förbjuden, men det finns de som tycker att det borde vara upp till var och en att själv fatta beslut som rör den egna kroppen.

Kvällsposten har pratat med en man som skulle vilja sälja sin ena njure.

För rätt pris är han villig att åka utomlands och låta operera bort en del av sin egen kropp. 300 000 kronor vill han ha för den, annars kan det vara. Han är i 35-årsåldern och jobbar inom servicebranschen. Hans önskan grundar sig i ekonomiska, men också altruistiska skäl.

– Någon räddar mitt liv och jag räddar någons liv. Det är så jag ser på saken.

Vi vet inte exakt hur försäljningen av en njure skulle rädda honom, bara att han har ekonomiska problem. Han berättar att han kontaktat runt 30 amerikaner i behov av en ny njure, utan att få någon respons. Han tycker det är märkligt att människor hellre tycks vilja lägga enorma summor pengar på dialysbehandlingar, än att köpa hans njure för en avsevärt billigare peng. Att lagen förbjuder all handel med organ irriterar honom.

– Folk borde få bestämma själva över sin egen kropp så länge ingen blir utnyttjad för det.

Förbjuder handel med organ

För fem år sedan gjorde SIFO en opinionsundersökning på uppdrag av Vetenskapsradion (SR) som visade att var femte svensk skulle kunna tänka sig att sälja sin ena njure till ett landsting för transplantation om så vore lagligt möjligt.

Det var ett tag sedan nu.

Sverige har skrivit på en FN-deklaration som förbjuder handel med organ, och sedan 2011 har det varit ganska tyst om saken. Men latent finns den kvar. I mannen vi skriver om. Och i Liberala ungdomsförbundets handlingsprogram:

”En hårt reglerad handel med organ bör införas för att motverka organbristen. Organ bör kunna köpas från levande människor när det är möjligt.”

Liksom 35-åringen, tycker LUF att förbudet mot organhandel inskränker individens rätt att välja själv.

– Det är en principiell fråga. Människor ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp, och vad du sedan gör med den ska staten inte lägga sig i. Det tycker jag är etiskt korrekt, säger Henrik Edin, ordförande för LUF.

”Kan leva ett bra liv med en njure”

Att sälja en njure. Stundtals tänker han mycket på det. Eventuella hälsorisker bekymrar honom inte.

– Man kan fortfarande leva ett bra liv med en njure. Det är klart att det alltid finns en risk, men i slutänden borde folk ändå få bestämma över sin egen kropp. Det borde få ske under kontrollerade former. Om folk tvingas göra det i hemlighet så riskerar de att råka ännu mer illa ut av folk som vill lura dem, samt farliga operationer av okunnigt folk.

Redan i dag sker transplantationer från levande donatorer under kontrollerade former i Sverige. Ungefär 35 procent av alla njurar som doneras kommer från människor som fortfarande lever. Den stora majoriteten rör sig om anhöriga som vill ställa upp för någon som står dem nära. En eller två personer per år donerar anonymt, till någon de inte känner, någon som aldrig kommer att känna dem.

Njurarna räcker inte till

Själva viljan att hjälpa någon annan bör alltid vara utgångspunkten när en människa låter donera sitt organ. Att tillåta handel med njurar, oavsett form, vore därför oetiskt. Det menar Håkan Hedman, ordförande för Njurförbundet.

– Utgångspunkten är att det ska vara en gåva, något gott man vill göra för en annan. Det ska inte vara för att få en ekonomisk ersättning. Då är vi inne på en väldigt farlig väg, säger Håkan Hedman.

Men njurarna räcker inte till.

– Det finns så mycket mer vi skulle kunna göra. I fjol så var det 131 levande donatorer i Sverige, och vi har legat på 180 innan. Det beror på att sjukvården inte jobbat med det på ett strukturerat och systematiskt sätt. Sista året har vi tappas fokus på det. Ute på avdelningarna jobbar man inte aktivt med levande donation, och det är något som vi sagt att vi ska jobba mer med, säger Peter Carlstedt, grundare av MOD (Mer organdonation).

Ställer sig emot organhandel

MOD, liksom Njurförbundet och lagen i sig, ställer sig helt emot all form av organhandel.

Samtidigt, vid en dator någon annanstans i Sverige, sitter 35-åringen och stampar med foten – redo att låta någon överta hans ena njure. Än har han inte fått tillfälle att sälja. Men frågan lär vara aktuell så länge det finns människor som honom. Så länge organ saknas. Och så länge folk fortsätter dö på väntelistan.

Kvällsposten mejlväxlade med 35-åringen utifrån ett diskussionsforum på nätet i vilket han utannonserade sin ena njure.

I dag är all handel med organ förbjuden, men det finns de som tycker att det borde vara upp till var och en att själv fatta beslut som rör den egna kroppen.

FAKTA

• 131 levande personer donerade en njure förra året.

• På www.levandedonation.se kan man läsa mer om hur det går till att donera medan man lever.

• Att sälja eller köpa en njure eller ett annat organ är förbjudet i Sverige, liksom i de flesta andra länder.

• Det enda landet i världen där staten köper njurar är Iran. Där finns inga köer till organ.


Handel med organ är lagligt i vissa länder. Dessa män i Bangladesh har sålt sin ena njure.

Publicerad i Kvällsposten.
Text: Jenny Strindlöv, Kvällsposten.
Foto: Christer Wahlgren, Kvällsposten & K.M. Chaudary, AP.

”Du får ta en njure av mig”

blomstrande-camilla-cederloo

SÖDERKÖPING När Camilla Cederloo svarade i telefonen den där dagen anade hon inte att hon några sekunder senare skulle lova bort sin ena njure. Men det har hon aldrig ångrat.

Hennes lillasyster Carolin Cederloo hade fått veta att hon måste genomgå en njurtransplantation och ringde sina båda systrar, först till Camilla som genast sa: ”Du får ta en njure av mig”.

– Det kom spontant, jag behövde aldrig tänka efter, säger Camilla.

Carolin ringde senare tillbaka och frågade om hon verkligen menade det. Det gjorde hon. Camilla visste att man kan leva gott med bara en njure. Och för Carolin som fick sin systers njure är det svårt att hitta orden för det idag.

– Det är så otroligt stort. Det är det finaste man kan få, en del av en annans kropp.

För ett par veckor sedan berättade Petra Karlsson i NT om hur hon fått en annan persons hjärta, och hur viktigt hon tycker det är att man tar ställning till frågan om organdonation. Det kan systrarna Camilla och Carolin Cederloo hålla med om. Deras historia är dessutom en påminnelse om att det finns organ man kan ge bort utan att behöva dö först.

När Camilla sagt ja till donationen följde en grundlig utredning.

– Jag tror bara det är huvudet och fötterna de inte skannat på mig, säger hon när vi hälsar på henne på jobbet i blomsteraffären Anders Blommor i Söderköping.

Systrarna opererades på Huddinge sjukhus den 15 oktober 2014, i varsin sal intill varandra. Camillas ena njure plockades ut och sattes in i Carolins kropp och började fungera direkt.

– Det är nog den häftigaste resa jag gjort, säger Camilla. Så fascinerande att man kan ge bort en kroppsdel. Men samtidigt märkligt. En del av mig finns i syrran. Hon har en kroppsdel som varit i Västindien fast hon aldrig varit där själv.

– Ja, hon brukar säga det och det är ju faktiskt lite häftigt, skrattar Carolin på telefon från Stockholm där hon bor och arbetar som kock.

Efter operationen blev Carolin snabbt bättre än på flera år. Och donatorn Camilla har inga som helst problem med att leva utan den ena njuren.

– Den jag har kvar är i god form. Om jag kunde ge bort den också medan jag är i livet skulle den vara godkänd för det, säger hon.

Båda systrarna är engagerade i MOD, Mer organdonation, och framhåller vikten av att ta ställning i donationsfrågan, annars kan de anhöriga en dag ställas inför svåra beslut.

– Jag kan förstå att många drar sig för att prata om det, säger Camilla. Men du kan rädda upp till åtta personer med dina organ efter döden. För mig är det självklart att stå med i donationsregistret, det gör min sambo också. Och min dotter.

En positiv bieffekt av transplantationen är i systrarnas fall att deras relation har stärkts.

– Vi har ju också ett nytt band nu, ett som aldrig kan brytas oavsett vad som händer, säger Carolin.

systrarna-camilla-och-carolin
donerade-camilla-cederloo-tve

Donator räddade lille Elliots, 1, liv

Cancersjuke Elliot var knappt ett år gammal när han räddades till livet av en stamcellsdonation.

Mamma Camilla kunde aldrig släppa tanken på vem som gett hennes son livet åter, och en dag hittade hon honom.

– Vi bara grät. Jag hade ju drömt så om att få tacka den här människan och visa honom pojken han räddat livet på.

– Det var ett psykiskt och fysiskt illamående. Vi hade ju precis fått honom, och så skulle vi kanske förlora honom. Det kändes så orättvist.

Elliot var fyra månader då. En ovanlig form av leukemi hade rotat sig i hans kropp och lagt beslag på löftet om en framtid. Det enda som kunde rädda Elliot var en stamcellstransplantation – en frisk människa som ville dela med sig av sitt friska.

Ingen i familjen matchade.

– Oron vi kände när vi gick och väntade på att de skulle hitta en lämplig donator till Elliot… Jag var så rädd, säger Camilla.

Men så en dag kom det. Tre månader efter att sökandet hade tagit fart hittade man en passande donator genom Tobiasregistret. Camilla minns att de sjöng och dansade efter att ha lagt på luren den där dagen. Vem donatorn var visste hon inte, mer än att han var en svensk man i 30-årsåldern.

Mannen skulle visa sig vara Henrik Bergvall Berglund.

Förstod att det var ett litet barn

Henrik hade varit beredd på att donera till vem som helst som kunde behöva hans celler. Det var inte avgörande för honom att veta vem personen på andra sidan var. Den anonyma matchningen med Elliot kom två år efter att Henrik anmält sig till Tobiasregistret, och en kort tid därefter las Henrik in på sjukhus. Där sövdes han ner innan en bit av hans benmärg sögs ut ur höftbenet med hjälp av sprutor. På sjukhuset berättade läkarna att personen som väntade på hans stamceller vägde nio kilo. Då brast det för Henrik.

– Då förstod jag att det var ett litet barn. Jag hade själv en 2-åring och en nyfödd hemma och kände att det kunde ha varit vi. Det blev så känslomässigt stort, jag kan inte riktigt beskriva det. Vilket lotteri det är, att vissa barn föds med livshotande sjukdomar och andra inte, säger Henrik.

Han gick hela sommaren efter donationen och undrade hur det hade gått för den lilla människan som fått hans celler. Samtidigt, i en annan del av Sverige, gick Camilla och hennes make Rasmus och undrade vem den anonyma hjälten bakom stamcellsdonationen till deras son var.

– Ända sedan jag fick reda på att vi fått en donator så kände jag väldigt starkt att jag ville träffa den här människan. Jag ville krama honom och tacka honom och visa honom den lille pojken han räddat livet på.

Camilla visste inte då att hon i sin iver att sprida Tobiasregistret skulle snubbla över just den människan.

Den bästa födelsedagspresenten

Dagen före Elliots transplantation skulle äga rum skrev Henrik ett inlägg på Facebook där han berättade att han nyss donerat sina stamceller, och uppmuntrade andra att göra samma sak. I inlägget taggade han Tobiasregistret, och det var så Camilla fick syn på det. Hon och maken Rasmus släppte allt de hade för händerna och skrev direkt.

– Vi skrev att han inte behövde svara, för vi visste ju att det var ett slags övertramp mot anonymiteten att kontakta honom så där. Men att ta ledigt från jobbet för att åka och bli nersövd… Det är ändå ett ingrepp han gjort i sin kropp för någon han inte känner. Jag tycker att det så är så fint. Det viktigaste för oss var att vi fick skriva hur tacksamma vi var. Bara vi visste att han sett det, att han läst det. Det vore gott nog.

När Camilla och Rasmus skrev fyllde Henrik 31. Deras mejl blev den bästa födelsedagspresenten han någonsin fått.

– Jag hade inte riktigt förstått vad det var jag hade gjort. Man förstår ju på riktigt först när man får ett ansikte på personen, när det inte bara är en siffra på ett papper. Det är helt makalöst. Alla som kan borde anmäla sig till Tobiasregistret, säger Henrik.

Alla får inte chansen

Familjerna bor i olika delar av landet, men håller kontakten och skickar julkort och fotografier på sina barn. Till sommaren planerar de att träffas på riktigt för första gången.

Camilla och Rasmus brukar säga att Elliot har två födelsedagar. Förr hade han blont hår, men efter transplantationen har det blivit mörkare och de skämtar ofta om att det är för att Henrik har mörkt hår.

– Han har ju Henriks DNA i benmärgen. Det är Henriks celler som Elliot producerar, säger Camilla.

I dag sitter Elliot i Camillas famn. Hon snurrar med fingrarna i hans fjuniga hår och han skrattar. Han ser liten och lycklig ut. Tack vare Henrik kan han fortsätta att göra allt det där som han gör i dag. Gunga högt, speja efter katter i fönstret och rita med kulspetspennor i den vita soffan.

Alla får inte den chansen.

På sjukhuset i sängen bredvid Elliot låg det en liten flicka. Hon var där redan när Elliot kom dit, och när han åkte hem låg hon fortfarande kvar. Till henne hittade de aldrig en matchande donator. Hon dog nyligen. Skulle precis fylla fyra år.

Camilla tänker ofta på henne, och på vikten av att ta chansen att rädda någons liv.

– Innan har jag trott att donera är något man gör när man är död. Men här kan du leva vidare och samtidigt donera och rädda livet på någon som är svårt sjuk – det är ju fantastiskt!

HON SÖKTE UPP SIN SONS DONATOR

Namn: Camilla Österdahl

Ålder: 30 år.

Familj: Maken Rasmus och barnen Alicia, snart 6, och Elliot, 1,5.

Bor: Ödåkra

Yrke: Farmaceut.

SÅ HÄR KAN DU RÄDDA LIV

Donera stamceller: 30 % av alla som behöver en stamcellstransplantation hittar aldrig en passande donator. Det leder oftast till att de dör. Genom att donera stamceller kan du rädda en människas liv. Gå in på www.tobiasregistret.se för att läsa mer om hur en stamcellsdonation går till. Att anmäla sig är enkelt.

Ge blod: Behovet av blodgivare inom sjukvården är alltid stort. Många med cancer och andra kroniska sjukdomar är beroende av att friska människor donerar blod. Blodet används också vid bland annat operationer, olyckor och förlossningar. På geblod.nu kan du söka efter en blodcentral nära dig, och läsa mer om hur ditt blod kan rädda liv.

TOBIASREGISTRET ÄR I EXTRA STORT BEHOV AV…

* Unga donatorer, framför allt i åldern 18-40 år.

* Män.

* Donatorer av olika etniska bakgrunder, gärna utomeuropeiska.

 

Publicerad i Kvällsposten.
Text: Jenny Strindlöv, Kvällsposten.
Foto: Stefan Lindblom, HBG-BILD.

Tydligare regler kring donation räddar liv

Flera undersökningar har visat att donationsviljan är hög bland den svenska befolkningen. Samtidigt placerar sig Sverige under genomsnittet i Europa när det gäller donationsfrekvens. Under 2015 donerade 167 avlidna personer organ för transplantation. Det är den högsta siffran hittills, men behovet av organ är större än tillgången. På väntelistan den 1 januari 2016 fanns ett behov av 825 organ.

Det finns flera förklaringar till att Sverige inte åstadkommer mer, trots befolkningens höga vilja att donera organ. Ett skäl är att det ofta råder osäkerhet kring vad vi får och inte får göra vid organdonation.  Organdonation är en sällanhändelse för de allra flesta läkare och då måste regelverket ge yrkesutövaren trygghet i vad som är tillåtet och inte. Sedan går det inte att i detalj reglera hur vi ska handlägga fall, utan det åligger vår professionella bedömning.

Utredningen »Organdonation – en livsviktig verksamhet«, som överlämnats till Socialdepartementet, föreslår åtgärder som enligt utredarens beräkning skulle kunna fördubbla antalet organdonationer. Det är ett gediget arbete som har lagt stor vikt vid etiska frågeställningar och individens autonomi.

Förslagen innebär bland annat att en person med till exempel dödlig stroke ska kunna placeras i respirator med cirkulationsstabiliserande behandling. Under tiden ska vården hinna undersöka patientens inställning till donation. Det ska även framgå att det är tillåtet med donationsförberedande insatser för att kyla ned och bevara organen vid konstaterad död. Det finns ett stort stöd bland allmänhet och profession för att samtycke till donation också omfattar samtycke till de medicinska insatser som behövs för att göra donation möjlig.

Det är en rimlig anpassning av regelverket till verkligheten med snabb hantering på akutmottagning och avancerad intensivvård. Förslaget att i reglerade situationer kunna konsultera donationsregistret inför döden är bra för att bättre ta hänsyn till en möjlig donators vilja. Individen ska kunna förlita sig på att ställningstaganden för eller emot organdonation respekteras efter döden.

Utredningen föreslår även att lagstiftningen ändras så att donation blir möjlig då döden inträffar efter cirkulationsstillestånd när vården avslutas. I flera länder tillämpas tillvägagångssättet med framgång, men det kräver ett gediget arbete med att koordinera och planera hela verksamheten kring organdonationer.

Sjukvård i allmänhet, och organdonation i synnerhet, bygger på ett högt förtroende bland befolkningen. Det ska inte råda något tvivel om att vårdens främsta syfte vid en möjlig donation är att göra det bästa för den döende individen. Läkarförbundet föreslår därför en tydligare skrivning kring lindrande läkemedel i livets slutskede som garanterar att den döende patienten alltid har företräde vid en konflikt mellan att lindra patientens lidande och att åstadkomma organdonation.

Till förslagen hör att lägga ner Donationsrådet och låta rådets uppdrag tas över av Socialstyrelsen. Donationsrådet har härbärgerats inom myndigheten, men med ledamöter utsedda av regeringen. En sådan hybrid ser praktisk ut på ritbordet, men i verkligheten blev det en tulipanaros. Som tidigare ordförande för rådet känner jag ett visst vemod därvidlag. Givet förutsättningarna är det ändå rätt att ge Socialstyrelsen i uppdrag att ge ut föreskrifter, ta fram en strategi för effektiv styrning, ansvara för information till vårdgivare och personal och att följa upp resultat.

Ett stort upplysningsarbete riktat till både allmänhet och sjukvården är nödvändigt för att lyckas. Socialstyrelsen har en central roll, så det är helt avgörande att regeringen ger myndigheten resurser att agera kraftfullt.

Utredningens förslag är välavvägda och borde inom kort kunna läggas fram som en proposition till riksdagen. Organdonationation ger svårt sjuka människor möjlighet att överleva. I andra fall kan transplantation ge avsevärt förbättrad hälsa, högre livskvalitet och en återgång till ett aktivt yrkesliv. Sjukvården måste därför bli bättre på att prioritera detta, ofta så livsnödvändiga, arbete i sjukvården.

En högst påtaglig fråga om liv och död.

Publicerad i Läkartidningen.
Skriven av Heidi Stensmyren, ordförande Läkarförbundet.

Det här är dödssjuka Jasminkas sista hopp

Jasminka Bach, 43, måste snabbt hitta en stamcellsdonator – annars kan den obotliga blodcancern döda henne.

Hennes sista hopp; att rätt person anmäler sig till Tobiasregistret.

– Min livräddare kan ovetande gå omkring där ute. Jag hoppas av hela mitt hjärta att så många som möjligt anmäler sig. Det kan rädda liv, mitt eller någon annans.

Jasminka Bach pratar med kraftfull men bräcklig stämma. För tre år sedan diagnosticerades hon med en obotlig typ av blodcancer. För tre dagar sedan fick hon beskedet som förvandlade hennes hopp till förtvivlan. Den planerade stamcellsdonation som kan rädda Jasminkas liv kommer inte att bli av. Anledningen; det finns ingen donator som matchar hennes vävnadstyp.

– Det här är skillnaden mellan liv och död för mig. Det ser inte ljust ut, konstaterar hon.

Bosnisk pappa och dansk mamma

Hennes resa med cancern började i maj 2013. Hon bodde i Ryssland och drabbades av akuta magsmärtor. När läkarna upptäckte cancern sattes hon omedelbart på ett flygplan hem till Sverige. Under de kommande två åren genomgick hon två långa cellgiftsbehandlingar.

– Det var en sjukt tuff period. Min blodcancer är kronisk så cancercellerna kan aldrig försvinna helt, men de kan tryckas tillbaka. Till en början svarade kroppen bra på behandlingarna men till slut stod det klart att de inte fungerade. Cancern kom tillbaka med full styrka.

Jasminka Bach, som bor i Marks kommun, gjorde då en så kallad autolog transplantation som innebär att hon behandlades med sina egna friska stamceller. Inte heller detta fungerade.

– Mina stamceller var inte tillräckligt starka för att tränga undan cancercellerna.

Jasminkas sista hopp stod nu till att hitta en donator med matchande vävnadstyp. Läkarna gav grönt ljus i julas men i torsdags fick hon veta att en transplantation för närvarande är utesluten.

– De hittar ingen donator åt mig. Jag har en bosnisk pappa och en dansk mamma och det finns ingen i registret som matchar det.

”Jag kan inte ge upp”

Trots den till synes nattsvarta situationen vägrar hon att ge upp hoppet om att kunna överleva cancern.

– Om jag inte hittar en donator så kan jag dö, så enkelt är det. Just nu är jag glad om jag får några år till i livet. Men samtidigt kommer jag aldrig att sluta hoppas. Jag måste tro på en lösning annars går det inte att ta sig igenom vardagen.

Jasminka Bachs sista livlina är att rätt donator anmäler sig till Tobiasregistret så att hon därmed kan göra den livsnödvändiga transplantationen.

– Min livräddare kan ovetande gå omkring där ute på gatan. Jag hoppas av hela mitt hjärta att så många som möjligt anmäler sig. Det kan rädda liv, mitt eller någon annans. Jag gör allt jag kan för att få ut den här informationen.

Tänker du mycket på vad som händer om du inte hittar en donator?

– Jag tänker en del på döden, det är oundvikligt. Men jag kan sova på natten och jag kan jobba, det betyder mycket för mig. Och jag kan inte ge upp, det är uteslutet.

 

SÅ KAN DU BLIR STAMCELLSDONATOR

1 Gå med i Tobiasregistret: För det krävs det att du är frisk, är minst 18 år, väger minst 50 kilo, att du inte har ett BMI som överstiger 40 och du ska vara folkbokförd i Sverige samt ha ett permanent uppehållstillstånd.

2 Spott eller blod: För att kunna registrera dig som givare i registret behöver de analysera ditt saliv eller blod.

3 Rädda liv: Du finns nu i Tobiasregistret. Detta innebär att du nu är sökbar för alla patienter i världen som letar efter en passande donator. Om man får en träff blir man kontaktad av personal för ytterligare blodprover.

STAMCELLSTRANSPLANTATION

Genom en stamcellstransplantation tillförs nya friska stamceller som kan dela sig på ett normalt sätt och bilda friska blodkroppar.

För att transplantationen ska lyckas måste mottagaren och donatorn ha samma vävnadstyp.

Innan man får donera kontrolleras så att donatorn är frisk.

Stamceller kan tas från blodet och benmärgen. När det rör sig om det sistnämnda ligger donatorn på magen på ett operationsbord. Man kan antingen sövas eller få lokal bedövning.

Läkaren sticker in en nål i bakre höftbenskam och suger ut benmärg blandat med blod. Totalt tar man ut mellan 0,5 och 1 liter blodblandad benmärg. Det tar ungefär en timme.

Det är sällsynt med några allvarligare biverkningar.

Källa: cancerfonden.se

Publicerad i GT.
Text: Gustav Sandström, GT.

Mammas njure räddade Mattias

En ständigt sprängande huvudvärk fick Mattias Gyllensvaan att gå till läkaren.

På vårdcentralen lämnade han ett vanligt blodprov, testade blodtrycket och gick tillbaka till jobbet. Plötsligt ringde de från sjukhuset – Mattias behövde läggas in akut.

– Njurarna höll på att ge upp. Mamma bestämde sig direkt för att donera, utan någon tvekan var hon med från dag ett, berättar Mattias.

 

Besöket på vårdcentralen hade varit odramatiskt. Mattias mindes visserligen att läkaren trott det var något fel på blodtrycksmanschetten eftersom trycket varit så högt. Mattias hade inte fäst någon vikt vid det. När sjukhuset ringde blev han förvirrad. Han hade ju bara huvudvärk?

– Jag hade haft värken ett ganska bra tag men trodde det var stressrelaterad migrän. Värken blev värre och värre och allt oftare behövde jag vara sjukskriven. De dagarna låg jag i fosterställning i sängen och kräktes, berättar Mattias.

– Jag fattade ingenting, men läkarna berättade att jag led av kronisk njursvikt, blodtrycket var skyhögt och njurarnas funktion var nere på 13 procent.

Läkarna berättade att Mattias behövde en ny njure. Antingen kunde njuren komma från en anhörig, så kallad levande donation eller från en död person. Då skulle han sättas upp på väntelista för organdonation. Under väntetiden skulle Mattias behöva dialys för att rena blodet.

– Min fru ville donera, men eftersom vi har två barn ville jag spara hennes njurar till dem, om de skulle bli sjuka.

För Mattias mamma Helén Birgersson var det självklart att ge sin njure till Mattias. Hon låg på läkarna för att utredningen skulle gå fortare.

– Normalt sett tar utredningen sex månader men mamma ville att jag skulle slippa dialys och skyndade på den, berättar Mattias.

– Jag var över 50 år och har gjort mitt liv och jag ville inte att mina barnbarn skulle behöva växa upp utan sin pappa, säger Helén.

Det blev många besök på sjukhuset för att läkarna skulle utreda om Helén skulle kunna donera till Mattias. Tre månader senare var den

– Var jag inte på jobbet var jag på sjukhuset och tog på prover. Det var väldigt jobbigt att gå igenom alla undersökningar. I mitten på mars gjordes de sista proverna. När jag kom hem den dagen var jag så trött. Jag bröt ihop i fyra dagar. Jag såg hur Mattias blev sämre och jag insåg att nu låg det inte längre i mina händer.

Vågade inte berätta

När Mattias låg inlagd fick han genomgå dialys för att rena blodet. På dialysavdelningen mötte han personer som väntat på organ länge.

– Det var en hel jätteavdelning och alla hade problem med sina njurar. Vissa har fått leva med den här skiten i flera år. Det är otäckt många som behöver organ. Jag vågade knappt berätta för dem att jag skulle få mammas njure, när så många varit på väntelistan i flera år.

Till sist ringde transplantationsavdelningen på Sahlgrenska. Koordinatorn sa att allting var klart och Mattias och Helén åkte in till sjukhuset. Då var Mattias njurar nere på 7 procent av sin normala funktion.

– Operationen började runt tio och klockan tre på eftermiddagen var vi klara. Mattias mådde sämre än mig, men på kvällen sågs vi. Jag måste berömma den svenska sjukvården för deras fina arbete, säger Helén.

”Går inte att tacka”

Det har gått två år sedan operationen. I dag mår Mattias bra och har startat sitt eget företag. Njuren från hans mamma har räddat Mattias liv och gjort att han slipper vara beroende av dialys.

– Det kändes på ett sätt konstigt att ta emot den, för hur ska man tacka – det går ju inte att tacka!

Mamma Helén behöver inget tack.

– Det känns som jag gett Mattias livet två gånger. Jag skulle göra det igen. Det är en mammas känslor för sitt barn.

———————————————————

Livet är en gåva.
När livet tar slut, kan det ibland ge någon en andra chans.
Nästan varje vecka året runt, dör en person i väntan på ett nytt organ.
Kanske är det ditt barn, din man, din fru eller vän som plötsligt behöver ett nytt organ.
I serien #enandrachans berättar vi om de som väntar, de som beslutar, de som donerat och de som fått en andra chans.

———————————————————

Publicerad i Kvällsposten.
Text: Karin Selåker Hangasmaa, Kvällsposten.

Minnesord Martha Ehlin

Begravningsannons + bild

Som tidigare meddelats har Martha Ehlin, 38, avlidit i kretsen av sin familj den 19 mars. Närmast sörjande är Marthas föräldrar och syskon med familjer.

Martha Ehlin blev känd för svenska folket då hon valdes till lyssnarnas sommarvärd 2013 och berättade om hur hon transplanterades med fem nya organ på grund av en tumörsjukdom. När sjukdomen nyligen kom tillbaka lyckades operationen inte rädda hennes liv.

Martha var en av grundarna av MOD – Mer organdonation. Hon brann helhjärtat för att hjälpa alla de som står på väntelista för transplantation. Hon var en fantastisk människa med en livsbejakande utstrålning och förmågan att beröra. Under sitt liv var hon älskad av många. Och nu är hon sörjd och saknad av ännu fler.

Martha växte upp i Örnsköldsvik och utbildade sig till idrottslärare. Bara 30 år gammal drabbades hon av en tumörsjukdom. I månader kämpade hon för sitt liv och överlevde – tack vare en för henne okänd person, som kunde ge henne de fem organ hon behövde.

Vid World Transplant Games 2011 i Göteborg – ett världsmästerskap för transplanterade – vann hon fem guldmedaljer. Här träffade hon Peter Carstedt, som är transplanterad med en njure från en levande donator. Tillsammans grundade de år 2012 MOD. 2013 blev Martha lyssnarnas val av sommarvärd i P1. Samma år fick hon utmärkelsen Årets Kämpe vid Svenska Hjältar-galan.

Genom MOD arbetade Martha för att alla som är i behov av en transplantation skall få det utan onödigt lidande. Ingen skall behöva dö i väntan på organ i Sverige.

Vi önskar att Martha skulle ha fått ett mycket längre liv med sin familj och bland sina vänner. Men låt oss samtidigt inte glömma att hon tack vare organdonation fick leva flera rika och meningsfulla år som transplanterad. Vi sörjer och saknar Martha som en nära vän och god människa, med en fantastisk förmåga att inspirera andra och inge hopp, även i svåra livssituationer. Tack, Martha, främst för den du var, men också för allt du har gjort.

Vi hedrar minnet av Martha genom att fortsätta arbetet med den ideella föreningen MOD, som hon var med att grunda.

 

Göran Carstedt, ordförande MODs styrelse

Sören Gyll, ledamot i MODs styrelse

Bengt-Åke Henriksson, ledamot i MODs styrelse

Peter Carstedt, grundare och ledamot i MODs styrelse

Louise Gyll, suppleant i MODs styrelse

Annika Carstedt, suppleant i MODs styrelse

Emma Dalman, medarbetare MOD

Daniel Brattgård, ordförande MODs professionella råd

 

 

Akut personalbrist hot mot dialyspatienter

Halva styrkan har sagt upp sig eller är sjukskriven, stressen är hög, patienterna är oroliga, arbetsmiljön i botten. Dialysmottagningen vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge har hamnat i en nedåtgående spiral.

– Förr sa folk upp sig för att lönen var för låg eller för att de velat göra något annat, men nu är det på grund av stressen – så har det aldrig varit förr. Vi blir bara färre och färre och stressen bara värre, säger Lena Björnberg-Sederlin, sjuksköterska på dialysmottagningen sedan 1982.

Det är det senaste året som situationen försämrats. Som skyddsombud gjorde Lena Björnberg-Sederlin tillsammans med mottagningens andra skyddsombud, en anmälan till Arbetsmiljöverket före jul. Efter ett arbetsplatsbesök har myndigheten öppnat ett nytt ärende och överväger att besluta om ett förläggande och eventuellt vitesbelopp, om inte arbetsgivaren ser till minska riskerna i arbetsmiljön.

– Anmälningen var vårt sätt att skrika att något måste göras. Vi vill rädda vår mottagning, vi tycker så mycket om att jobba här, och vad händer annars med patienterna? säger Lena Björnberg-Sederlin.

”Måste lyssna”

Hon och hennes kolleger upplever att de är överens med cheferna på verksamhetsnivå. Men högre upp i hierarkin tycker de att det saknas insikt.

– De måste börja lyssna, säger Anna-Maria Lindberg, sjuksköterska på mottagningen sedan ett år tillbaka. Det är inte bara att gå till bemanningsföretagen, det krävs åtta veckors introduktion för att jobba här. Det är så frustrerande, arbetsgivaren har ju folk här som brinner för sina jobb och som har kompetensen, de borde vara rädda om oss.

Förutom den långa introduktionen krävs också körkort för dialysmaskinerna.

Normal bemanning är 32-34 sjuksköterskor, nu är man nere på 17, varav två sagt upp sig. Samtidigt har antalet patienter ökat från avsedda 75, till mellan 90 och 100. Det innebär sammanlagt 240 behandlingar i veckan. Tio tjänster är vakanta, många har gått ned i arbetstid för att de inte orkar, en del arbetstränar efter en sjukskrivning.

Sjukskrivningen på 10 procent är högre än på andra håll. Övertidstimmarna många.

Ont i bröstet

Lena Björnberg-Sederlin är också deltidssjukskriven.

– Jag fick ont i bröstet i december och bestämde mig för att hellre sjukskriva mig en kortare tid än att riskera att bli utbränd. Som många andra här led jag av stress och svårigheter att koncentrera mig. Jag litade inte på mig själv längre, det blir en moralisk stress.

Patienterna ska övervakas hela tiden under de 4-6 timmar de ligger i dialys. När allt färre finns på plats ökar stressen och rädslan att begå ett ödesdigert misstag. Det långsiktiga arbetet, som dokumentation och utbildning av patienterna blir lidande.

En njursjuk patient som behöver dialys, överlever i genomsnitt i åtta dagar utan dialys så mottagningen sysslar med livsuppehållande verksamhet, påpekar personalen. Än så länge har patienterna inte utsatts för fara.

– Nej, men vi går på knäna för att inte hamna i den situationen, säger Lena Björnberg-Sederlin.

Oroliga patienter

Hur sommaren ska bli är ett frågetecken. Till skillnad mot många andra verksamheter kan man ju inte stänga ned.

Underbemanningen har skapat mycket oro hos även hos patienterna, det har framgått på bland annat samrådsmötena, enligt Lena Björnberg-Sederlin. Patientgruppen har anmält situationen till Inspektionen för vård och omsorg och Patientnämnden.

I Arbetsmiljöverkets underrättelse till arbetsgivaren talas det även om att det förekommit ”rasistiska och kränkande påhopp” från patienter mot anställda.

– Patienterna påverkas såklart också av situationen, de flesta av dem är ju i ett utsatt läge från början, säger Anna-Maria Lindberg.

Med en god arbetsmiljö blir det också bättre för patienterna menar hon och får medhåll av Erika Lagtun, facklig förtroendevald för Vårdförbundet och huvudskyddsombud för divisionen.

– Har man en personalgrupp som inte mår bra får man lägre patientsäkerhet, ofta skiljer man på de begreppen men det hör ihop, säger hon.


Vi väntar på att arbetsgivaren ska svara på anmälan nu, annars misstänker vi att det blir vite, säger Erika Lagtun, huvudskyddsombud för MK1-divisionen vid Karolinska.

Kortare arbetstid

Hur tror de då att utvecklingen kan vändas rätt igen? Listan på åtgärder de nämner är lång, men en sak toppar.

– Vi har diskuterat 32 timmars arbetsvecka, då kunde man se om man kan locka ny personal och behålla den man har, och kan bygga upp verksamheten igen, säger Lena Björnberg-Sederlin.

– Drömscenariot är naturligtvis också högre lön och uppskattning för det vi gör, tillägger hon med ett snett leende.

 

Publicerad i Vårdfokus.
Text och bild: Susanna Pagels, Vårdförbundet

Martha Ehlin ÄLSKAD – SAKNAD

Martha Ehlin Älskad - Saknad datum

Det är med stor sorg vi vill informera om att Martha avled, lugnt och stilla, i kretsen av sina anhöriga lördagen den 19 mars. Martha transplanterades för 7 år sedan på grund av en tumörsjukdom. En sjukdom som nu kom tillbaka och krävde en ny operation. Operationen lyckades inte rädda hennes liv.

Martha var en av grundarna till MOD, och brann helhjärtat för att hjälpa alla de som står på en väntelista för en transplantation. Hon var en fantastisk människa och kommer att vara av saknad av många.

Våra tankar går först och främst till familjen samtidigt som vi försöker förstå det som är oförståeligt och acceptera det som är oacceptabelt.

Det är för oss ofattbart att Martha inte längre är med oss.

 

MOD – Mer organdonation.

Erik Gatenholm får utmärkelsen Årets Nytänkare

Danske Bank har utsett Erik Gatenholm till Årets Nytänkare 2016.  Erik är student på Master of Innovation och Industrial Management vid Handelshögskolan i Göteborg och grundare av företaget CELLINK. Erik får priset  för sin affärsidé att 3D-printa mänskliga organ och vävnader som i framtiden skulle kunna användas för transplantationer. Priset delades ut igår på Universums gala på Berns i Stockholm.   

Danske Bank vill uppmuntra nya lösningar och idéer och utser därför varje år Årets Nytänkare – en person som brinner för innovation och som ser nya möjligheter där andra har kört fast. Årets Nytänkare 2016 är Erik Gatenholm, en ung entreprenör inom life science som har utvecklat en effektiv metod för att 3D-printa mänsklig vävnad, en innovation som redan nu kan ersätta många djurförsök. Men Eriks vision är betydligt större än så.

–  Det är hedrande och väldigt roligt att få priset Årets Nytänkare.  Det inspirerar både mig och mitt team att fortsätta att utveckla hela life science-branschen genom att tänka nytt, vara disruptiv och våga utmana nuvarande standards. Vår vision är att i framtiden kunna printa mänskliga organ och rädda liv. Allting vi gör kretsar kring det, säger Erik Gatenholm.

– Det är verkligen imponerande hur Erik har förverkligat sin idé och gått från ord till handling. Att hans innovation kan komma att bidra till så många positiva effekter för människor i framtiden är extra behjärtansvärt. Vi önskar Erik och hans team på CELLINK fortsatt framgång,  säger Karin Johansson på Danske Bank Sverige.

Motiveringen lyder:
Årets Nytänkare 2016 tänker inte bara nytt, utan har även omsatt sina idéer i praktiken. Med ett stort fokus på att förändra och bidra till ett bättre samhälle har han lyckats ta sin idé, att 3D-printa mänsklig vävnad, från ritbordet till verkligheten, och har idag kunder runtom i världen. Kombinationen av en innovativ och ytterst relevant produkt, ett tydligt affärstänk och en stark drivkraft har imponerat stort på oss. Detta är en person som vi är övertygande om att vi kommer att se mer av i framtiden, och vi är stolta över att utse honom till Årets Nytänkare 2016.

Läs mer om företaget, www.cellink.eu/

För mer information, vänligen kontakta 
Erik Gatenholm
073-267 00 00

Karin Johansson
Employer Branding-ansvarig, Danske Bank Sverige
070-768 56 39
k.johansson@danskebank.se

Publicerad i Danske Bank.

Sida 3 av 912345...Sista »