Ny metod kan underlätta njurtransplantationer

Långa väntelistor, dyra behandlingar och många risker. Det är några av problemen som drabbar patienter som väntar på njurtransplantationer. En lösning på de långa väntelistorna kan vara en behandling som kallas för avsensibilisering. 

Att vänta på att få en ny njure som passar kan ta väldigt lång tid. Då väntelistorna är så pass långa, kan många som väntar på en matchande donator riskera att aldrig hitta någon njure som immunsystemet accepterar.

Den brittiska tidskriften ”The New England Journal of Medicine”, har presenterat en ny studie som visar att avsensibiliseringsbehandling är lönsamt och kan rädda många liv – trots alla risker som behandlingen kan innebära.

Filtrerar antikroppar

Behandlingen går ut på att man filtrerar antikropparna ur patientens blod. Sedan ges en sats av andra antikroppar till patienten, som i sin tur skyddar immunförsvaret under tiden den genererar egna antikroppar.

Det är ännu oklart varför, men de nya antikropparna är mindre benägna att attackera ett nytt organ. Fördelen med den här behandlingen är att man inte längre behöver vänta på en matchande donator utan kan istället ta emot en njure från vem som helst. En riskabel metod som ändå visar sig vara bra för en del.

Ingen ny behandling men överraskande resultat

Den brittiska studien visar att en stor del av de patienter som behandlats med den metoden fortfarande levde efter åtta år jämför med patienter som stod kvar på väntelistan för att få en matchande donator.

Den här behandlingen är för sig inte ny men Bo-Göran Ericzon, professor i transplantationskirurgi vid Karolinska institutet, är ändå överraskad av siffrorna som studien visar.

– De har sett att om man ändå transplanterar de här patienterna trots att den här behandlingen är riskabel, så är det bättre än att vänta på att få en donator som passar.

För svensk vård kan det här resultatet få till följd att fler människor kan räddas.

– Det ger en ökad mod för verksamheterna att ta de här riskerna än att låta patienterna vänta, säger Ericzon.

FAKTA

  • 1.025 patienter med icke-matchande donator jämfördes med lika stort antal patienter som var kvar i väntelistan för organdonation.
  • 76.5 procent av de som avsensibiliserades levde efter åtta år.
  • Jämfört med 62.9 procent av dom som stod kvar på listan och lyckade få en matchande donator.
  • Bland de som stod kvar på listan och aldrig fick en donator, levde 43.9 procent efter åtta år.

Publicerad  SVT.

Text: Foto: TT

Sverige långt ner på listan över njurtillgång


Svenskt njurregister har tidigare slagit fast att ett fungerande njurtransplantat erbjuder en nästintill normal blodrening, medan dialys, som genom en maskin som den på bilden, är avsevärt mindre effektivt och gör att kroppen åldras i förtid.

.

Det finns stora skillnader i Europa i tillgången på njurar för transplantation. Spanien och Kroatien toppar statistiken, medan Sverige hamnar långt efter.

Siffrorna presenteras vid en pågående kongress för urologer i München, Tyskland.

År 2014 var antalet tillgängliga njurar för transplantation som allra högst i Spanien och Kroatien, med 35,7 respektive 35,1 avlidna donatorer per miljon invånare. I Ryssland och Grekland var motsvarande siffra 3,3 respektive 4,2.

Sämre än grannländerna

Sverige, med 17,3 donatorer per miljon invånare, hamnar ungefär i mitten av statistiken. I en rad länder – som Finland, Norge, Italien, Frankrike, Belgien, Portugal och Österrike – är tillgången på njurar avsevärt bättre än i Sverige.

Situationen i Sverige går dock åt rätt håll, om än långsamt. En rapport från Socialstyrelsen visade nyligen att det togs organ från 167 personer för transplantation under 2015, vilket var den högsta donationssiffran någonsin.

Flest väntar på en njure

På väntelistan den 1 januari 2016 fanns ett behov av 825 olika organ. Det stora flertalet, 646 personer, väntar på en ny njure.

Svenskt njurregister har tidigare slagit fast att ett fungerande njurtransplantat erbjuder en nästintill normal blodrening, medan dialys är avsevärt mindre effektivt och gör att kroppen åldras i förtid.

FAKTA: INGEN ÅLDERSGRÄNS

De organ som transplanteras från avlidna är njurar, lever, hjärta, lungor, bukspottkörtel och i vissa fall tunntarm. Organens kondition, inte donatorns ålder, avgör om det är möjligt att transplantera eller inte.

För att komma ifråga som donator finns ingen åldersgräns. Däremot måste patienten vårdas i respirator på en intensivvårdsavdelning när döden inträffar.

Källa: Socialstyrelsen

.

Publicerad i SVT.
Text: TT

Artificial kidney engineered in Bay Area could free thousands from dialysis

”Jag fick livet tillbaka genom Eva”

Organdonation förde dem närmare varandra – bokstavligt talat och som familj.

Lena och Eva glömmer aldrig känslan då de vaknade fotände vid fotände på sjukhuset och varsin läkare sa åt dem att operationen hade lyckats. Systrarna delar nämligen inte bara föräldrar och den starka viljan. De delar också på ett par njurar. Den 31 januari var det tjugo år sedan Evas ena njure sattes in i Lenas kropp.
– Det är en väldig resa vi har gjort ihop, säger Lena.
Lenas njurproblem började redan när hon vid 2,5 års ålder drabbades av en urinvägsinfektion så kraftig att hon fick läggas in på sjukhus under lång tid.

– På den tiden fick föräldrarna komma på besök i en timme varje söndag. Övrig tid var jag ensam och isolerad med bara främlingar runt mig. Det gjorde att jag utvecklade svår sjukhusskräck, säger hon.

Syntes knappt

Hon fick antibiotika och blev ”frisk” – åtminstone till synes så. Resten av uppväxten var hon lyckligt ovetande om hur dåliga njurar hon faktiskt hade. Ända till 1993, då hon i drabbades av akut njursvikt. Det skulle visa sig att hennes njurar väldigt outvecklade.

– De var så små att de höll på att inte hitta dem på röntgen, säger hon.

Lillasyster Eva förstod genast att Lena var fruktansvärt sjuk och skulle komma att behöva en organdonation. Och för henne var det med ens självklart att vara donator.

– Jag ville bara åka till Uppsala och ta en kölapp.

Chocktillstånd

Men fullt så enkelt var det inte, vilket delvis berodde på att Lena bromsade idén.

– Någonstans förstod jag nog hur allvarligt det var, men jag orkade inte ta in det utan sköt på det. Man hamnar väl lite i chock, ungefär som den som får ett besked om aggressiv cancer.

Men till slut gick situationen inte längre att blunda för, och snart var processen i gång.

Tabukänslor

Är man fullt frisk klarar man sig precis lika bra med en njure som med två; den ensamma njuren anpassar sig och lär sig att jobba dubbelt. Men att bli av med en kroppsdel är ändå inte helt okomplicerat. Att vara donator innebär förutom själva operationen långa förberedelser med läkarkontroller och mediciner, en lång tids sjukskrivning och att man lätt drar på sig sjukdomar, smärta och illamående innan kroppen har vant sig vid det nya skicket. Många oroar sig över att sedan inte ha någon mer njure att ge bort i fall någon annan, till exempel ens barn, skulle komma att behöva. Man ska därför vara 200 procent säker på att man vill donera – och både donator och mottagare måste vara ödmjuka inför tanken på att man kanske ångrar sig längs vägen.

Öppen dialog

– Jag var aldrig rädd för att säga till ifall jag skulle ångra mig, men många är nog det. Det är ju svårt att säga nej till någon som är väldigt sjuk, säger Eva.

– Blir man sjuk blir man också väldigt egoistisk. Man vill bara bli frisk. Men man måste försöka komma ihåg och vara införstådd med att folk kanske ändrar sig och inte vill. Eller att den nya njuren inte matchar, säger Lena.

Därför är den öppna dialogen – från att frågan lyfts till att operationen är gjord – så otroligt viktig.

– Man kan inte jämföra med andra utan bara utgå ifrån sina egna känslor kring det hela, säger Lena.

Som tvillingar

Men när de väl hade bestämt sig hade ingen av dem några tvivel. På våren 1995 började de ta prover för att undersöka om Eva var lämplig donator. De visade sig vara så genetiskt lika att de skulle kunna vara enäggstvillingar.

– För länge sedan var det bara närmast anhörig som kunde donera. I dag behöver man inte ens vara släkt, även om det är en stor fördel för chanserna att den nya kroppen ska ta sig an organet. Och vi – eller rättare sagt jag – hade en fantastisk tur, säger Lena.

Pappas ögon

Så kom den dagen då systrarna skulle till Uppsala för operationen och fyra veckor på sjukhus.

– Jag glömmer aldrig pappas ögon när vi satt i jumbolansen och vinkade åt honom och mamma. Det är mitt kanske allra starkaste minne från hela den här resan. Det var hårt för dem att båda deras barn skulle gå igenom detta, säger Lena.

Wow-upplevelse

Efter operationen blev det för en tid ombytta roller. Den nya njuren satte genast i gång i Lenas kropp, och förändringen blev omedelbar. Eva, å andra sidan, blev helt utslagen.

– Det var väldigt jobbigt att se. Vetskapen att hon var sjuk och hade ont och pumpades med morfin och att det var på grund av mig, säger Lena.

Eva, å sin sida, kände bara eufori över att se med egna ögon hur stark och pigg Lena blev med en gång.

– Det var verligen en wow-upplevelse och värt allt. Allt, allt, allt.

Existentiella frågor

Dagarna efter operationen blev det många samtal där de låg i samma rum. Om livet, glädje, sorg, etik och moral. De såg flera fall där operationen inte gått lika bra. Fall där den nya njuren stötts bort och operationen varit förgäves, och patienter i desperat väntan på donationer.

– Hela tiden var man ju införstådd med att det kanske inte skulle gå, trots allt. Då skulle inget hända mig, men för att Lena skulle klara sig skulle någon annan behöva dö. Vad ger mig rätten att önska livet ur någon annan, säger Eva.

Bästa support

Väl hemma väntade en lång tids sjukskrivning med mediciner, hälsomässig berg-och dalbana och jobbiga biverkningar för dem båda. Som tur var hade de ett järngäng runt sig till stöd.

– Tack vare våra fantastiska arbetskamrater löste det sig med all tid från jobbet. Min käre make, våra föräldrar och mina kära svärföräldrar, som är borta i dag, var också ett enormt stöd, framför allt med att ta hand om barnen när jag inte orkade, säger Eva.

– Genomgående har vi också haft fantastisk personal i både Karlstad och Uppsala. De är ett stort stöd och en trygghet än i dag, säger Lena.

Men att våga hoppas på att kusten var klar tog lång tid.

– Inför varje ny läkarkontroll brukade jag alltid diska, dammsuga, ta ut soporna och plocka med mig en väska med ombyte, i fall jag skulle behöva stanna eller akutköras till Uppsala. Till slut sa läkaren ”du kan nog sluta med det där nu”, skrattar Lena.

Delad vårdnad

I början var det också svårt att acceptera njuren som hennes.

– Jag tyckte att det var Evas som jag lånade. Nu säger jag att den är vår. Delad vårdnad.

I dag lever båda ett helt normalt liv, förutom att de båda går på läkarkontroller med jämna mellanrum och att Lena tar mediciner.

– Jag har en sån tur att det inte går att beskriva. Jag ska inte klaga för fem öre, för i det här sammanhanget vet jag inte ens vad problem är.

Den ofrivillige hjälten

”Din syster är min idol” och ”Vilken hjälte!”. Så låter ofta reaktionerna när Lena berättar om deras historia. Men Eva vill inte bli sedd som någon hjälte.

– Jag har lite svårt att hantera det, jag blir bara generad.

Även Lena idoliserade Eva i början och kände tacksamhetsskuld.

– Jag fick livet tillbaka. Hur ska jag någonsin återgälda det? Ett tag var det ”halleluja, jag ska sopa vägen där du går!”. I dag finns det faktiskt stunder då jag i stället skulle vilja dra det där hallelujat i huvudet på henne, skrattar hon.

Livsresan de gjort tillsammans kommer alltid att finnas med dem. Men efter 20 år är det inte längre något de tänker på i vardagen.

– Det finns ju ett liv också utanför sjukdomen och som jag fick, säger Lena.

 

Fakta

Namn: Eva Johannessen
Ålder: 51.
Bor: Kil.
Yrke: Jobbar i utlasten på Stora Enso i Skoghall.
Familj: Gift, tre vuxna barn och ett barnbarn.
Om Lena: Envis, principfast, lojal, lyhörd och omtänksam. En kvinnlig Skalman.
Namn: Lena Larsson
Ålder: 54.
Bor: Östra Ämtervik.
Yrke: Chefsguide på Mårbacka.
Familj: Ja.
Om Eva: Lojal, omtänksam, rak, energisk, temperamentsfull och väldigt rolig.
Publicerad i NWT – Nya Wermlands Tidningen
Text: Marina Johansson, NWT, 054-19 90 00

Implantable artificial kidney based on microchips sees major progress

An implantable artificial kidney could transform prospects for people whose kidneys have failed and who have to rely on dialysis or the rare chance of a transplant to stay alive. Now, researchers working on the first-of-its-kind device that aims to meet this need says they are hopeful of running pilot trials in humans within the year.

Kidneys are amazing instruments that work 24/7 to clean blood and dispose of waste. Every day, these bean-shaped, fist-sized organs that sit either side of spine just under the rib cage filter around 150 liters of blood to produce 1-2 liters of urine.

Transplant is the best treatment for kidney failure but demand for organs is huge compared with supply.

The US Organ Procurement and Transplantation Network say there are over 100,000 patients on the waiting list for a kidney transplant, but last year, only 17,108 received one.

In all, the National Kidney Foundation estimate that over 460,000 Americans have end-stage kidney disease, and every day, 13 people in the US die waiting for a donor kidney. They say the federal Medicare bill for caring for kidney disease patients – excluding prescription drugs – was around $87 billion in 2012.

William H. Fissell IV, a kidney specialist and associate professor of medicine at Vanderbilt University Medical Center in Nashville, TN, and his team hope to put an end to this devastating scenario, as he explains:

”We are creating a bio-hybrid device that can mimic a kidney to remove enough waste products, salt and water to keep a patient off dialysis.”

The goal is to make a device that is small enough – about the size of a soda can – so it fits inside a patient’s body.

The implantable artificial kidney contains microchip filters and living kidney cells and will be powered by the patient’s own heart.

Silicon nanotechnology plus living kidney cells

The microchip uses the same silicon nanotechnology that the microelectronics industry uses for computers.

Prof. Fissell says the chips are inexpensive, precise and make ideal filters. Each device will contain about 15 microchips, one on top of the other.

Each microchip filter contains pores, each of which will contain and act as a scaffold for a membrane of living kidney cells that mimic the natural functions of the kidney. The team is designing the filter one pore at a time to do precisely what they want each to do.

Prof. Fissell says fortunately the cells grow well in the lab dish. They can create a membrane of kidney cells that can work out which compounds in the blood reabsorb as nutrients that stay in the blood, and which have to be removed as waste products destined for disposal in urine.

This way, says Prof. Fissell, ”we can leverage Mother Nature’s 60 million years of research and development,” to create a bioreactor of living cells at the heart of the artificial kidney.

Powered by patient’s blood flow without risk of clots

The device does not require a source of power because it uses the power of the patient’s heart – the natural pressure of blood flow in the blood vessels – to push the blood through the filters.

However, this feature also presents a challenge: how to fine-tune the fluid dynamics so blood flows through the device without clotting.

Dr. Amanda Buck, a biomedical engineer with an interest in fluid mechanics, is in charge of this part of the project.

Dr. Buck uses computer models to refine the shape of the channels inside the device to achieve the smoothest blood flow. Then, with the help of 3D printing, the team creates a prototype and tests it to see how smoothly blood flows through it.

Prof. Fissell says because the bio-hybrid device will be out of reach of the body’s immune response, it is unlikely to incur rejection. ”The issue is not one of immune compliance, of matching, like it is with an organ transplant,” he explains.

Over a decade of research coming to fruition

The kidney project started over a decade ago. In 2003, it attracted its first grant from the National Institutes of Health (NIH), and the NIH have recently awarded a 4-year, $6 million grant to Prof. Fissell and his research partner and long-time collaborator Shuvo Roy, from the University of California-San Francisco.

In 2012, the Food and Drug Administration (FDA) granted the project fast-track approval – a status the federal regulator reserves for treatments that address serious or life-threatening conditions and show potential to fill unmet medical needs.

The team is hoping to run pilot trials of the silicon filters by the end of 2017. Prof. Fissell says he has a long list of patients eager to participate, and he declares his admiration for them as he concludes:

”My patients are absolutely my heroes. They come back again and again and they accept a crushing burden of illness because they want to live. And they’re willing to put all of that at risk for the sake of another patient.”

In the following video that takes a look inside the artificial kidney, Prof. Fissell explains how they are designing to keep patients off dialysis:

Meanwhile, Medical News Today recently learned how – for the first time – a 3D printer helped transplant an adult kidney into a 2-year-old child. Models of the donor’s and recipient’s abdomens generated on the 3D printer helped surgeons plan the highly complex operation accurately so as to minimize the risks.

Manuels sista hopp är att hitta en donator

BORÅS. Manuel Elowsson, 39, har leukemi. Hans enda räddning är en stamcellsdonation. Men i registren finns ingen som matchar hans genetiska uppsättning.

Nu vädjar han om hjälp.

– Det är min sista livlina. Det är bråttom.

 

Observera – detta är en gammal artikel (först publicerad i februari 2014) som nu har fått stor spridning igen. Vi vet inte hur det har gått för Manuel men vi är glada för alla de som nu vill anmäla sig till Tobiasregistret (reds.anm).

Manuel Elowsson är inlagd på sjukhuset i Borås. Besökare måste vara helt friska och innan man går in i hans rum ska händerna spritas. Smittas Manuel av ett virus kan det innebära livsfara.

För drygt tre år sedan började Manuel må dåligt. Han blev lätt andfådd, fick mjölksyra i benen av minsta lilla ansträngning och blev ofta yr. När detta inte ville ge sig gick han till vårdcentralen där han tog ett blodprov. Han kallades sedan tillbaka för att ta ett till.

– Jag hade ett möte med tre doktorer. Då fattade jag att det var något allvarligt.

”Hamnade i chock”

Manuel hade akut lymfatisk leukemi, blodcancer, och av en aggressiv sort.

– Pang! Det blev som en stor smäll. Jag visste ingenting och trodde att jag skulle dö nästa vecka eller nästa månad, säger han.

– Jag trodde inte att det var sant. Jag hamnade i chock. Dödstanken kom med en gång, säger Daisy Villardo, Manuels sambo sedan 14 år.

Manuel och alla runtomkring honom hade svårt att förstå varför han drabbats.

– Jag har alltid varit aktiv. Jag tränar, tänker på vad jag äter och dricker inte. Jag är nästan en renlevnadsmänniska.

Cellgiftsbehandling

Emanuel fick påbörja cellgiftsbehandlingen direkt samtidigt som läkarna började leta efter en donator av stamceller.

– De måste matcha mina stamceller annars stöter kroppen ifrån och jag är rökt, förklarar Manuel.

Det fanns ingen matchning i Tobiasregistret, det svenska stamcellsgivarregister, och inte heller i några andra register världen över.

Då var ett alternativ att leta upp Manuels biologiska familj. När Manuel var sju år adopterades han från Colombia till Sverige.

Letade i Colombia

Manuel och hans sambo satte i gång jakten.

Med hjälp av ett brev som Manuel hade med sig när han kom till Sverige och en radio-station i Colombia lyckades de få tag i familjen.

– Ur detta tragiska mörka växte det fram något vackert – kontakten med mina föräldrar, säger Manuel om den känslan.

Hans föräldrar och fem halvsyskon skickade blodprov.

– Nu har vi en räddning, berättar Daisy om känslan.

Men de matchade inte.

Emanuel höll kontakt med sin familj över Skype då han själv inte hade möjlighet att åka dit. Han hade planerat att flyga sin mamma till Sverige men hon blev sjuk och dog, bara 57 år gammal.

– Det sorgliga är att vi bara ett halvår senare skulle träffas för första gången på väldigt länge.

Då började läkarna utreda ett annat alternativ, att ta blodstamceller från navelsträngar. Men inte heller här hittades en matchning.

Provade ny metod

Samtidigt började Manuel svara bra på cellgiftsbehandlingarna. Leukemin fanns inte längre i kroppen.

Då testade läkarna ett tredje alternativ. De tog ut friska stamceller från Manuel, fryste in dem, för att sedan tina upp dem och transplantera tillbaka till kroppen genom en kateter i hans hals.

– Det var 50/50 att det skulle gå väl, berättar Manuel.

Han var frisk i nästan ett och ett halvt år, men i december började han känna sig dålig igen.

Leukemin tillbaka

Prover visade att leukemin var tillbaka och Manuel fick läggas in på sjukhus igen. Nu har han precis inlett en cellgiftsbehandling.

Manuel har bra och dåliga dagar. De dåliga dagarna är han konstant illamående och vill bara kräkas. Trots det vägrar han att ge upp.

– Jag har mycket livsgnista kvar. Men mina livlinor håller på att försvinna. Mitt enda alternativ är att jag får en donator, så snabbt som möjligt. Men då jag inte har ett europeiskt ursprung är det inte så lätt.

Latinamerikan

Hans mamma är indian och hans pappa colombian och spanjor.

Läkarna säger att det skulle vara bra om en colombian, latinamerikan eller syd-europé, det vill säga någon som har samma genetiska uppsättning, ville undersöka om de kan donera stamceller till Manuel.

– Även om de inte hittar till mig så kanske det finns till någon annan. Sverige är väldigt mångkulturellt och många behöver hjälp.

– Tänk att en liten grej från din kropp kan få en annan att överleva, säger Daisy.

Manuel vet inte hur länge han klarar sig utan en donation.

– Detta är min sista chans, säger han.

 

Mer fakta

MANUELS KAMP MOT SJUKDOMEN

Under hösten 2010 började Emanuel känna sig hängig och trodde först att det var en influensa som inte riktigt ville bryta ut. I början av 2011 gick han till vårdcentralen, då han inte blev bättre. Då fick han veta att han hade akut lymfatisk leukemi. Han fick direkt cellgiftbehandling i fem veckor på Sahlgrenska i Göteborg. Under ett års tid bodde han nästan på Sahlgrenska på grund av alla behandlingar. Han vet inte exakt hur många behandlingar han fick men det rör sig om åtta-nio stycken. Samtidigt inleddes jakten efter en donator.
Enligt läkarna fanns det tre alternativ:
– De sökte i alla register som fanns men de hittade ingen med samma genetiska uppsättning. På hösten lyckades de få tag på Manuels biologiska familj men inte heller dem matchade.
– Navelsträngar är en god stammcellskälla. Men inte heller här fanns några som matchade.
– Man kan även ta ut friska stamceller från den sjuka för att sedan transplantera in dem igen. Detta gjordes men leukemin kom tillbaka.

STAMCELLSTRANSPLANTATION

Genom en stamcellstransplantation tillförs nya friska stamceller som kan dela sig på ett normalt sätt och bilda friska blodkroppar. För att transplantationen ska lyckas måste mottagaren och donatorn ha samma vävnadstyp. Innan man får donera kontrolleras så att donatorn är frisk. Stamceller kan tas från blodet och benmärgen. När det rör sig om det sistnämnda ligger donatorn på magen på ett operationsbord. Man kan antingen sövas eller få lokal bedövning. Läkaren sticker in en nål i bakre höftbenskam och suger ut benmärg blandat med blod. Totalt tar man ut mellan 0,5 och 1 liter blodblandad benmärg. Det tar ungefär en timme. Det är sällsynt med några allvarligare biverkningar. Källa: cancerfonden.se

AKUT LYMFATISK LEUKEMI

Blodet bildas i benmärgen och leukemi eller blodcancer är ett samlingsnamn för cancer i just benmärgen. Cancern uppstår i de celler, stamceller, som ska utvecklas till olika blodkroppar. Vid leukemi blir det fel på celldelningen så att det inte kan utvecklas normala blodkroppar. Vid akut leukemi kommer symtomen ofta hastigt. Man blir då blek och trött, har lätt att få blåmärken eller infektioner. Akuta leukemier är allvarliga sjukdomar. Om man inte behandlas kan man dö inom några veckor eller månader. Källa: 1177.se

SÅ KAN DU BLIR STAMCELLSDONATOR

1. Gå med i Tobiasregistret: För det krävs det att du är frisk, minst 18 år, väga minst 50 kilo, inte ha ett BMI som överstiger 40 och du ska vara folkbokförd i Sverige samt ha ett permanent uppehållstillstånd.

2. Spott eller blod: För att kunna registrera dig som givare i registret behöver de analysera ditt saliv eller blod.

3. Rädda liv: Du finns nu i Tobias-registret. Detta innebär att du nu är sökbar för alla patienter i världen som letar efter en passande donator. Om man får en träff blir man kontaktad av personal för ytterligare blodprover.

 

Publicerad i GT Expressen, februari 2014.
Text: Sandra Divinyi, GT

Nedräkningen för njurbytesprogrammet har börjat

Per Lindnér är docent och verksamhetschef för Transplantationscentrum på Sahlgrenska Universitetssjukhuset sedan 2012. Han har tidigare varit ordförande i Svensk Transplantationsförening och arbetar nu för att införa ett nationellt njurbytesprogram för levande donatorer för att öka tillgången på njurar i Sverige.

Varifrån kommer idén om att starta ett njurbytesprogram?

Det råder stor brist på organ i Sverige. Vi har just nu cirka 700 patienter som väntar på en ny njure medan tillgången är kraftigt begränsad. Tanken om att starta ett njurbytesprogram väcktes för tre år sedan när Tommy Andersson, matematiker och professor i diskret matematik vid Ekonomicenter i Lund, höll ett seminarium kring ett databaserat matchningssystem som används i USA. I det fallet handlade det om ett system som matchade cirka 100 000 High school-ansökningar med ett visst utbud av utbildningsplatser, så att både studenternas och skolornas önskemål kunde tillgodoses på bästa sätt. Bakom modellen stod Alvin Roth och Lloyd Shapley, Nobelpristagarna i ekonomi 2012. Idén om att kunna skapa ett matchningssystem för givare och mottagare inom njurdonationer beskrev Alvin redan 2008. Idag är systemet i full gång i USA där cirka 10 procent av alla njurtransplantationer sker med hjälp av donationskedjor.

Vad är utgångspunkten för ett njurbytesprogram?

Även om en nära anhörig är villig att donera sin ena njure är det långt ifrån säkert att den passar mottagaren, eftersom vävnadstypen bör vara ungefär densamma. Om man inte matchar varandra kanske det finns ett annat par någon annanstans i Sverige som inte heller matchar varandra. Prövar man då möjligheten att byta njurar korsvis ökar man sannolikheten för en matchning. Uppstår ingen matchning då heller tillför vi ytterligare par och på så sätt kan vi bygga upp en hel kedja av villiga par som plötsligt genererar bingo för vissa eller alla inblandade. Ett njurbytesprogram ökar därmed sannolikheten för svårt njursjuka som har en villig donator att kunna bli transplanterade.

Vilka parametrar måste ni ta hänsyn till?

Totalt rör det sig om ett tiotal parametrar där vävnadstypen, det vill säga den konstellation av HLA-antigener som givaren och mottagaren har, är den absolut viktigaste. Det finns väldigt många och stora skillnader i hur HLA är uppbyggt och ju fler och större skillnaderna är, desto större blir risken för avstötning. Tidigare spelade blodgruppen stor roll, men genom så kallad antikroppsrening där vi tvättar bort antikropparna från blodets serum, kan vi idag få kroppens minne att glömma att njuren kommer från en annan blodgrupp. Det betyder att vi idag kan bortse från givarens och mottagarens blodgrupp. Vi försöker också matcha givare och mottagare något så när åldersvis så att en sjuåring inte behöver få en njure från en sjuttioåring. En annan faktor som man måste ta hänsyn till är eventuell sjuklighet hos donatorn.

Finns det någon etisk konflikt med njurbytesprogrammet?

Det kan upplevas som en orättvisa att det endast är personer som har en villig donator som kan delta i en donationskedja. Men problemet finns redan eftersom donationer med levande givare nästan uteslutande sker mellan närstående. Om vi i Sverige kan öka antalet njurtransplantationer med 10 procent tack vare ett njurbytesprogram innebär det att transplantationskön kortas. Det innebär samtidigt att de som står kvar i kön får ökad chans att kunna motta en njure från en avliden givare, vilket givetvis är positivt. Ett etiskt dilemma som kan diskuteras är om ett organ från en levande donator ska gå till den som har det största medicinska behovet eller om den ska gå till att utlösa en donationskedja som kan leda till att många får ett nytt organ.

Vad händer om någon backar ur en donationskedja?

Då måste vi invänta tills nästa tillfälle en matchning uppstår. För att detta inte ska inträffa i direkt samband med transplantationerna är det viktigt att dessa genomförs samtidigt. Varje givare får åka till det sjukhus där mottagaren väntar och sedan sker allt synkroniserat. Det svenska njurbytesprogrammet bygger på ett samarbete mellan Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm, Skånes universitetssjukhus i Malmö och Akademiska sjukhuset i Uppsala. Om vi utökar med sjukhus i fler länder får framtiden utvisa. I USA, som är ett betydligt större land än Sverige, har en donationskedja utlösts som innefattade hela 40 par.

Vilka är de främsta fördelarna med njurbytesprogrammet?

Förutom att fler svårt njursjuka kan få en ny njure kortas väntetiderna. Vi har mer tid på oss att säkerställa att givaren är frisk. Den donerade njuren är utan cirkulation under extremt kort tid och kommer igång genast efter transplantationen. En njure från en levande givare fungerar i genomsnitt fem år längre än om den kommer från en avliden givare. Till detta kommer den samhällsekonomiska vinsten. Dialysbehandling är en av de dyraste behandlingar vi har med en kostnad på 4000-5000 kronor per behandling. Att utreda en donator och genomföra en transplantation är väsentligt billigare. Men framför allt handlar det om att höja livskvaliteten. Att behöva gå i dialys är extremt påfrestande både för kroppen och det psyket.

Var i processen befinner ni er nu?

Bakom systemet ligger extremt avancerad matematik och här har Tommy Andersson i Lund varit oumbärlig. Om du till exempel har 35 väntande par i en donationskedja finns det otroligt nog fler tänkbara kombinationer än det finns sandkorn i hela Sahara. Som det ser ut nu kommer vi ha ett fullt fungerande njurbytesprogram under andra kvartalet 2016. Då kör vi igång programmet och hoppas på matchning. Lyckas vi inte vid första körningen provar vi några veckor senare. Alla som ingår i databasen måste inte få en matchning för att en donationskedja ska utlösas. Ibland kanske det bara blir två par som korsvis matchar varandra. Men ju fler som finns med, desto fler svårt njursjuka kommer att kunna räddas.

Skriven och publicerad av Njurfonden.

Sida 4 av 9« Första...23456...Sista »