Minnesord Martha Ehlin

Begravningsannons + bild

Som tidigare meddelats har Martha Ehlin, 38, avlidit i kretsen av sin familj den 19 mars. Närmast sörjande är Marthas föräldrar och syskon med familjer.

Martha Ehlin blev känd för svenska folket då hon valdes till lyssnarnas sommarvärd 2013 och berättade om hur hon transplanterades med fem nya organ på grund av en tumörsjukdom. När sjukdomen nyligen kom tillbaka lyckades operationen inte rädda hennes liv.

Martha var en av grundarna av MOD – Mer organdonation. Hon brann helhjärtat för att hjälpa alla de som står på väntelista för transplantation. Hon var en fantastisk människa med en livsbejakande utstrålning och förmågan att beröra. Under sitt liv var hon älskad av många. Och nu är hon sörjd och saknad av ännu fler.

Martha växte upp i Örnsköldsvik och utbildade sig till idrottslärare. Bara 30 år gammal drabbades hon av en tumörsjukdom. I månader kämpade hon för sitt liv och överlevde – tack vare en för henne okänd person, som kunde ge henne de fem organ hon behövde.

Vid World Transplant Games 2011 i Göteborg – ett världsmästerskap för transplanterade – vann hon fem guldmedaljer. Här träffade hon Peter Carstedt, som är transplanterad med en njure från en levande donator. Tillsammans grundade de år 2012 MOD. 2013 blev Martha lyssnarnas val av sommarvärd i P1. Samma år fick hon utmärkelsen Årets Kämpe vid Svenska Hjältar-galan.

Genom MOD arbetade Martha för att alla som är i behov av en transplantation skall få det utan onödigt lidande. Ingen skall behöva dö i väntan på organ i Sverige.

Vi önskar att Martha skulle ha fått ett mycket längre liv med sin familj och bland sina vänner. Men låt oss samtidigt inte glömma att hon tack vare organdonation fick leva flera rika och meningsfulla år som transplanterad. Vi sörjer och saknar Martha som en nära vän och god människa, med en fantastisk förmåga att inspirera andra och inge hopp, även i svåra livssituationer. Tack, Martha, främst för den du var, men också för allt du har gjort.

Vi hedrar minnet av Martha genom att fortsätta arbetet med den ideella föreningen MOD, som hon var med att grunda.

 

Göran Carstedt, ordförande MODs styrelse

Sören Gyll, ledamot i MODs styrelse

Bengt-Åke Henriksson, ledamot i MODs styrelse

Peter Carstedt, grundare och ledamot i MODs styrelse

Louise Gyll, suppleant i MODs styrelse

Annika Carstedt, suppleant i MODs styrelse

Emma Dalman, medarbetare MOD

Daniel Brattgård, ordförande MODs professionella råd

 

 

Akut personalbrist hot mot dialyspatienter

Halva styrkan har sagt upp sig eller är sjukskriven, stressen är hög, patienterna är oroliga, arbetsmiljön i botten. Dialysmottagningen vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge har hamnat i en nedåtgående spiral.

– Förr sa folk upp sig för att lönen var för låg eller för att de velat göra något annat, men nu är det på grund av stressen – så har det aldrig varit förr. Vi blir bara färre och färre och stressen bara värre, säger Lena Björnberg-Sederlin, sjuksköterska på dialysmottagningen sedan 1982.

Det är det senaste året som situationen försämrats. Som skyddsombud gjorde Lena Björnberg-Sederlin tillsammans med mottagningens andra skyddsombud, en anmälan till Arbetsmiljöverket före jul. Efter ett arbetsplatsbesök har myndigheten öppnat ett nytt ärende och överväger att besluta om ett förläggande och eventuellt vitesbelopp, om inte arbetsgivaren ser till minska riskerna i arbetsmiljön.

– Anmälningen var vårt sätt att skrika att något måste göras. Vi vill rädda vår mottagning, vi tycker så mycket om att jobba här, och vad händer annars med patienterna? säger Lena Björnberg-Sederlin.

”Måste lyssna”

Hon och hennes kolleger upplever att de är överens med cheferna på verksamhetsnivå. Men högre upp i hierarkin tycker de att det saknas insikt.

– De måste börja lyssna, säger Anna-Maria Lindberg, sjuksköterska på mottagningen sedan ett år tillbaka. Det är inte bara att gå till bemanningsföretagen, det krävs åtta veckors introduktion för att jobba här. Det är så frustrerande, arbetsgivaren har ju folk här som brinner för sina jobb och som har kompetensen, de borde vara rädda om oss.

Förutom den långa introduktionen krävs också körkort för dialysmaskinerna.

Normal bemanning är 32-34 sjuksköterskor, nu är man nere på 17, varav två sagt upp sig. Samtidigt har antalet patienter ökat från avsedda 75, till mellan 90 och 100. Det innebär sammanlagt 240 behandlingar i veckan. Tio tjänster är vakanta, många har gått ned i arbetstid för att de inte orkar, en del arbetstränar efter en sjukskrivning.

Sjukskrivningen på 10 procent är högre än på andra håll. Övertidstimmarna många.

Ont i bröstet

Lena Björnberg-Sederlin är också deltidssjukskriven.

– Jag fick ont i bröstet i december och bestämde mig för att hellre sjukskriva mig en kortare tid än att riskera att bli utbränd. Som många andra här led jag av stress och svårigheter att koncentrera mig. Jag litade inte på mig själv längre, det blir en moralisk stress.

Patienterna ska övervakas hela tiden under de 4-6 timmar de ligger i dialys. När allt färre finns på plats ökar stressen och rädslan att begå ett ödesdigert misstag. Det långsiktiga arbetet, som dokumentation och utbildning av patienterna blir lidande.

En njursjuk patient som behöver dialys, överlever i genomsnitt i åtta dagar utan dialys så mottagningen sysslar med livsuppehållande verksamhet, påpekar personalen. Än så länge har patienterna inte utsatts för fara.

– Nej, men vi går på knäna för att inte hamna i den situationen, säger Lena Björnberg-Sederlin.

Oroliga patienter

Hur sommaren ska bli är ett frågetecken. Till skillnad mot många andra verksamheter kan man ju inte stänga ned.

Underbemanningen har skapat mycket oro hos även hos patienterna, det har framgått på bland annat samrådsmötena, enligt Lena Björnberg-Sederlin. Patientgruppen har anmält situationen till Inspektionen för vård och omsorg och Patientnämnden.

I Arbetsmiljöverkets underrättelse till arbetsgivaren talas det även om att det förekommit ”rasistiska och kränkande påhopp” från patienter mot anställda.

– Patienterna påverkas såklart också av situationen, de flesta av dem är ju i ett utsatt läge från början, säger Anna-Maria Lindberg.

Med en god arbetsmiljö blir det också bättre för patienterna menar hon och får medhåll av Erika Lagtun, facklig förtroendevald för Vårdförbundet och huvudskyddsombud för divisionen.

– Har man en personalgrupp som inte mår bra får man lägre patientsäkerhet, ofta skiljer man på de begreppen men det hör ihop, säger hon.


Vi väntar på att arbetsgivaren ska svara på anmälan nu, annars misstänker vi att det blir vite, säger Erika Lagtun, huvudskyddsombud för MK1-divisionen vid Karolinska.

Kortare arbetstid

Hur tror de då att utvecklingen kan vändas rätt igen? Listan på åtgärder de nämner är lång, men en sak toppar.

– Vi har diskuterat 32 timmars arbetsvecka, då kunde man se om man kan locka ny personal och behålla den man har, och kan bygga upp verksamheten igen, säger Lena Björnberg-Sederlin.

– Drömscenariot är naturligtvis också högre lön och uppskattning för det vi gör, tillägger hon med ett snett leende.

 

Publicerad i Vårdfokus.
Text och bild: Susanna Pagels, Vårdförbundet

Martha Ehlin ÄLSKAD – SAKNAD

Martha Ehlin Älskad - Saknad datum

Det är med stor sorg vi vill informera om att Martha avled, lugnt och stilla, i kretsen av sina anhöriga lördagen den 19 mars. Martha transplanterades för 7 år sedan på grund av en tumörsjukdom. En sjukdom som nu kom tillbaka och krävde en ny operation. Operationen lyckades inte rädda hennes liv.

Martha var en av grundarna till MOD, och brann helhjärtat för att hjälpa alla de som står på en väntelista för en transplantation. Hon var en fantastisk människa och kommer att vara av saknad av många.

Våra tankar går först och främst till familjen samtidigt som vi försöker förstå det som är oförståeligt och acceptera det som är oacceptabelt.

Det är för oss ofattbart att Martha inte längre är med oss.

 

MOD – Mer organdonation.

Erik Gatenholm får utmärkelsen Årets Nytänkare

Danske Bank har utsett Erik Gatenholm till Årets Nytänkare 2016.  Erik är student på Master of Innovation och Industrial Management vid Handelshögskolan i Göteborg och grundare av företaget CELLINK. Erik får priset  för sin affärsidé att 3D-printa mänskliga organ och vävnader som i framtiden skulle kunna användas för transplantationer. Priset delades ut igår på Universums gala på Berns i Stockholm.   

Danske Bank vill uppmuntra nya lösningar och idéer och utser därför varje år Årets Nytänkare – en person som brinner för innovation och som ser nya möjligheter där andra har kört fast. Årets Nytänkare 2016 är Erik Gatenholm, en ung entreprenör inom life science som har utvecklat en effektiv metod för att 3D-printa mänsklig vävnad, en innovation som redan nu kan ersätta många djurförsök. Men Eriks vision är betydligt större än så.

–  Det är hedrande och väldigt roligt att få priset Årets Nytänkare.  Det inspirerar både mig och mitt team att fortsätta att utveckla hela life science-branschen genom att tänka nytt, vara disruptiv och våga utmana nuvarande standards. Vår vision är att i framtiden kunna printa mänskliga organ och rädda liv. Allting vi gör kretsar kring det, säger Erik Gatenholm.

– Det är verkligen imponerande hur Erik har förverkligat sin idé och gått från ord till handling. Att hans innovation kan komma att bidra till så många positiva effekter för människor i framtiden är extra behjärtansvärt. Vi önskar Erik och hans team på CELLINK fortsatt framgång,  säger Karin Johansson på Danske Bank Sverige.

Motiveringen lyder:
Årets Nytänkare 2016 tänker inte bara nytt, utan har även omsatt sina idéer i praktiken. Med ett stort fokus på att förändra och bidra till ett bättre samhälle har han lyckats ta sin idé, att 3D-printa mänsklig vävnad, från ritbordet till verkligheten, och har idag kunder runtom i världen. Kombinationen av en innovativ och ytterst relevant produkt, ett tydligt affärstänk och en stark drivkraft har imponerat stort på oss. Detta är en person som vi är övertygande om att vi kommer att se mer av i framtiden, och vi är stolta över att utse honom till Årets Nytänkare 2016.

Läs mer om företaget, www.cellink.eu/

För mer information, vänligen kontakta 
Erik Gatenholm
073-267 00 00

Karin Johansson
Employer Branding-ansvarig, Danske Bank Sverige
070-768 56 39
k.johansson@danskebank.se

Publicerad i Danske Bank.

Ny metod kan underlätta njurtransplantationer

Långa väntelistor, dyra behandlingar och många risker. Det är några av problemen som drabbar patienter som väntar på njurtransplantationer. En lösning på de långa väntelistorna kan vara en behandling som kallas för avsensibilisering. 

Att vänta på att få en ny njure som passar kan ta väldigt lång tid. Då väntelistorna är så pass långa, kan många som väntar på en matchande donator riskera att aldrig hitta någon njure som immunsystemet accepterar.

Den brittiska tidskriften ”The New England Journal of Medicine”, har presenterat en ny studie som visar att avsensibiliseringsbehandling är lönsamt och kan rädda många liv – trots alla risker som behandlingen kan innebära.

Filtrerar antikroppar

Behandlingen går ut på att man filtrerar antikropparna ur patientens blod. Sedan ges en sats av andra antikroppar till patienten, som i sin tur skyddar immunförsvaret under tiden den genererar egna antikroppar.

Det är ännu oklart varför, men de nya antikropparna är mindre benägna att attackera ett nytt organ. Fördelen med den här behandlingen är att man inte längre behöver vänta på en matchande donator utan kan istället ta emot en njure från vem som helst. En riskabel metod som ändå visar sig vara bra för en del.

Ingen ny behandling men överraskande resultat

Den brittiska studien visar att en stor del av de patienter som behandlats med den metoden fortfarande levde efter åtta år jämför med patienter som stod kvar på väntelistan för att få en matchande donator.

Den här behandlingen är för sig inte ny men Bo-Göran Ericzon, professor i transplantationskirurgi vid Karolinska institutet, är ändå överraskad av siffrorna som studien visar.

– De har sett att om man ändå transplanterar de här patienterna trots att den här behandlingen är riskabel, så är det bättre än att vänta på att få en donator som passar.

För svensk vård kan det här resultatet få till följd att fler människor kan räddas.

– Det ger en ökad mod för verksamheterna att ta de här riskerna än att låta patienterna vänta, säger Ericzon.

FAKTA

  • 1.025 patienter med icke-matchande donator jämfördes med lika stort antal patienter som var kvar i väntelistan för organdonation.
  • 76.5 procent av de som avsensibiliserades levde efter åtta år.
  • Jämfört med 62.9 procent av dom som stod kvar på listan och lyckade få en matchande donator.
  • Bland de som stod kvar på listan och aldrig fick en donator, levde 43.9 procent efter åtta år.

Publicerad  SVT.

Text: Foto: TT

Sverige långt ner på listan över njurtillgång


Svenskt njurregister har tidigare slagit fast att ett fungerande njurtransplantat erbjuder en nästintill normal blodrening, medan dialys, som genom en maskin som den på bilden, är avsevärt mindre effektivt och gör att kroppen åldras i förtid.

.

Det finns stora skillnader i Europa i tillgången på njurar för transplantation. Spanien och Kroatien toppar statistiken, medan Sverige hamnar långt efter.

Siffrorna presenteras vid en pågående kongress för urologer i München, Tyskland.

År 2014 var antalet tillgängliga njurar för transplantation som allra högst i Spanien och Kroatien, med 35,7 respektive 35,1 avlidna donatorer per miljon invånare. I Ryssland och Grekland var motsvarande siffra 3,3 respektive 4,2.

Sämre än grannländerna

Sverige, med 17,3 donatorer per miljon invånare, hamnar ungefär i mitten av statistiken. I en rad länder – som Finland, Norge, Italien, Frankrike, Belgien, Portugal och Österrike – är tillgången på njurar avsevärt bättre än i Sverige.

Situationen i Sverige går dock åt rätt håll, om än långsamt. En rapport från Socialstyrelsen visade nyligen att det togs organ från 167 personer för transplantation under 2015, vilket var den högsta donationssiffran någonsin.

Flest väntar på en njure

På väntelistan den 1 januari 2016 fanns ett behov av 825 olika organ. Det stora flertalet, 646 personer, väntar på en ny njure.

Svenskt njurregister har tidigare slagit fast att ett fungerande njurtransplantat erbjuder en nästintill normal blodrening, medan dialys är avsevärt mindre effektivt och gör att kroppen åldras i förtid.

FAKTA: INGEN ÅLDERSGRÄNS

De organ som transplanteras från avlidna är njurar, lever, hjärta, lungor, bukspottkörtel och i vissa fall tunntarm. Organens kondition, inte donatorns ålder, avgör om det är möjligt att transplantera eller inte.

För att komma ifråga som donator finns ingen åldersgräns. Däremot måste patienten vårdas i respirator på en intensivvårdsavdelning när döden inträffar.

Källa: Socialstyrelsen

.

Publicerad i SVT.
Text: TT

Artificial kidney engineered in Bay Area could free thousands from dialysis

”Jag fick livet tillbaka genom Eva”

Organdonation förde dem närmare varandra – bokstavligt talat och som familj.

Lena och Eva glömmer aldrig känslan då de vaknade fotände vid fotände på sjukhuset och varsin läkare sa åt dem att operationen hade lyckats. Systrarna delar nämligen inte bara föräldrar och den starka viljan. De delar också på ett par njurar. Den 31 januari var det tjugo år sedan Evas ena njure sattes in i Lenas kropp.
– Det är en väldig resa vi har gjort ihop, säger Lena.
Lenas njurproblem började redan när hon vid 2,5 års ålder drabbades av en urinvägsinfektion så kraftig att hon fick läggas in på sjukhus under lång tid.

– På den tiden fick föräldrarna komma på besök i en timme varje söndag. Övrig tid var jag ensam och isolerad med bara främlingar runt mig. Det gjorde att jag utvecklade svår sjukhusskräck, säger hon.

Syntes knappt

Hon fick antibiotika och blev ”frisk” – åtminstone till synes så. Resten av uppväxten var hon lyckligt ovetande om hur dåliga njurar hon faktiskt hade. Ända till 1993, då hon i drabbades av akut njursvikt. Det skulle visa sig att hennes njurar väldigt outvecklade.

– De var så små att de höll på att inte hitta dem på röntgen, säger hon.

Lillasyster Eva förstod genast att Lena var fruktansvärt sjuk och skulle komma att behöva en organdonation. Och för henne var det med ens självklart att vara donator.

– Jag ville bara åka till Uppsala och ta en kölapp.

Chocktillstånd

Men fullt så enkelt var det inte, vilket delvis berodde på att Lena bromsade idén.

– Någonstans förstod jag nog hur allvarligt det var, men jag orkade inte ta in det utan sköt på det. Man hamnar väl lite i chock, ungefär som den som får ett besked om aggressiv cancer.

Men till slut gick situationen inte längre att blunda för, och snart var processen i gång.

Tabukänslor

Är man fullt frisk klarar man sig precis lika bra med en njure som med två; den ensamma njuren anpassar sig och lär sig att jobba dubbelt. Men att bli av med en kroppsdel är ändå inte helt okomplicerat. Att vara donator innebär förutom själva operationen långa förberedelser med läkarkontroller och mediciner, en lång tids sjukskrivning och att man lätt drar på sig sjukdomar, smärta och illamående innan kroppen har vant sig vid det nya skicket. Många oroar sig över att sedan inte ha någon mer njure att ge bort i fall någon annan, till exempel ens barn, skulle komma att behöva. Man ska därför vara 200 procent säker på att man vill donera – och både donator och mottagare måste vara ödmjuka inför tanken på att man kanske ångrar sig längs vägen.

Öppen dialog

– Jag var aldrig rädd för att säga till ifall jag skulle ångra mig, men många är nog det. Det är ju svårt att säga nej till någon som är väldigt sjuk, säger Eva.

– Blir man sjuk blir man också väldigt egoistisk. Man vill bara bli frisk. Men man måste försöka komma ihåg och vara införstådd med att folk kanske ändrar sig och inte vill. Eller att den nya njuren inte matchar, säger Lena.

Därför är den öppna dialogen – från att frågan lyfts till att operationen är gjord – så otroligt viktig.

– Man kan inte jämföra med andra utan bara utgå ifrån sina egna känslor kring det hela, säger Lena.

Som tvillingar

Men när de väl hade bestämt sig hade ingen av dem några tvivel. På våren 1995 började de ta prover för att undersöka om Eva var lämplig donator. De visade sig vara så genetiskt lika att de skulle kunna vara enäggstvillingar.

– För länge sedan var det bara närmast anhörig som kunde donera. I dag behöver man inte ens vara släkt, även om det är en stor fördel för chanserna att den nya kroppen ska ta sig an organet. Och vi – eller rättare sagt jag – hade en fantastisk tur, säger Lena.

Pappas ögon

Så kom den dagen då systrarna skulle till Uppsala för operationen och fyra veckor på sjukhus.

– Jag glömmer aldrig pappas ögon när vi satt i jumbolansen och vinkade åt honom och mamma. Det är mitt kanske allra starkaste minne från hela den här resan. Det var hårt för dem att båda deras barn skulle gå igenom detta, säger Lena.

Wow-upplevelse

Efter operationen blev det för en tid ombytta roller. Den nya njuren satte genast i gång i Lenas kropp, och förändringen blev omedelbar. Eva, å andra sidan, blev helt utslagen.

– Det var väldigt jobbigt att se. Vetskapen att hon var sjuk och hade ont och pumpades med morfin och att det var på grund av mig, säger Lena.

Eva, å sin sida, kände bara eufori över att se med egna ögon hur stark och pigg Lena blev med en gång.

– Det var verligen en wow-upplevelse och värt allt. Allt, allt, allt.

Existentiella frågor

Dagarna efter operationen blev det många samtal där de låg i samma rum. Om livet, glädje, sorg, etik och moral. De såg flera fall där operationen inte gått lika bra. Fall där den nya njuren stötts bort och operationen varit förgäves, och patienter i desperat väntan på donationer.

– Hela tiden var man ju införstådd med att det kanske inte skulle gå, trots allt. Då skulle inget hända mig, men för att Lena skulle klara sig skulle någon annan behöva dö. Vad ger mig rätten att önska livet ur någon annan, säger Eva.

Bästa support

Väl hemma väntade en lång tids sjukskrivning med mediciner, hälsomässig berg-och dalbana och jobbiga biverkningar för dem båda. Som tur var hade de ett järngäng runt sig till stöd.

– Tack vare våra fantastiska arbetskamrater löste det sig med all tid från jobbet. Min käre make, våra föräldrar och mina kära svärföräldrar, som är borta i dag, var också ett enormt stöd, framför allt med att ta hand om barnen när jag inte orkade, säger Eva.

– Genomgående har vi också haft fantastisk personal i både Karlstad och Uppsala. De är ett stort stöd och en trygghet än i dag, säger Lena.

Men att våga hoppas på att kusten var klar tog lång tid.

– Inför varje ny läkarkontroll brukade jag alltid diska, dammsuga, ta ut soporna och plocka med mig en väska med ombyte, i fall jag skulle behöva stanna eller akutköras till Uppsala. Till slut sa läkaren ”du kan nog sluta med det där nu”, skrattar Lena.

Delad vårdnad

I början var det också svårt att acceptera njuren som hennes.

– Jag tyckte att det var Evas som jag lånade. Nu säger jag att den är vår. Delad vårdnad.

I dag lever båda ett helt normalt liv, förutom att de båda går på läkarkontroller med jämna mellanrum och att Lena tar mediciner.

– Jag har en sån tur att det inte går att beskriva. Jag ska inte klaga för fem öre, för i det här sammanhanget vet jag inte ens vad problem är.

Den ofrivillige hjälten

”Din syster är min idol” och ”Vilken hjälte!”. Så låter ofta reaktionerna när Lena berättar om deras historia. Men Eva vill inte bli sedd som någon hjälte.

– Jag har lite svårt att hantera det, jag blir bara generad.

Även Lena idoliserade Eva i början och kände tacksamhetsskuld.

– Jag fick livet tillbaka. Hur ska jag någonsin återgälda det? Ett tag var det ”halleluja, jag ska sopa vägen där du går!”. I dag finns det faktiskt stunder då jag i stället skulle vilja dra det där hallelujat i huvudet på henne, skrattar hon.

Livsresan de gjort tillsammans kommer alltid att finnas med dem. Men efter 20 år är det inte längre något de tänker på i vardagen.

– Det finns ju ett liv också utanför sjukdomen och som jag fick, säger Lena.

 

Fakta

Namn: Eva Johannessen
Ålder: 51.
Bor: Kil.
Yrke: Jobbar i utlasten på Stora Enso i Skoghall.
Familj: Gift, tre vuxna barn och ett barnbarn.
Om Lena: Envis, principfast, lojal, lyhörd och omtänksam. En kvinnlig Skalman.
Namn: Lena Larsson
Ålder: 54.
Bor: Östra Ämtervik.
Yrke: Chefsguide på Mårbacka.
Familj: Ja.
Om Eva: Lojal, omtänksam, rak, energisk, temperamentsfull och väldigt rolig.
Publicerad i NWT – Nya Wermlands Tidningen
Text: Marina Johansson, NWT, 054-19 90 00

Implantable artificial kidney based on microchips sees major progress

An implantable artificial kidney could transform prospects for people whose kidneys have failed and who have to rely on dialysis or the rare chance of a transplant to stay alive. Now, researchers working on the first-of-its-kind device that aims to meet this need says they are hopeful of running pilot trials in humans within the year.

Kidneys are amazing instruments that work 24/7 to clean blood and dispose of waste. Every day, these bean-shaped, fist-sized organs that sit either side of spine just under the rib cage filter around 150 liters of blood to produce 1-2 liters of urine.

Transplant is the best treatment for kidney failure but demand for organs is huge compared with supply.

The US Organ Procurement and Transplantation Network say there are over 100,000 patients on the waiting list for a kidney transplant, but last year, only 17,108 received one.

In all, the National Kidney Foundation estimate that over 460,000 Americans have end-stage kidney disease, and every day, 13 people in the US die waiting for a donor kidney. They say the federal Medicare bill for caring for kidney disease patients – excluding prescription drugs – was around $87 billion in 2012.

William H. Fissell IV, a kidney specialist and associate professor of medicine at Vanderbilt University Medical Center in Nashville, TN, and his team hope to put an end to this devastating scenario, as he explains:

”We are creating a bio-hybrid device that can mimic a kidney to remove enough waste products, salt and water to keep a patient off dialysis.”

The goal is to make a device that is small enough – about the size of a soda can – so it fits inside a patient’s body.

The implantable artificial kidney contains microchip filters and living kidney cells and will be powered by the patient’s own heart.

Silicon nanotechnology plus living kidney cells

The microchip uses the same silicon nanotechnology that the microelectronics industry uses for computers.

Prof. Fissell says the chips are inexpensive, precise and make ideal filters. Each device will contain about 15 microchips, one on top of the other.

Each microchip filter contains pores, each of which will contain and act as a scaffold for a membrane of living kidney cells that mimic the natural functions of the kidney. The team is designing the filter one pore at a time to do precisely what they want each to do.

Prof. Fissell says fortunately the cells grow well in the lab dish. They can create a membrane of kidney cells that can work out which compounds in the blood reabsorb as nutrients that stay in the blood, and which have to be removed as waste products destined for disposal in urine.

This way, says Prof. Fissell, ”we can leverage Mother Nature’s 60 million years of research and development,” to create a bioreactor of living cells at the heart of the artificial kidney.

Powered by patient’s blood flow without risk of clots

The device does not require a source of power because it uses the power of the patient’s heart – the natural pressure of blood flow in the blood vessels – to push the blood through the filters.

However, this feature also presents a challenge: how to fine-tune the fluid dynamics so blood flows through the device without clotting.

Dr. Amanda Buck, a biomedical engineer with an interest in fluid mechanics, is in charge of this part of the project.

Dr. Buck uses computer models to refine the shape of the channels inside the device to achieve the smoothest blood flow. Then, with the help of 3D printing, the team creates a prototype and tests it to see how smoothly blood flows through it.

Prof. Fissell says because the bio-hybrid device will be out of reach of the body’s immune response, it is unlikely to incur rejection. ”The issue is not one of immune compliance, of matching, like it is with an organ transplant,” he explains.

Over a decade of research coming to fruition

The kidney project started over a decade ago. In 2003, it attracted its first grant from the National Institutes of Health (NIH), and the NIH have recently awarded a 4-year, $6 million grant to Prof. Fissell and his research partner and long-time collaborator Shuvo Roy, from the University of California-San Francisco.

In 2012, the Food and Drug Administration (FDA) granted the project fast-track approval – a status the federal regulator reserves for treatments that address serious or life-threatening conditions and show potential to fill unmet medical needs.

The team is hoping to run pilot trials of the silicon filters by the end of 2017. Prof. Fissell says he has a long list of patients eager to participate, and he declares his admiration for them as he concludes:

”My patients are absolutely my heroes. They come back again and again and they accept a crushing burden of illness because they want to live. And they’re willing to put all of that at risk for the sake of another patient.”

In the following video that takes a look inside the artificial kidney, Prof. Fissell explains how they are designing to keep patients off dialysis:

Meanwhile, Medical News Today recently learned how – for the first time – a 3D printer helped transplant an adult kidney into a 2-year-old child. Models of the donor’s and recipient’s abdomens generated on the 3D printer helped surgeons plan the highly complex operation accurately so as to minimize the risks.

Sida 5 av 10« Första...34567...10...Sista »