Manuels sista hopp är att hitta en donator

BORÅS. Manuel Elowsson, 39, har leukemi. Hans enda räddning är en stamcellsdonation. Men i registren finns ingen som matchar hans genetiska uppsättning.

Nu vädjar han om hjälp.

– Det är min sista livlina. Det är bråttom.

 

Observera – detta är en gammal artikel (först publicerad i februari 2014) som nu har fått stor spridning igen. Vi vet inte hur det har gått för Manuel men vi är glada för alla de som nu vill anmäla sig till Tobiasregistret (reds.anm).

Manuel Elowsson är inlagd på sjukhuset i Borås. Besökare måste vara helt friska och innan man går in i hans rum ska händerna spritas. Smittas Manuel av ett virus kan det innebära livsfara.

För drygt tre år sedan började Manuel må dåligt. Han blev lätt andfådd, fick mjölksyra i benen av minsta lilla ansträngning och blev ofta yr. När detta inte ville ge sig gick han till vårdcentralen där han tog ett blodprov. Han kallades sedan tillbaka för att ta ett till.

– Jag hade ett möte med tre doktorer. Då fattade jag att det var något allvarligt.

”Hamnade i chock”

Manuel hade akut lymfatisk leukemi, blodcancer, och av en aggressiv sort.

– Pang! Det blev som en stor smäll. Jag visste ingenting och trodde att jag skulle dö nästa vecka eller nästa månad, säger han.

– Jag trodde inte att det var sant. Jag hamnade i chock. Dödstanken kom med en gång, säger Daisy Villardo, Manuels sambo sedan 14 år.

Manuel och alla runtomkring honom hade svårt att förstå varför han drabbats.

– Jag har alltid varit aktiv. Jag tränar, tänker på vad jag äter och dricker inte. Jag är nästan en renlevnadsmänniska.

Cellgiftsbehandling

Emanuel fick påbörja cellgiftsbehandlingen direkt samtidigt som läkarna började leta efter en donator av stamceller.

– De måste matcha mina stamceller annars stöter kroppen ifrån och jag är rökt, förklarar Manuel.

Det fanns ingen matchning i Tobiasregistret, det svenska stamcellsgivarregister, och inte heller i några andra register världen över.

Då var ett alternativ att leta upp Manuels biologiska familj. När Manuel var sju år adopterades han från Colombia till Sverige.

Letade i Colombia

Manuel och hans sambo satte i gång jakten.

Med hjälp av ett brev som Manuel hade med sig när han kom till Sverige och en radio-station i Colombia lyckades de få tag i familjen.

– Ur detta tragiska mörka växte det fram något vackert – kontakten med mina föräldrar, säger Manuel om den känslan.

Hans föräldrar och fem halvsyskon skickade blodprov.

– Nu har vi en räddning, berättar Daisy om känslan.

Men de matchade inte.

Emanuel höll kontakt med sin familj över Skype då han själv inte hade möjlighet att åka dit. Han hade planerat att flyga sin mamma till Sverige men hon blev sjuk och dog, bara 57 år gammal.

– Det sorgliga är att vi bara ett halvår senare skulle träffas för första gången på väldigt länge.

Då började läkarna utreda ett annat alternativ, att ta blodstamceller från navelsträngar. Men inte heller här hittades en matchning.

Provade ny metod

Samtidigt började Manuel svara bra på cellgiftsbehandlingarna. Leukemin fanns inte längre i kroppen.

Då testade läkarna ett tredje alternativ. De tog ut friska stamceller från Manuel, fryste in dem, för att sedan tina upp dem och transplantera tillbaka till kroppen genom en kateter i hans hals.

– Det var 50/50 att det skulle gå väl, berättar Manuel.

Han var frisk i nästan ett och ett halvt år, men i december började han känna sig dålig igen.

Leukemin tillbaka

Prover visade att leukemin var tillbaka och Manuel fick läggas in på sjukhus igen. Nu har han precis inlett en cellgiftsbehandling.

Manuel har bra och dåliga dagar. De dåliga dagarna är han konstant illamående och vill bara kräkas. Trots det vägrar han att ge upp.

– Jag har mycket livsgnista kvar. Men mina livlinor håller på att försvinna. Mitt enda alternativ är att jag får en donator, så snabbt som möjligt. Men då jag inte har ett europeiskt ursprung är det inte så lätt.

Latinamerikan

Hans mamma är indian och hans pappa colombian och spanjor.

Läkarna säger att det skulle vara bra om en colombian, latinamerikan eller syd-europé, det vill säga någon som har samma genetiska uppsättning, ville undersöka om de kan donera stamceller till Manuel.

– Även om de inte hittar till mig så kanske det finns till någon annan. Sverige är väldigt mångkulturellt och många behöver hjälp.

– Tänk att en liten grej från din kropp kan få en annan att överleva, säger Daisy.

Manuel vet inte hur länge han klarar sig utan en donation.

– Detta är min sista chans, säger han.

 

Mer fakta

MANUELS KAMP MOT SJUKDOMEN

Under hösten 2010 började Emanuel känna sig hängig och trodde först att det var en influensa som inte riktigt ville bryta ut. I början av 2011 gick han till vårdcentralen, då han inte blev bättre. Då fick han veta att han hade akut lymfatisk leukemi. Han fick direkt cellgiftbehandling i fem veckor på Sahlgrenska i Göteborg. Under ett års tid bodde han nästan på Sahlgrenska på grund av alla behandlingar. Han vet inte exakt hur många behandlingar han fick men det rör sig om åtta-nio stycken. Samtidigt inleddes jakten efter en donator.
Enligt läkarna fanns det tre alternativ:
– De sökte i alla register som fanns men de hittade ingen med samma genetiska uppsättning. På hösten lyckades de få tag på Manuels biologiska familj men inte heller dem matchade.
– Navelsträngar är en god stammcellskälla. Men inte heller här fanns några som matchade.
– Man kan även ta ut friska stamceller från den sjuka för att sedan transplantera in dem igen. Detta gjordes men leukemin kom tillbaka.

STAMCELLSTRANSPLANTATION

Genom en stamcellstransplantation tillförs nya friska stamceller som kan dela sig på ett normalt sätt och bilda friska blodkroppar. För att transplantationen ska lyckas måste mottagaren och donatorn ha samma vävnadstyp. Innan man får donera kontrolleras så att donatorn är frisk. Stamceller kan tas från blodet och benmärgen. När det rör sig om det sistnämnda ligger donatorn på magen på ett operationsbord. Man kan antingen sövas eller få lokal bedövning. Läkaren sticker in en nål i bakre höftbenskam och suger ut benmärg blandat med blod. Totalt tar man ut mellan 0,5 och 1 liter blodblandad benmärg. Det tar ungefär en timme. Det är sällsynt med några allvarligare biverkningar. Källa: cancerfonden.se

AKUT LYMFATISK LEUKEMI

Blodet bildas i benmärgen och leukemi eller blodcancer är ett samlingsnamn för cancer i just benmärgen. Cancern uppstår i de celler, stamceller, som ska utvecklas till olika blodkroppar. Vid leukemi blir det fel på celldelningen så att det inte kan utvecklas normala blodkroppar. Vid akut leukemi kommer symtomen ofta hastigt. Man blir då blek och trött, har lätt att få blåmärken eller infektioner. Akuta leukemier är allvarliga sjukdomar. Om man inte behandlas kan man dö inom några veckor eller månader. Källa: 1177.se

SÅ KAN DU BLIR STAMCELLSDONATOR

1. Gå med i Tobiasregistret: För det krävs det att du är frisk, minst 18 år, väga minst 50 kilo, inte ha ett BMI som överstiger 40 och du ska vara folkbokförd i Sverige samt ha ett permanent uppehållstillstånd.

2. Spott eller blod: För att kunna registrera dig som givare i registret behöver de analysera ditt saliv eller blod.

3. Rädda liv: Du finns nu i Tobias-registret. Detta innebär att du nu är sökbar för alla patienter i världen som letar efter en passande donator. Om man får en träff blir man kontaktad av personal för ytterligare blodprover.

 

Publicerad i GT Expressen, februari 2014.
Text: Sandra Divinyi, GT

Nedräkningen för njurbytesprogrammet har börjat

Per Lindnér är docent och verksamhetschef för Transplantationscentrum på Sahlgrenska Universitetssjukhuset sedan 2012. Han har tidigare varit ordförande i Svensk Transplantationsförening och arbetar nu för att införa ett nationellt njurbytesprogram för levande donatorer för att öka tillgången på njurar i Sverige.

Varifrån kommer idén om att starta ett njurbytesprogram?

Det råder stor brist på organ i Sverige. Vi har just nu cirka 700 patienter som väntar på en ny njure medan tillgången är kraftigt begränsad. Tanken om att starta ett njurbytesprogram väcktes för tre år sedan när Tommy Andersson, matematiker och professor i diskret matematik vid Ekonomicenter i Lund, höll ett seminarium kring ett databaserat matchningssystem som används i USA. I det fallet handlade det om ett system som matchade cirka 100 000 High school-ansökningar med ett visst utbud av utbildningsplatser, så att både studenternas och skolornas önskemål kunde tillgodoses på bästa sätt. Bakom modellen stod Alvin Roth och Lloyd Shapley, Nobelpristagarna i ekonomi 2012. Idén om att kunna skapa ett matchningssystem för givare och mottagare inom njurdonationer beskrev Alvin redan 2008. Idag är systemet i full gång i USA där cirka 10 procent av alla njurtransplantationer sker med hjälp av donationskedjor.

Vad är utgångspunkten för ett njurbytesprogram?

Även om en nära anhörig är villig att donera sin ena njure är det långt ifrån säkert att den passar mottagaren, eftersom vävnadstypen bör vara ungefär densamma. Om man inte matchar varandra kanske det finns ett annat par någon annanstans i Sverige som inte heller matchar varandra. Prövar man då möjligheten att byta njurar korsvis ökar man sannolikheten för en matchning. Uppstår ingen matchning då heller tillför vi ytterligare par och på så sätt kan vi bygga upp en hel kedja av villiga par som plötsligt genererar bingo för vissa eller alla inblandade. Ett njurbytesprogram ökar därmed sannolikheten för svårt njursjuka som har en villig donator att kunna bli transplanterade.

Vilka parametrar måste ni ta hänsyn till?

Totalt rör det sig om ett tiotal parametrar där vävnadstypen, det vill säga den konstellation av HLA-antigener som givaren och mottagaren har, är den absolut viktigaste. Det finns väldigt många och stora skillnader i hur HLA är uppbyggt och ju fler och större skillnaderna är, desto större blir risken för avstötning. Tidigare spelade blodgruppen stor roll, men genom så kallad antikroppsrening där vi tvättar bort antikropparna från blodets serum, kan vi idag få kroppens minne att glömma att njuren kommer från en annan blodgrupp. Det betyder att vi idag kan bortse från givarens och mottagarens blodgrupp. Vi försöker också matcha givare och mottagare något så när åldersvis så att en sjuåring inte behöver få en njure från en sjuttioåring. En annan faktor som man måste ta hänsyn till är eventuell sjuklighet hos donatorn.

Finns det någon etisk konflikt med njurbytesprogrammet?

Det kan upplevas som en orättvisa att det endast är personer som har en villig donator som kan delta i en donationskedja. Men problemet finns redan eftersom donationer med levande givare nästan uteslutande sker mellan närstående. Om vi i Sverige kan öka antalet njurtransplantationer med 10 procent tack vare ett njurbytesprogram innebär det att transplantationskön kortas. Det innebär samtidigt att de som står kvar i kön får ökad chans att kunna motta en njure från en avliden givare, vilket givetvis är positivt. Ett etiskt dilemma som kan diskuteras är om ett organ från en levande donator ska gå till den som har det största medicinska behovet eller om den ska gå till att utlösa en donationskedja som kan leda till att många får ett nytt organ.

Vad händer om någon backar ur en donationskedja?

Då måste vi invänta tills nästa tillfälle en matchning uppstår. För att detta inte ska inträffa i direkt samband med transplantationerna är det viktigt att dessa genomförs samtidigt. Varje givare får åka till det sjukhus där mottagaren väntar och sedan sker allt synkroniserat. Det svenska njurbytesprogrammet bygger på ett samarbete mellan Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm, Skånes universitetssjukhus i Malmö och Akademiska sjukhuset i Uppsala. Om vi utökar med sjukhus i fler länder får framtiden utvisa. I USA, som är ett betydligt större land än Sverige, har en donationskedja utlösts som innefattade hela 40 par.

Vilka är de främsta fördelarna med njurbytesprogrammet?

Förutom att fler svårt njursjuka kan få en ny njure kortas väntetiderna. Vi har mer tid på oss att säkerställa att givaren är frisk. Den donerade njuren är utan cirkulation under extremt kort tid och kommer igång genast efter transplantationen. En njure från en levande givare fungerar i genomsnitt fem år längre än om den kommer från en avliden givare. Till detta kommer den samhällsekonomiska vinsten. Dialysbehandling är en av de dyraste behandlingar vi har med en kostnad på 4000-5000 kronor per behandling. Att utreda en donator och genomföra en transplantation är väsentligt billigare. Men framför allt handlar det om att höja livskvaliteten. Att behöva gå i dialys är extremt påfrestande både för kroppen och det psyket.

Var i processen befinner ni er nu?

Bakom systemet ligger extremt avancerad matematik och här har Tommy Andersson i Lund varit oumbärlig. Om du till exempel har 35 väntande par i en donationskedja finns det otroligt nog fler tänkbara kombinationer än det finns sandkorn i hela Sahara. Som det ser ut nu kommer vi ha ett fullt fungerande njurbytesprogram under andra kvartalet 2016. Då kör vi igång programmet och hoppas på matchning. Lyckas vi inte vid första körningen provar vi några veckor senare. Alla som ingår i databasen måste inte få en matchning för att en donationskedja ska utlösas. Ibland kanske det bara blir två par som korsvis matchar varandra. Men ju fler som finns med, desto fler svårt njursjuka kommer att kunna räddas.

Skriven och publicerad av Njurfonden.

Använde 167 döda personer

Ifjol togs organ från 167 avlidna personer för transplantation, den högsta donationssiffran någonsin, meddelar Socialstyrelsen.

Det handlar om transplantation av njurar, lever, hjärta, lungor, bukspottkörtel och emellanåt tunntarm.

För att komma ifråga som donator måste patienten vårdas i respirator på en intensivvårdsavdelning när döden inträffar.

Trots rekordet är behovet av organ mycket större. 825 personer står på väntelistan, 75 procent av dem väntar på en ny njure.

Publicerad i Höglandsnytt.

Rekordår för donerade organ

Under 2015 togs organ från 167 avlidna personer för transplantation. Det är den högsta donationssiffran någonsin, skriver Socialstyrelsen.

Men fortfarande är behovet betydligt större än tillgången. På väntelistan den 1 januari 2016 fanns ett behov av 825 olika organ. Det stora flertalet, 646 personer, väntar på en ny njure.

De organ som transplanteras från avlidna är njurar, lever, hjärta, lungor, bukspottkörtel och i vissa fall tunntarm. Organens kondition, inte donatorn ålder, avgör om det är möjligt att transplantera eller inte.

För att vara aktuell som donator finns ingen åldersgräns. Däremot måste patienten vårdas i respirator på en intensivvårdsavdelning när döden inträffar.

Publicerad i Dagens Medicin.

Organ från 167 avlidna användes

Under 2015 togs organ från 167 avlidna personer för transplantation. Det är den högsta donationssiffran någonsin, skriver Socialstyrelsen.

Men fortfarande är behovet betydligt större än tillgången. På väntelistan den 1 januari 2016 fanns ett behov av 825 olika organ. Det stora flertalet, 646 personer, väntar på en ny njure.

De organ som transplanteras från avlidna är njurar, lever, hjärta, lungor, bukspottkörtel och i vissa fall tunntarm. Organens kondition, inte donatorn ålder, avgör om det är möjligt att transplantera eller inte.

För att komma ifråga som donator finns ingen åldersgräns. Däremot måste patienten vårdas i respirator på en intensivvårdsavdelning när döden inträffar.

Publicerat i Svenska Dagbladet.

Källa TT.

Ronnys gåva räddade allvarligt sjuka vännen

Ronny Gustafsson, till höger, blev ledsen när han hörde att kompisen Mats Westerlund var illa däran i sin njursjukdom. Utan att tveka bestämde han sig för att donera sin ena njure till kamraten. ”Han är ju min kompis, säger Ronny. Foto: Kristina Wirén.

När Ronny Gustafsson, 63, fick beskedet om sin allvarligt sjuka kompis fanns det inga tvivel.

På stående fot bestämde han sig för att donera sin ena njure åt sin mångåriga vän Mats Westerlund, 59.

– Jag kunde inte tänka på att han skulle få ett helsike medan jag satt med friska delar, han är ju min kompis, säger Ronny om donationen som räddade Mats.

– Vi träffades på en motorcrossbana och sedan dess har vi umgåtts en hel del. I bland åker vi ut och kollar på lite motorgrejer eller stannar hemma och mekar lite i garaget, säger Ronny Gustafsson.

Mats Westerlund lider av en ärftlig sjukdom som innebär att det finns vätskefyllda cystor i njurarna. För två år sedan blev han sjuk.

– Jag var ute och jobbade när en cysta sprack, säger Mats som blev inlagd på sjukhus i närmare två veckor.

Till slut blev situationen så allvarlig att hans ena njure fick opereras bort och Mats fick börja med dialys. Behandlingen var tuff, under nio, tio månader gick han på behandling tre dagar i veckan, fyra timmar varje gång.

”Hade fått ett helsike”

Han förklarade att det fanns en risk för att han inte skulle kunna följa med Ronny ut på olika motorträffar i framtiden.

– Det var tufft att höra att han var sjuk, det var inte alls roligt. Jag tänkte direkt att jag kunde försöka hjälpa honom, säger Ronny som bestämde sig för att donera sin ena njure.

Mats förklarar att han blev häpen av kompisens förslag.

– Först trodde jag det knappt, prata kan ju många göra men vad händer sedan när det verkligen gäller? Men jag förstod att han menade allvar, säger Mats.

Efter flera tester och noggranna medicinska undersökningar godkändes Ronny som donator och tillsammans med Mats började han planera för operationen, men också ett liv efteråt.

”Var nog lite nervösa båda två”

Helst ville de ha tid redan på våren 2014, inför motorsäsongen, men först på hösten fanns det möjlighet. Vännerna tog tåget från Småland och for till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

– Vi sa inte mycket under resan. Vi var nog lite nervösa båda två, säger Mats.

På sjukhuset skrevs de in och placerades i samma rum. Dagen efter rullades de i väg till operation och på operationsbordet fick Ronny frågan om han ångrade sig.

– Men jag tvekade aldrig, säger han.

Ronny var hyfsat snabbt uppe på benen igen men för Mats tog det ytterligare lite tid efter att han drabbats av en blödning.

”Oändligt tacksamma”

Men i dag mår båda två hur bra som helst och gläds åt att kunna umgås under pigga och glada former.

– Han är min kompis och det är sånt här vänskap handlar om. Jag känner mig stolt över att jag kunde hjälpa honom, säger Ronny.

Kamraten Mats är lika tacksam som Ronny är stolt.

– Jag blev väldigt rörd, utan Ronnys hjälp hade det varit kört, säger Mats som dessutom fick sitt första barnbarn bara någon vecka före donationen.

– Det var mycket som hände där ett tag, jag är väldigt tacksam för allt, säger Mats och förklarar att han numera firar tre födelsedagar varje år.

– När jag fyller år, när Ronny fyller år och operationsdagen!

Tidningen Land har också skrivit om Ronnys och Mats historia.

Armbandet kan bli nyckeln till en ny njure

Inom Njurmedicin på SUS pågår en försöksverksamhet där överviktiga patienter får hjälp med att komma i form för en njurtransplantation.

Anders Kristiansson samtalar med kurator Boel Persson och sjukgymnast Mia Trondsen.

Anders Kristiansson lider av njursvikt och skulle behöva en ny njure. Men för drygt ett år sedan fick han ett mardrömsbesked.

– Gå ner 20 kilo under sommaren – annars blir det ingen transplantation, citerar Anders Kristiansson sin läkare.

Nu är han testpilot i ett projekt inom Njurmedicin på SUS, där överviktiga patienter får hjälp med att komma i form för en ny njure.

Anders har ett aktivitetsarmband runt handleden, men till skillnad från de flesta andra så är hans armband direktkopplat till sjukhuset. Teamet på njurmottagningen kan följa hans framsteg och hjälpa honom att hålla formen i väntan på transplantationen.

Extra tuff situation för njursjuka

Aktivitetsarmbandet är direktkopplat till sjukhuset.

Att överviktiga nekas transplantation beror på att riskerna både under och efter operationen är för höga. Patienter i den situationen sitter i en rävsax, för njursjuka har extra svårt att bygga och behålla muskler eftersom sjukdomen sakta bryter ner kroppen.

– De här patienterna behöver verkligen vår hjälp, men det har varken funnits resurser eller någon plan för hur det ska gå till. Vi har ingen annan som vi kan remittera dem till, berättar sjukgymnasten Mia Trondsen.På initiativ från transplantationskirurgen Clara Paul startade hon tillsammans med kuratorn Boel Persson och dietisten Renée Thunell ett projekt för att på ett målmedvetet sätt hjälpa patienterna att komma i form, med kostråd, träning och terapisamtal.

– Men eftersom resurserna är knappa så kan vi inte ta emot alla. Det vilar ett stort ansvar på deltagaren att själv vara motiverad och att man just vid det aktuella tillfället kan fokusera helhjärtat på detta, förklarar Boel Persson.

Dålig koll mellan träffarna

För Anders Kristiansson blev deltagandet en framgång, men absolut ingen enkel resa.

– Mia var på mig som en hök, men det behövdes! konstaterar Anders.

Han uppskattade täta kontakter och feedback från sina ”coacher” på mottagningen. De kom överens om att använda SMS för att hålla kontakt kring träningsresultaten, men Mia Trondsen kände att ett mer högteknologiskt upplägg av programmet hade varit bättre.

– De hjälpmedel vi hade var blanketter som patienten fick fylla i hemma under veckorna, och sedan gå igenom tillsammans med oss när vi träffades. Men hur det egentligen gick träning, sömn och annat mellan våra träffar hade vi ingen koll på. Det kändes väldigt ålderdomligt, säger Mia Trondsen.

Efter många turer kom teamet i kontakt med forskningsinstitutet Mapci på Lunds tekniska högskola, och tillsammans med två studenter har de nu utvecklat ett koncept med mobiltelefoner och aktivitetsarmband som ska användas när nästa grupp deltagare startar sitt 12-veckorsprogram efter sommaren.

Sjukgymnast Mia Trondsen och kurator Boel Persson. Under hösten deltar även dietist Sara Palm i projektet.

Stora förhoppningar på framtiden

Mia Trondsen och Boel Persson berättar om hur de blivit förbluffade över vilka framsteg deras första försökspatienter har nått. Alla har minskat i bukomfång. En kvinna som hade ställt in sig på att dö har nu börjat cykla till sin dialys, och flera andra deltog i våras i Lundaloppet.

För Anders Kristiansson har det gått ett år sedan han avslutade programmet, men han har fortsatt att hålla tät kontakt och även hjälpt till att utveckla armbanden. Han står nu på transplantationslistan och hoppas snart kunna få en ny njure, men för nå dit måste han fortsätta att hålla liv i träningen. De stora framsteg han har gjort sedan starten väcker ibland starka känslor.

– Jag har stått på löpbandet och börjat gråta. Känslan av att jag faktiskt klarar av det här kan göra mig riktigt rörd, berättar Anders Kristiansson.

TEXT: Lars Nilsson
BILD: Lars Nilsson

Skånes Universitetssjukhus

Akademiska i Uppsala vill värva donatorer

Varje år dör människor i Sverige i väntan på organ som aldrig kommer. Den här veckan satsar Akademiska sjukhuset extra på att värva donatorer.
– Ett par dagar efter transplantationen, så fort jag kunde komma upp ur sängen, så kände jag mig som en annan människa. Det låter som en kliché, men det var verkligen så, säger Francis Markey som fick njuren förstörd efter en blodförgiftning till 24UNT.

Totalt står omkring 800 personer på väntelistan för organ i Sverige. Störst är behovet av njurar.

Men samtidigt som uppemot 85 procent av svenskarna säger ja till donation, gäller det att informera om det.

– Hur du gör det spelar mindre roll. Det är lika mycket värt oavsett form, muntlig till anhörig, att registrera sig i donationsregistret eller att ha ett ifyllt donationskor i plånboken, säger Karin Lindh, transplantationskoordinator på Akademiska sjukhuset.

Av: Julia Burman Görans

Det här inslaget är publicerat i Upsala Nya Tidning

Inlägget Akademiska i Uppsala vill värva donatorer dök först upp på MOD.

Sida 6 av 10« Första...45678...Sista »