Andreas liv räddades av sin mammas njure

SÖLVESBORG. Andreas, 29, fick sin nya njure för en vecka sedan. Donatorn var hans egen mamma. – Det enda jag tänkte på när jag vaknade från operationen var hur mamma mådde, berättar Andreas Torstensson

Det var under en helt vanlig rutinkontroll som han fick reda på att han hade njursvikt.

– Efter en massa prover visade det sig att ena njuren var död. Den andra fungerade bara med 25 procent. Redan då sa de att jag skulle behöva en operation, säger Andreas.

Först tog han lätt på beskedet eftersom han till en början inte hade några besvär. Men när njurfunktionen senare var nere på tio procent försvann orken. Andreas började med dialys och försökte samtidigt sköta arbetet som butiksbiträde. Det blev allt svårare att ha ett normalt vardagsliv.

– Tröttheten tog över. När det var som värst kunde jag bli andfådd av att vika kläder.

Läkarna konstaterade att Andreas behövde en transplantation så snart som möjligt.

”Kände en enorm tacksamhet”

Han stod inte uppsatt på någon donationslista utan hade lyckligtvis flera anhöriga som kunde tänka sig att donera.

– Jag kände en sådan enorm tacksamhet att så många kunde tänka sig att hjälpa mig, säger han.

Först prövades pappan som donatorn, men det gick inte. Istället var det mamman som lades in för operation för att rädda sonens liv.

– Det är en självklarhet att ställa upp om man har ett allvarligt sjukt barn. Och när jag såg honom bredvid mig på uppvaket var det som att se honom födas igen, säger mamman Ann-Louise Bolin.

”Krokodiltårarna kom fram”

Nu har det gått en vecka sedan båda opererades och både mamma och son mår under omständigheterna bra – även om den nya njuren kommer tvinga Andreas att ta mediciner livet ut.

– I morse tog jag 17 mediciner och kommer behöva immunnedsättande hela livet för att min kropp inte ska stöta bort njuren, säger han.

Läkarna gav mamma Ann-Louise en utmärkelse för sitt mod innan hon och sonen skrevs ut. Hon är fortfarande rörd över deras omtänksamhet.

– Krokodiltårarna kom fram med en gång – och mina söner bara skrattade över att jag är så känslosam, säger hon.

Vill sprida informationen

För Ann-Louise har sonens sjukdom handlat lika mycket om alla andra långvarigt sjuka människor som står uppsatta på donationslistor runtom i landet. Nu hoppas hon kunna sprida informationen om hur lätt det faktiskt är att anmäla sig som donator.

– Jag har sett så många unga människor som har suttit och väntat i över fem år på nya organ och på att komma ut i livet igen. Hade jag chansen skulle jag göra det igen, säger Ann-Louise.

Av Anna Dahlbeck
anna.dahlbeck@kvp.se

Artikeln kan läsas i sin helhet på Expressen.

Jobbar för fler donatorer

Efter några månader i stamcellsgivarregistret blev Malin Magnusson donator till en svårt sjuk person. Nu anordnar hon och hennes syster en barnmarknad för att fler ska bli donatorer.

– Om det innebär att en eller två går med så är det vansinnigt bra, säger Petra Setterberg.

Hennes syster Malin Magnusson fick först höra om Tobiasregistret när en kollega berättade om sin svårt leukemisjuke farbror och svårigheterna för honom att få en stamcellsdonator som matchade.

– Jag bestämde mig för att gå med, säger hon.

Genom det nationella stamcellsgivarregistret kan personer med svåra sjukdomar som kräver transplantation av stamceller, till exempel leukemi och immunbristsjukdomar, matchas ihop med donatorer. Av cirka 40 000 registrerade tänkbara donatorer har cirka 700 donationer genomförts sedan starten 1992, så Malin Magnusson visste att chansen att hennes stamceller skulle matcha någon var liten. Men efter bara några månader fick hon veta att hon var någons perfekta träff.

GP träffar de båda systrarna i Petra Setterbergs tegelhus ett stenkast från Lackarebäcksskolan, där systrarna anordnar en barnmarknad på lördag. Det är deras fjärde marknad. Tidigare år har de stöttat Världens barn, men i år föll det sig naturligt att det var Tobiasregistret det skulle handla om.

I förra veckan sövdes Malin Magnusson ned för ingreppet där stamceller, med hjälp av sprutor, togs ut från hennes bakre höftbenskammare.

– Det klart att det gjorde ont, men inte värre än att lite smärtstillande kunde ta hand om det, säger hon.

På lördagens marknad säljs allt som har med barn att göra. De som bidrar med saker har själva satt priset och så säljer systrarna tillsammans med volontärer sakerna för dem. Vinsten går tillbaka till säljarna, minus provision. Systrarna arbetar ideellt och de pengar som blir över kommer att gå till Tobiasregistret. Men det är framför allt för att upplysa om att registret finns som de anordnar marknaden.

Malin Magnusson är nästintill helt återställd efter donationen.

– Det känns som en stor grej, men det har inte påverkat mig psykiskt eller fysiskt. Jag gav någon en vecka av mitt liv, säger hon.

Frida Johanson
031- 86 84 12
Läs hela artikel i GP här.

Linnea, 27, gav pappa sin ena njure

Linnea Lidström, 27, trotsade riskerna och kom sin pappa Anders Larsson, 58, närmare än någonsin. Numera sitter inte bara en av hennes njurar i hans kropp – deras relation har vuxit sig ännu starkare.
– Donationen är det bästa jag har gjort i hela mitt liv, säger Linnea i Söndag.

Under många år kretsade det mesta i livet för Linnea runt orienteringen. Hon tillhörde landets bästa och vann bland annat ett SM-guld. Med hård träning så gott som varje dag var siktet inställt på VM och EM.
Men när hennes fars njursjukdom blev värre ändrades fokus.
– Jag skulle göra i stort sett vad som helst för att hjälpa mina föräldrar och min lillasyster, säger Linnea.
Anders Larsson, 58, fick diagnosen glomerulonefrit – njurinflammation – 1984 och gick därefter kontinuerligt på kontroller.
– När jag började känna mig allt mer trött för fem-sex år sedan och inte alls orkade motionera som tidigare förstod jag att det hade blivit sämre, berättar han i Söndag.

”Räkna med njurtransplantation”

Läkarna konstaterade att funktionen i de bägge njurarna började närma sig bara tio procent.
– Jag fick beskedet att jag skulle räkna med en njurtransplantation ganska snart. Det gällde att hitta en donator för att inte vara tvungen att gå på dialys tre dagar i veckan resten av livet. Från början var det tänkt att Anders bror skulle ställa upp som donator. Men tester visade att han inte var hundraprocentigt lämpad. Då bestämde sig dottern Linnea för att donera sin ena njure.
– Jag hade inte förlåtit mig själv om han skulle varit tvungen att stå i en lång kö och må dåligt på vägen. Det skulle inte varit något värdigt liv. Nu kunde jag ge pappa chansen att leva ett normalt liv.
Läs hela reportaget i Söndag!
Artiklen i Expressen är skriven av Joakim Löwing

Peter har haft sin mammas njure i tre år

För drygt tre år sedan fick Peter Carstedt en ny njure. Då hade han levt med en kronisk njursjukdom i tio år. Nu vill han uppmana fler svenskar att donera organ.

Den 14 mars innebär World Kidney Day, alltså världsnjurdagen. En dag som uppmärksammas på många platser i världen för att belysa njursjukdomar.

36-årige Peter Carstedt är göteborgare men bor i Stockholm. Han arbetar för organisationen MOD- Mer organdonation, och är lagledare för det svenska laget som ska tävla i World transplant games i Sydafrika i sommar.

För drygt tre år sedan fick han en ny njure. Då hade han levt med en kronisk njursjukdom i tio år, sedan han var 22 år.

– Jag levde med en inflammation i njurarna. Det var bara tur att man upptäckte det. Njursjukdomar är ofta en dold sjukdom. Jag har aldrig varit sjuk. Jag har levt ett helt normalt liv och sportat väldigt mycket, säger Peter Carstedt.

22 år gammal var Peter Carstedt på ett läkarbesök för att få ett läkarintyg och åka utomlands. Han tog några blodbrov och fick då veta att han hade för högt blodtryck och protein i urinen.

– Läkarna sa att de inte kunde göra någonting. De visste inte varför jag hade fått det här, säger Peter Carstedt.

Några år efter att han fått diagnosen blev Peter väldigt trött. Ingen av hans njurar fungerade som de skulle.

– Jag märkte aldrig hur sjuk jag blev. Det blev min vardag. Jag fick väldigt ont och gick på kryckor till slut. Jag har fortfarande svårt att sätta ord på tröttheten. Det blir både psykiskt och fysiskt, säger han.

Till slut sjönk Peter Carstedts njurfunktion till nio procent av den fulla kapaciteten. Han behövde en donator och hade en sådan tur att hans egen mamma kunde donera sin ena njure.

– Jag hade en sån tur att jag hade en levande donator. Vissa personer tvingas vänta i tre-fyra år på en ny njure, men jag slapp det, säger Peter Carstedt.

I dag är Peter fullt frisk och känner att han är pigg i hela kroppen.

– Jag vaknade till liv igen på ett helt annat sätt. Jag lever helt normalt och sportar igen, säger Peter Carstedt.

Lyssna på inslaget från P4 morgon

Sida 9 av 9« Första...56789