Att vänta på samtalet i tolv år

Det kallas kort och gott för ”samtalet”. För alla personer på väntelistan för ett nytt organ är det då sjukhuset ringer och säger att ett organ som passar finns tillgängligt. För att få en ny chans till ett friskt liv måste man sedan ta sig till sjukhuset så snabbt som möjligt.

Owen Kelleher väntade på det samtalet i över tolv år och åtta månader. Över tolv år av att aldrig låta mobiltelefonen få slut på batteri, glömma bort vad man lagt den, eller befinna sig någonstans utan täckning.

Halv två på natten på juldagen kom äntligen det där samtalet till Owen.

– Jag blev först helt ställd. Vi var borta och firade jul och vädret var hemskt, berättar han. Owen och hans fru skyndade in till det lokala sjukhuset, och inom ett par timmar var han mottagare av en frisk njure som hade donerats anonymt.
– Det första jag såg var en kateter och en påse som var helt full. Kanske låter konstigt för andra, men efter tolv år av att inte kunna producera urin var det nog det mest fantastiska jag någonsin sett, förklarar Owen.

Diagnostiserad som sjuåring med en ärftlig njursjukdom har Owen gått på dialys sedan år 2000. Tre timmar i veckan ägande han fyra timmar åt att vara ansluten till en maskin som utförde det hans njurar inte längre kunde utföra.

– Vissa dagar mår du bra, andra har du ingen energi överhuvudtaget. Jag försökte ändå leva mitt liv så gott det gick, säger han. Han fortsatte att arbeta tre dagar i veckan på just sjukhuset.

När han först började med dialys för 15 år sedan fick han förklarat att han skulle förvänta sig en transplantation inom något år. Men ett år blev till ett årtionde, och juldagen 2012 var den dagen då samtalet och den finaste julklappen han önskade sig äntligen kom.

Owen berättar att skillnaden var direkt och enorm.
– Jag kände mig helt fantastiskt. Huden blev bättre, mina ögon kunde till och med se bättre. Jag kunde äta all typ av mat och dricka enorma mängder vatten om jag så ville.
Owen kastade sig åter in i arbete på heltid och började intressera sig för nya hobbys, bland annat trädgårdsskötsel.

Att transplantera friska njurar till patienter med icke-fungerande organ ger inte bara mottagaren ett nytt liv – det sparar också pengar. En njurtransplantation betalar för sig självt inom ett år jämfört med kostnaden för dialys.

Av Paul Cullen
Den här artikeln är översatt från Irish Times.

Föreslår nationell kö för transplantationer

Väntetiderna för en njurtransplantation varierar kraftigt över landet. Nu vill den statliga donationsutredningen se en nationell väntelista för organtransplantationer.

– Jag tror att ur ett nationellt perspektiv är det svårt att försvara varför man ska ha olika listor på de olika sjukhusen, säger regeringens transplantationsutredare Anders Milton.

Landets fyra transplantationsenheter har egna väntelistor och gör också egna bedömningar av vilka patienter som ska ställas i kön för en ny njure. Det här har väckt kritik, nu senast från Njurförbundet, vars siffror visar att väntetiden i Göteborg förra året var mer än ett år längre än i Uppsala.

Dagens organisation innebär också att de donerade organen i första hand används på den egna transplantationsenheten, de fördelas alltså inte utifrån vilken patient som i ögonblicket har störst behov i landet.

I Göteborgs upptagningsområde, som också omfattar flera Norrlandslän och sydöstra Sverige, har det donerats betydligt färre njurar än på andra håll. Därför har väntetiderna blivit längre.

Redan innan donationsutredningen kommit med sitt förslag har Svensk transplantationsförening uppmärksammat problemen, säger ordföranden Per Lindnér.

– Det är faktiskt något vi vid de olika transplantationsenheterna ska titta på när vi träffas snart. Vi ska gå igenom om vi har samma kriterier för att sätta upp patienter på väntelistan, samtidigt som vi går igenom våra väntetider för att se hur pass sanna de här siffrorna är.

Regeringens ensamutredare Anders Milton kommer inte att gå in i detalj och se vad man gör på de enskilda sjukhusen.

– Däremot kommer jag med stor sannolikhet föreslå att man har gemensamma kriterier och en nationell lista. Det är inte för att försvåra eller för att göra det komplicerat eller byråkratiskt utan för att se till att oavsett var man bor i Sverige ska man ha samma möjlighet att bli transplanterad och inom så kort tid som möjligt, säger han.

Anna Larsson, Ekot
Denna artikel är publicerad på Sverigesradio.se

Organdonation lyfts upp i parad

Laurie och Paul hade varit vänner i mer än tio år. Gates Orlando kände de bara ytligt. Nu är de tre sammanflätade genom organdonation som kommer vara en del av rosparaden i Kalifornien på nyårsdagen under temat Inspirerande berättelser. Budskapet de vill förmedla är hur Laurie och Paul räddade livet på Gates genom organdonation.

Laurie berättar att hon aldrig ens tänkt på organdonation innan den där dagen i 2010 när hon hörde om en man som klev in på sjukhuset och sa att han ville donera en njure. Det fick henne att vilja göra samma sak. Hon undersökte hur processen gick till, men höll det lite grann för sig själv.
Hon säger att det var svårt att prata med människor om det.
– Folk förstår inte varför jag vill donera en njure till en helt främmande människa. Det var svårt att förklara för min faster på julafton, ”Kan du skicka över skinkan? Jo förresten, jag ska donera en njure”.

Laurie hade bara pratat med Paul fru Mary, men ingen hade berättat något för Paul. En dag under en gemensam bilfärd berättade de om sina planer för honom. ”Ni är hjältar”, svarade Paul. Laurie, då 48 år gammal, donerade sin högra njure till Paul den 23 januari 2013.

Mindre än två veckor senare avled 42-åriga Paul hastigt och oväntat efter av en allvarlig hjärnblödning. Dagen innan minns Mary att Paul berättade för sin pappa om transplantationen, och om han någonsin skulle befinna sig i samma situation ville han göra precis samma sak för någon annan.

Pauls fru Mary berättar hur det hjälpte henne i sitt sorgearbete och gjorde det lättare att ta beslutet att låta donera hennes mans organ. Hans lever, njurar och hornhinnor var några av hans gåvor. Hans hjärta gav han till Gates, som fram tills dess hade levt med ett konstgjort hjärta.
– Att ha den här kopplingen till familjen har varit väldigt värdefullt för mig. Jag förstår att de är i sorg, men jag är säker på att de är glada att Paul kan leva vidare i mig berättar Gates.

Patti Singer

Den här artikeln är översatt från Democrat&Chronicle

”Pengar får aldrig vara ett påtryckningsmedel”

Håkan Hedman (tv) och Bo-Göran Ericzon, mitten, diskuterade organdonation. Kjell Asplund (t h). Bild: Anna Tärnhuvud/Bildbyrån

Företrädare för patienter och för läkare var överens om att pengar inte ska vara drivkraften vid en organdonation, men att givaren bör bekräftas av vården och att ersättningen för utlägg bör bli smidigare.

– Grundprincipen för en donation från en levande givare är att det ska vara en gåva, en altruistisk handling, sade Håkan Hedman, ordförande för Njurförbundet när han talade på ett seminarium anordnat av Statens medicin-etiska råd, Smer.

Enligt Håkan Hedman finns det en stor enighet i förbundet om att pengar inte ska användas som ett påtryckningsmedel för att fler ska vilja donera.

Samtidigt har det de senaste åren blivit färre levande givare av organ, vilket oroar förbundet. Ett problem som Håkan Hedman lyfte är de problem som det innebär för givaren att redogöra för alla utgifter som donationen innebär.

– Man måste få full kompensation för förlorad inkomst, men man ska inte få mer än man förlorar, sade han.

Ett förslag från förbundet är att en schablonersättning ska ges eftersom det kan vara svårt för givaren att hålla reda på alla utgifter och spara kvitton.

Håkan Hedman anser också att givaren måste prioriteras i vården. Han berättade att det kan ta upp till ett år eller ännu längre med en utredning inför en donation. Max tre månader ska en sådan utredning ta, krävde han.

Han betonade också vikten av att givaren får en bekräftelse från vården för den osjälviska handlingen. Tidigare har Njurförbundet ansett att givare ska få ett livslångt frikort i vården, men i dag är Håkan Hedman mer tveksam till om förbundet bör driva det.

Transplantationskirurgen Bo-Göran Ericzon sade att de läkare som arbetar med transplantationer i likhet med Njurförbundet anser att pengar inte ska vara drivkraften, men han betonade att det inte finns någon enighet om det.

– Vissa enskilda läkare driver att vi rundligt ska ersätta donatorerna, sade han.

Bo-Göran Ericzon anser också i likhet med Njurförbundet att det är rimligt att givare får en schablonersättning för kostnader förenade med donationen.

– Slutsatsen som vi har allmänt inom professionen är att det inte är önskvärt att man kommersialiserar organdonation. Däremot är det nog ofta så att även om man ersätter donatorn så täcker man nog inte allt. Det finns småutgifter som man inte har kvitton på. Det går inte att hålla rätt på alla småkostnader. Det är möjligt att man kanske ska ha ett mindre belopp som täcker upp de här utgifterna, sade han.

Samuel Lagercrantz
Den här artikeln är publicerad i Dagens Medicin

Stipendieutdelning under temat Levande Donation

Förra veckan var MOD inbjudna att medverka vid den årliga Stipendieutdelningen för Stiftelsen för Njursjuka. Temat för årets stipendieutdelning var levande donation med rubriken Kidney donors live longer.

Det var en mycket fin stipendieutdelning och det kändes mäktigt när Paul Frankenius, Njurstiftelsens huvudperson, bad alla närvarande donatorer att resa sig upp vid stipendieutdelningen i Sahlgrenskas aula. Runt om i bänkraderna reste sig en ansenlig mängd levande givare som hyllades med en varm applaud.

Under stipendieutdelningen fick vi höra Paul berätta om Stiftelsens arbete, Ingela Fehrman- Ekholm, själv njurläkare och donator, berätta om när hon gav sin man en ny njure för 20 år sedan och Peter ifrån MOD som delade med sig av det arbete som vi gör med stöd av Njurstiftelsen. Amelia Adamo, känd publicist, förde även ett samtal med några levande givare om hur de upplevt hela processen att vara levande givare.

Därefter var det dags för huvudpunkten, stipendieutdelningen. Årets stipendiater var Marie Ekelund, Naomi Clyne, Eva Lagging, Susanne Ljungman och Susanne Lundin för sina projekt att främja organdonation och situationen för njursjuka. Vi önskar dem ett varmt lycka till med sina viktiga och spännande projekt!

 

Vänner för livet – efter osannolik donation

När Kristin Ohlsson, 30, efter en längre tid hälsobesvär hamnade på sjukhus fick hon beskedet att hon drabbats av en typ av leukemi.
Det skakade om hela hennes värld, men gav henne också en vän för livet.
För att Ohlsson skulle bli frisk behövdes det en stamcellstransplantation och donatorn blev en okänd kvinna från Tyskland.
I vår ska Ohlsson gå på hennes bröllop.
– Vi kallar varandra blodsystrar.

Kristin Ohlsson fick för fem år sedan, när hon bara var 25 år gammal, ett besked som skulle komma att förändra hennes liv. Efter en längre tid av oförklarlig feber och ett plötsligt fall av tappad talförmåga konstaterade läkarna att hon drabbats av en typ av akut myeloisk leukemi. Därefter gick det fort.
– Den sjukdomen har ett väldigt snabbt förlopp, så man kastas in i det, säger Ohlsson till Expressen.

Kort därpå påbörjade hon en tung behandling med cellgifter och sjukdomen drog sig tillbaka. Men snart kom ett nytt slag – hon hade fått återfall. Den här gången skulle det inte räcka med cellgifter, nu krävdes det en stamcellstransplantation.
– Jag visste hela tiden att om jag fick ett återfall så skulle jag behöva en transplantation, så det kom inte som någon chock.

”Liten chans att hitta matchning”
Första steget var att kolla om Ohlssons bror kunde vara donator. För att man ska kunna donera sina stamceller måste man ha en vävnadstyp som passar ihop med mottagarens. Det gjorde inte broderns och Ohlsson fick sätta sitt hopp till en okänd människa.
– Det är väldigt liten chans att hitta en matchning, men jag kände mig ändå hoppfull under processen, berättar Ohlsson.
Och det var med all rätt. En dag fick hon besked om att läkarna, tack vare det nationella Tobiasregistret, hittat en donator till henne.
– Jag fick veta att donatorn bodde i Tyskland, det var allt, säger Ohlsson och fortsätter:
– ”Vem är den här fantastiska människan?” tänkte jag när blodpåsen kom in. Det var liksom livet som kom tillbaka i en liten påse.

Ville tacka
Efter transplantationen ville Ohlsson tacka sin donator för att den personen hade räddat hennes liv, bokstavligt talat. Men sekretessen kring donatorer som gäller ett år i Sverige och två år i Tyskland gjorde det svårt.
Men så, två år efter transplantationen fick hon chansen att tacka sin hjälte. Ohlsson hade skickat ett brev till sin donator, som via sjukhuset nådde fram när sekretessen släpptes. Kvinnan som donerat sina stamceller till Ohlsson hörde, så fort hon fick Ohlssons namn, av sig till henne.
– Hon skickade en vänförfrågan till mig på Facebook. Jag såg att det var en kvinna i Tyskland och tänkte direkt att det måste vara hon.

”Kallar varandra blodsystrar”
Kvinna som hade räddat Ohlssons liv hette Verena, 25, och bara några månader senare befann hon sig i Sverige för att hälsa på.
– Vi kallar varandra blodsystrar, vi är ju det, säger Ohlsson och skrattar.
– Jag är bjuden på hennes bröllop i maj!
I dag har det gått drygt två och ett halvt år sedan transplantationen ägde rum, och den nionde februari blir det tre. Då är det två år kvar tills Ohlsson blir friskförklarad.
– Jag äter tårta varje år på det datumet, det är ju min födelsedag, säger Ohlsson, tar i trä och hoppas på att snart kunna fira friskförklaring.

Av Irena Pozar

Denna artikel är publicerad i Expressen.

Klas Ingesson kämpade – till slutet

In i det sista lyckades Klas Ingesson, 46, dölja sanningen för de allra flesta.
Trots beskedet att han hade kort tid kvar att leva jobbade han för att få till avslut med familj, vänner, spelare och ledare.
– Länge trodde vi att han mådde bättre. Han ville att vi skulle fokusera på fotbollen, inte på honom, säger Elfsborgs Sebastian Holmén.

Till slut besegrade cancern den tidigare mittfältshjälten – som tog fajten med sjukdomen in i slutet.
– Vi var några få i klubben som visste hur illa det var med Klas. Han har kämpat hårt kroppsligen med cancern de senaste veckorna, men han var sig själv hela tiden, säger Elfsborgs ordförande Bosse Johansson.
För fem och ett halvt år sedan drabbades Ingesson av blodcancern myelom.
Under 2013 genomgick han en tuff, men lyckad transplantation av stamceller från en donator. Cancernivåerna sjönk i botten, steg igen i år men hölls länge i schack med hjälp av olika medicineringar.

Fem års sjukdom
För ett par veckor sedan fick Ingesson beskedet att cancern och dess följder efter över fem års sjukdom inte gick att stoppa längre, att han inte hade lång tid kvar att leva.
Men Klas Ingesson vore inte Klas Ingesson om han inte tagit det beskedet på sitt eget sätt.
I stället för att helt bryta ihop kontaktade han några av de människor som betytt mest för honom och avslutade jobbet som manager för Elfsborg.
Samtidigt dolde han sitt egen dödsdom för spelarna i Boråsklubben.
– Hade man vetat om hur illa det var hade nog väldigt många av oss velat åka hem till honom för att träffa Klas. Men han ville att vi skulle fokusera på fotbollen, säger försvararen och U21-landslagsmannen Sebastian Holmén, som haft Ingesson som tränare i Elfsborg sedan 2010.
– Det fantastiska med Klas var att han in i det sista klarade av att inspirera oss till något så oviktigt som fotboll. För oss spelare är det svårt att greppa att han plötsligt är borta, men även om han var vår tränare så var han först och främst pappa och make, säger anfallaren Lasse Nilsson.

Långt sms till laget
Förra måndagen träffade Ingesson först mycket gode vännen Kennet Andersson hemma i Ödeshög. På eftermiddagen anlände Elfsborgs Bosse Johansson, klubbchefen Stefan Andreasson och tränarkollegerna Janne Mian och barndomskamraten Peter Wettergren.
På tisdagen skickade han ett långt sms till spelarna i Elfsborgs A-lag och på onsdagen kom landslagskompisarna Tomas Brolin och Lasse Eriksson på ett sista besök.
Förre förbundskaptenen Tommy Svensson fick sms under fredagen.

”Nu ska vi ta den!”
Efter 0–1-förlusten mot Djurgården i söndags kväll fick Elfsborgs ordförande ett sista textmeddelande från Ingesson:
– Jag vet ju att han hade väldigt ont – men han skrev om att vi faktiskt fortfarande hade chans på medalj. ”Nu ska vi ta den!”, återger Bosse Johansson.
När Sportbladet intervjuade Ingesson för sista gången för två veckor sedan sa han:
– Det är fantastiskt att folk bryr sig så mycket om mig. Om de tar sig tid att mejla, skriva eller sms:a så vore det då f-n om jag inte kan försöka ge något tillbaka genom fotbollen. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka alla.

Men han hann tacka.
De två sista dygnen var Klas Ingesson inte vid medvetande och vid sextiden på onsdagsmorgonen dog Klas Ingesson i sömnen i hemmet i Ödeshög omgiven av den närmsta familjen, hustrun Veronica och sönerna Martin och David.

Michael Wagner

Artikeln är publicerad i Aftonbladet.

H.K.H. Prins Daniels tal vid transplantationsjubileum

H.K.H. Prins Daniels tal vid transplantationsjubileum, Stockholms stadshus, torsdagen den 23 oktober 2014

 (Det talade ordet gäller)

Den genomskinliga plastslangen som är inopererad i bröstet fylls snabbt av det mörkröda blodet samtidigt som sköterskan erfaret tömmer en spruta heparin.

Elaka toner ljuder när sköterskan sedan med vana fingrar ställer in timern på maskinens kontrollpanel; noll-fyra-noll-noll.

– Vi kommer köra 4 timmar idag och vi ska försöka tömma dig på 3 liter vätska samtidigt som vi renar blodet.

Phoo!

– Ja jag vet att det är jobbigt och att du får väldig huvudvärk.

Väldig huvudvärk tänker han, de skulle bara veta hur det känns när huvudet är nära att sprängas, för det måste vara nära ibland, då vattnet ska lämna kroppen.

Han ligger i sjukhussängen och hans gulgröna ansikte är svullet och kroppen är tärd, ansatt av de gifter som hans njurar inte förmår att avlägsna ifrån blodet.

Det är fjärde gången den här veckan, 144 totalt i år och nu börjar nedräkningen, kampen mot att under en dag eller åtminstone en halv dag få känna sig lite mindre förgiftad, en liten stund i frihet, utan att vara uppkopplad mot dialysmaskinen.

….

Mina damer & herrar ungefär så här det ut för tusentals människor i vårt land, varje vecka, varje månad, och tyvärr för vissa under många år. 10-30 timmar i veckan i dialys bara för att överleva.

Än värre är det för de som exempelvis är i akut behov av ett nytt hjärta då hjälper inte dialys eller något annat.

Ungefär 800 människor i vårt land står i kö för att få ett nytt organ, varje år avlider över 100 människor i sin väntan.

Så här får det inte vara och det finns lösningar. Ingen i vårt land ska behöva dö på det här sättet.

I dag när vi firar att det är 50 år sedan den första transplantationen ägde rum i Sverige tänker jag på en speciell person, Curt Franksson.

Kirurgen och professorn Curt Franksson växte upp i ett fantastiskt samhälle i Gästrikland, i Ockelbo. Men det är inte därför jag tänker på honom i dag. Nej, professor Franksson ledde som flera av er här redan känner till, den förste transplantationen i Sverige då en ung man fick en ny njure. Det hela skedde på Serafimerlassaret på Kungshomen numera kallad Serafen. Det här blev startskottet på transplantation som behandlingsmetod i Sverige.

Vi är många som är tacksamma för det.

9 år senare, 1973 flyttas transplantationsverksamheten från Serafimerlassaretet till Karolinska Sjukhuset i Huddinge.

Samma år, 1973, föds en till synes helt frisk pojke som också hade förmånen att växa i Ockelbo. Men den till synes friske pojken, som råkar vara jag, visade sig ha medfödda njurbesvär och kom 35 år senare att ha behov av dialys. Detta sker på Serafen, ett antal meter från den plats där professor Franksson skrev historia. Samma år får även jag en ny njure, min pappas och jag kunde hälsa livet välkommen tillbaka!

Givetvis skedde även detta i Frankssons gamla domäner på Huddinge sjukhus. Dock inte med hjälp av professor Franksson. Denna gång var det professor Tydén, överläkare docent Wennberg och specialistläkare Sandberg som, om ni naturvetare ursäktar, stod för magin.

Jag vill gärna ta tillfället i akt och tacka alla engagerade människor jag träffat i samband med dialysen på Serafen och transplantationen på KI i Huddinge. Jag har på nära håll fått se hur väl ni tar hand om alla patienter, alla barn, vuxna, oroliga föräldrar och anhöriga. Jag är full av beundran.

Även alla ni andra runt om i Sverige som på olika sätt är engagerade i dessa frågor; läkare, sköterskor, forskare, organisationer, donatorer och anhöriga – Tack för ert viktiga arbete, Ni räddar liv!

Avslutningsvis vill jag att vi skänker en tanke till alla de som inte har haft min, och kanske er tur, alla de som väntar och kämpar och de som väntade förgäves.

Tidigare brottsling donerar njure till småbarnsmamma

Salle-Anne i Birmingham har nyligen genomgått en njurtransplantation efter att Wesley Joyce, en dömd brottsling, svarade på hennes rop på hjälp – för att ta itu med sitt förflutna.

Wesley Joyce, tidigare soldat och dömd för misshandel, blev placerad i fängelse år 2004 för överfall och misshandel, men har sedan dess gjort en helomvändning. Wesley var en av tio personer som blev så berörd av Sally-Annes rop på hjälp i lokaltidningen att han hörde av sig och ville hjälpa henne, och visade vara den enda matchande donatorn i slutändan.

Tvåbarnsmamman Sally-Anne, diagnostiserad med CF, är kvar på sjukhuset Queen Elizabeth i Birmingham efter operationen i fredags förra veckan.
– Jag är helt överväldigad att en total främling ville donera sin njure till mig, det är som på film. Det finns inte ord att beskriva min tacksamhet. Jag kommer få se mina två döttrar, 10 och 14 år, växa upp.

CF-patienten Sally-Anne Gainger drabbades av njursvikt efter medicinering hon sattes på under 2009 som följd av en dubbel lungransplantation. Hon fick dialys tre gånger i veckan och beskrev sig själv som ”praktiskt taget inte ens levande” när hon bokstavligen bad för sitt liv och en passande donator i januari i år.

Wesley Joyce förklarar sitt beslut att hjälpa henne.
– Jag läste hennes historia och den berörde mig verkligen. Jag är fyrabarnspappa och kan inte ens föreställa mig att mina egna barns mamma inte skulle finnas där för dem. Jag har inte direkt varit en ängel. Jag har gjort bra saker, och jag har gjort dåliga saker. Det är dags att göra bra saker från och med nu, och det här är ju en bra start. Att rädda någons liv!

Sally-Anne och Wesley har nu blivit nära vänner, och hon kallar honom Wes Allsmäktige efter Jim Carrey-komedin Bruce Allsmäktge där en helt vanlig man blir Gud.

– Jag ser fram emot att göra alla de där sakerna som folk tar för givet, gå på min dotters bal, och rida hästar igen.

 

TEXT Paul Andrews
Artikeln är översatt från Irish Mirrors nätutgåva.

600 i väntan på en njurdonator

BODEN Svårt njursjuke Anna Vestin jobbar för att få byta ut sin transplanterade njure som gjort sitt. Men hon saknar donator och har ännu inte fått ställa sig i kön.

NSD gjorde ett reportage för ett år sedan om Bodenkvinnan och hennes ansträngande dialysbehandling. Under onsdagen fanns Anna Vestin med på Enter Galleria för att prata om vikten av organdonation under den pågående donationsveckan.

–Jag själv befinner mig i dag på samma ställe. Jag har ingen donator och det är hopplöst tungt. Att få dialys känns som att ständigt befinna sig i dödens väntrum, säger Anna Vestin.

Hennes mor Birgitta Olsson är ett levande bevis på att organdonation fungerar. Hon skänkte sin ena njure för 30 år sedan till dottern Anna som är född med endast en njure. Den blev sedan dålig och Anna behövde få en ny.

–Jag tycker det är viktigt att visa att levande donatorer kan leva ett bra liv med en njure. Jag har inte känt någon skillnad. Det är viktigt att den här biten också kommer fram för allmänheten. Man kan rädda så många människors liv genom organdonation, säger 75-åringen.

I dag står 600 personer i Sverige i kön för en njurtransplantation.

–Jag skrev ett desperat brev till Sahlgrenska sjukhusets transplantationsgrupp för en tid sedan och bad dem ta emot. Jag får nu åka ned och prata med dem. Mitt hopp är att de ska kunna ställa mig i kön. Jag kommer inte att ge mig, säger Anna Vestin.

Hon tycker det känns viktigt att själv synas ute och informera folk under donationsveckan.

–Vi måste få folk att börja lyssna och få dem att börja tänka. Man kan hjälpa en annan människa även om man inte har njurproblem eller annan sjukdom i sin närhet. Om vi kunde få fler levande donatorer så skulle kön minska och det skulle gå snabbare att få donerat ett organ, säger Anna Vestin.

Sida 9 av 11« Första...7891011