I väntan på en njure

”Det är jobbigt när man jobbar och måste hålla ihop det.” säger Therese Jarmo som i våras fick beskedet att hon snart behöver en ny njure igen.Foto: Caroline Wickmarck

Therese Jarmo har redan sin fars njure i kroppen. Men i våras kom dråpslaget. 22-åringen behöver snart en ny igen för att överleva.

Therese Jarmo står vid sitt köksbord och bläddrar i fotoalbumen. Minnen från otaliga sjukhusvistelser fladdrar förbi. Hon blev sjuk som liten men det dröjde länge innan någon förstod vad det var och det krävdes en akut livsavgörande operation då man öppnade skallen och dränerade övertrycket innan man insåg att det berodde på njurarna.

– Sedan kunde man hålla mig vid liv med hjälp av rätt kost, dialys och piller. Men när jag kom upp i tonåren blev jag sämre fram tills jag var 13-14 och då började vi titta på potentiella donatorer.

En ny njure behövdes och det blev hennes far som gav henne den efter en lång utredning. Då var hon 15 år och hon upplevde det som världens bästa julklapp.

– Vi fick åka in på sjukhuset dagen innan, jag och pappa låg på samma rum och vid sextiden rullade de ut honom och ett par timmar senare var det min tur.

På förhand sa de att Therese skulle må mycket bättre när hon vaknade. Det var en underdrift.

– Det var sjukt, för första gången i mitt liv kände jag mig helt frisk när jag vaknade. Jag föddes ju med detta, det var som att alltid se med dimmiga glasögon. Jag gick från att ha kronisk migrän, vara illamående och orkeslös till att jag nästan studsade upp ur sängen.

Far och dotter delade sjukhusrum en morfintung vecka innan utskrivningen. Allt gick bra – första året med en ny njure är alltid riskabelt då kroppens immunsystem gör sitt bästa för att stöta ifrån sig det främmande organet. Tung medicinering för att sänka kroppens immunförsvar sätts in, vilket i sin tur bidrar till att man lätt blir sjuk.

Känns det konstigt att ha en annan människas organ i sig?

– Lite. Men i en liv- och dödsituation så tänker man inte så mycket på det. Man är så desperat. Men det måste vara sjukt konstigt för den som ger en, man ger 20 år extra till någon. Det är en rätt mäktig känsla för en månads smärta.

Njuren beräknades ge henne cirka 15 år. Men så blev det inte. I våras fick 22-åringen det knäckande beskedet att hennes njurfunktion redan börjat avta, den ligger nu på 50-60 procent av normalkapacitet.

– Och just nu står jag inte på någon lista för jag är tydligen inte tillräckligt sjuk. Jag känner mig lite som en tidsinställd bomb, man vet inte riktigt när saker ska gå åt helvete. En del av mig vill ta ledigt ett halvår, gå ut och festa, se världen. Det är skitjobbigt att vänta. Samtidigt i det långa loppet får jag ju fler år att leva.

Hennes liv är en bergochdalbana. Hon tror hon har träffat sitt livs kärlek och har just kommit på vilken utbildning hon vill gå. Men ångesten över att hon kanske inte kan leva så många år till är stor.

– Och jag mår ju sämre hela tiden. Ibland orkar jag inte gå upp i sängen, det kanske också beror på att jag är deprimerad, även om jag försöker tänka positivt. Min kille är rätt bra på att peppa upp mig när jag målar allt svart. Han säger ”ta min njure så skaffar vi barn och köper hus”. Han får det att låta så enkelt.

Framförallt är hon rädd för att bli lika sjuk som hon blev som tonåring.

– Det skrämmer mig fruktansvärt mycket, och jag är vid en punkt i livet där jag bara vill komma vidare. Jag kan inte resa, skaffa barn, man vet aldrig när något händer.

Eventuellt blir det hennes bror eller pojkvän som donerar sin njure. Men man vet aldrig.

– Det tar 3-6 månader att göra en utredning och skiter den sig tar det ett halvår till.

Hur hanterar du din rädsla?

– Förr hanterade jag inte den alls sunt. Tonåren är svåra i sig och jag började tänka lite väl stora tankar för tidigt. Det var mycket alkohol och lite sömn vilket är den sämsta kombinationen när man redan är sjuk. Nu går jag ut och springer i stället, går till psykolog och gråter mycket när jag väl behöver.

Men det ändrar inte verkligheten. Förr eller senare behöver Therese en ny njure för att kunna överleva.

Artikeln är skriven av Caroline Wickmark på Helsinborgs Dagblad