Mats-Olas njure räddade sonen Anton

RELATIONEN MELLAN FAR OCH SON När Anton Rödén drabbades av ”den tysta sjukdomen” ställde hela familjen sina njurar till förfogande.

Men bara en passade. För att Mats-Ola Rödén skulle få donera sin njure till sonen behövde han gå ner 16 kilo — och det snabbt.

 

 

När Anton Rödén drabbades av kronisk njursvikt var det pappa Mats-Olas njure som blev räddningen.

Det började med en trötthet som gjorde att Anton Rödén, då 21 år, fick allt svårare att klara av sina studier i Stockholm. I februari i fjol drabbades han för första gången i sitt liv av migrän. När han besökte familjen på Gotland under påsken var han fortfarande trött och hängig, och han hostade sig igenom nätterna. Efter ett par dagar övertalade familjen Anton att åka till akuten, där läkarna kunde konstatera att han hade vatten i lungorna, ett skyhögt blodtryck och förstorat hjärta. Han förflyttades omedelbart till intensivvårdsavdelningen på Visby lasarett.

– Där visade det sig att han hade blod i urinen och att han behövde dialys. Läget var så allvarligt att det i princip var livsfarligt, berättar Mats-Ola Rödén, Antons pappa.

Läkarna gjorde en biopsi på Antons njurar, vilken visade att han hade en njurfunktion på endast sex procent av det normala. Blott 21 år gammal diagnostiserades Anton Rödén med kronisk njursvikt, eller ”den tysta sjukdomen”, som den även kallas.

– Den kallas så för att den smyger sig på tills det är för sent. Organen i kroppen får jobba så hårt att man till slut dör i total organkollaps eller av urinförgiftning. Hade det gått bara några veckor till hade det verkligen kunnat vara för sent, säger Mats-Ola.

Läkarna konstaterade att Anton behövde en ny njure. Tre frivilliga anmälde sig direkt: Mats-Ola, Antons mamma Carina och halvbrodern Mattias. Den första som sjukvården började utreda som donator var Carina. Processen tog drygt tre månader och allt såg bra ut; Anton började ställa in sig på operation i början av hösten. Men i det sista testet sade sjukvården stopp.

– Hennes njurfunktion var inte tillräckligt hög för att få donera en njure, berättar Anton.

– Det var jobbigt. Allt hade i stort sett varit klart, och plötsligt var man tillbaka på noll.

Samtidigt blev han allt tröttare. Under sommaren jobbade han en del på Bungehallen i Fårösund, men de sista veckorna hade han knappt någon energi alls.

Sjukvården började i stället utreda om brodern Mattias var en kompatibel donator. Återigen drog utredningen ut på tiden, och återigen grusades familjens förhoppningar.

– Väggarna i de yttre membranen på kärlnystanen i hans njurar var något för tunna, vilket upptäcktes på det absolut sista provet. Vi hade till och med fått en preliminär vecka då operationen skulle ske. Man börjar hoppas, och så pang är man nere i källaren igen, säger Mats-Ola, och får medhåll av Anton:

– Det kändes ganska hopplöst, även om man så klart inte ger upp.

Både Mats-Ola och Anton konstaterar att det var helt rätt beslut att utesluta Carina och Mattias som donatorer. Däremot ifrågasätter de att de båda processerna blev så utdragna.

– Systemet är som så att den som donerar inte ska riskera något, vilket är bra. Det är bara så frustrerande att vänta och vänta, säger Mats-Ola.

Nu stod han själv näst på tur som möjlig donator. Men även den här gången fanns det käppar i hjulet, specifikt en.

– Jag var uppriktigt sagt alldeles för fet. Jag hade ett BMI på 34, och man opererar inte någon som har över 30, förklarar Mats-Ola.

För att snabba på processen gjorde han en deal med Antons läkare.

– Jag sade att om hon skyndade på utredningen så skulle jag gå ner i vikt. Jag tänkte att ”nu jävlar är det bara att köra”. Jag fann mig inte i att det skulle ta så lång tid. Jag låg på, jag tjatade och jag pushade.

Det gav resultat, och andra veckan i januari fick Anton en preliminär operationstid. Då hade Mats-Ola gått ner från 105 till 89 kilo; 16 kilo på två månader. Den 12 januari, på Mats-Olas 64:e födelsedag, lades de båda in på Huddinge sjukhus. Dagen efter genomfördes till sist operationen.

– Det var en av de bästa födelsedagspresenter jag någonsin fått, säger Mats-Ola.

Var du trots det orolig att operationen skulle bli inställd i sista sekund igen?

– Jag var orolig ända tills jag vaknade upp och fick klart för mig att att njuren satt i Anton.

Sedan ett tag tillbaka är far och son tillbaka på Gotland. Under en lång tid framöver kommer Anton att behöva gå på kontroller, men troligtvis kommer han att kunna leva ett i princip normalt liv. Han blickar framåt och hoppas så småningom kunna återuppta livet, där han lämnade det för snart ett år sedan.

Hur mår du nu, Anton?

– När man har varit dålig så länge är det svårt att veta vad som är normalt, men jag känner mig absolut bättre. Tidigare var det som att jag hela tiden hade på mig en hjälm som tryckte på huvudet, men nu är hjälmen borta.

Hur är det att som förälder se sitt barn må så som Anton gjorde, Mats-Ola?

– Det är otroligt jobbigt och frustrerande. Vad ska man egentligen göra som pappa? Jag har ju dessutom en bakgrund inom vården och vet hur jävligt det kan gå, och i ett sådant här fall är det nästan mer av ondo än av godo att ha den bakgrunden.

Och hur känns det för dig att se tillbaka på månaderna som varit?

– Nu känner jag en lättnad. Det känns som att man rullat stenen över det höga berget, och nu gäller det bara att rulla ner den lite försiktigt på andra sidan.

Helagotland.se pratade med Mats-Ola Rödén fredagen den 11 november för att kolla hur Anton mår nu.

– Anton mår bra och tränar på som han gjorde när han spelade fotboll. Sedan har han även kommit igång och pluggar igen. Men han kommer att få äta medicin livet ut, säger Mats-Ola Rödén.

 

Publicerad i HelaGotland.se

Text: Emil Lundberg, HelaGotland.se

Bild: Dennis Pettersson.