Njuren kvar inom familjen

Njuren är det organ som oftast byter ägare i Sverige. Jon Westholm tvekade inte en sekund när han gav en till frun Ulrika.
Under många år led Ulrika Westholm av kronisk njurinflammation, så kallad glomerulonefrit.

– Jag var sjutton när mina ben plötsligt svullnade upp. Jag blev inlagd på sjukhus, där jag låg länge innan de kunde ge en diagnos.

I en frisk njure finns tunna blodkärl som renar blodet från kroppens restprodukter. Men vid kronisk njurinflammation skadas dessa blodkärl och njuren har inte längre samma förmåga att rena blodet.

– Läkarna hittade någon cocktail med mediciner som höll sjukdomen stabil. Jag bet ihop och tog mig igenom gymnasiet. Sedan åkte jag till Australien.

Livet fortsatte i det för en tjugoåring typiskt höga tempot. Ulrika Westholm pluggade i Lund. Hon fortsatte att äta mediciner och gick på kontroller. Sjukdomen hölls i schack. Så träffade hon Jon. Så småningom blev hon gravid. De tog chansen även om de kände till riskerna med att bli gravid med njurinflammation.

– Jag blev varnad av några läkare. Men på specialistmödravården fick jag mycket stöd.

Under graviditetens senare del blev hon ändå dålig.

– Det var som att kroppen blev förgiftad. Jag hade svårt att behålla mat och blev sjukskriven. När det var fem veckor kvar förlöstes jag med kejsarsnitt.

Ut kom Clara, idag fjorton år. Den första tiden som mamma var härlig, men tyngdes ner av sjukdomen.

– Under ett par år blev det gradvis sämre, tills jag blev akut sjuk 2002. På Claras födelsedag, hon fyllde tre, fick vi åka in akut. Då var jag förgiftad i hela kroppen och hade slutat producera urin.

– Jag var riktigt illa däran. Njurarna var satta ur spel, och jag fick en dialysnål akut instucken i ljumsken.

Efteråt fick hon börja rena blodet på en dialysmottagning. Senare kunde hon övergå till påsdialys och själv, tömma vätskan från magen i en slang var fjärde, femte timme.

– Jag mådde dåligt av det. Det är inget jag skulle önska min värsta fiende. Nu i efterhand fattade jag inte hur jag orkade. Jag jobbade på Sony Ericsson och bytte de där jäkla påsarna på jobbet, och så hade jag en liten tjej att ta hand om också.

Tanken på att fortsätta med dialys resten av livet kändes hemsk. Ganska snart började hon och Jon prata om donation. Tänk om han kunde ge henne sin ena njure?

– Vi började utreda. Du fick träffa psykolog, säger hon och vänder sig till sin man.

– Jo, det var mycket frågor. ”Har du verkligen tänkt igenom det här?” En massa prover togs under en rätt lång tid. Det hade kunnat gå snabbare, men de använde tiden till att säkerställa att jag ville det här, säger Jon Westholm.

Det hade aldrig funnits någon tvekan. Jon Westholm har inte lagt in några känslor i donationen. När det var ett faktum att de medicinskt matchade varandra var det bara att köra. Båda var fokuserade på att få det gjort så fort som möjligt.

– För mig var det ingen stor grej. Det är rätt naturligt, funkar det så funkar det.

Han visste också att han inte tog någon större medicinsk risk.

– Det viktigaste var att jag med bara en njure levde sunt och tränade och åt hyfsat. Min ålder påverkar mer än att bara ha en njure.

Jon Westholm säger att det möjligen fanns en liten gnagande fundering kring beslutet.

– Vi visste ju inte om det här är ärftligt och om Clara hade kunnat få problem. Och att jag då skulle ha gett bort min njure så att inte hon skulle kunna få den om det behövdes. Men det går inte att tänka på vad som kan hända om 20, 30 år, säger han.

Själva operationsdagen minns Ulrika Westholm med visst obehag, medan maken var mer lugn.

– Det var läskigt att bli opererade samtidigt, att lämna sitt barn på dagis och åka in och bli nersövda samtidigt, säger hon.

– Jag var mer fascinerad och tyckte det var spännande, säger han.

Ut ur honom plockades njuren och sattes in i henne. Ett relativt okomplicerat ingrepp, men nu gällde det för kroppen att inte stöta ifrån sig det nya organet.

– Jag började kissa direkt, det bästa tecknet, säger Ulrika Westholm.

Allt gick bra. Men två år efter transplantationen kom hennes grundsjukdom tillbaka och satte sig på den nya njuren.

– Då blev jag jätteledsen.

Sjukdomen höll sig dock ganska lugn, och efter det att Axel föddes tre år senare försvann i princip alla symptom.

– Min läkare säger att han inte fattar hur det är möjligt. Han brukar ta upp mig som ett gott exempel när han föreläser för sina medicinstudenter.

Hur länge transplantatet håller kan ingen säga. Historien över njurtransplantationer är alltför kort (den första skedde i USA 1954) för att ge en fingervisning.

– Det är något jag får leva med, att inte veta.

Livet flyter på, och ingen tänker så mycket idag på den gåva som maken gav sin fru för elva år sedan.

– Jag är mer praktiskt lagd, säger Jon Westholm.

– Och jag är också rätt så osentimental, säger Ulrika. Det är klart att jag är väldigt tacksam mot Jon, men jag går ju inte runt och tänker på det varje dag, säger hon och ler.

TEXT: KRISTIN NORD
BILD: JULIA LINDEMALM
KÄLLA: Sydsvenskan