Jag är glad att jag inte gav upp
Jag heter Gerd, är 69 år och har tidigare berättat min historia som anhörig, gällande min yngsta dotter Sarahs levertransplantation år 1992, då hon var blott 12 år gammal.
Den avstötningsmedicin som hon då använde var väldig stygg mot hennes njurar. Ganska tidigt fick Sarah försämrade njurvärden och vi fick veta att hon en dag i framtiden kanske skulle behöva en ny njure.
Åren gick och Sarah mådde bra. Tills för tre år sedan. Då gick kurvan neråt ordentligt på njurfunktionen och för två år sedan blev det klart att det bästa var att hitta en levande donator – snart. Alternativet var att stå på väntelistan och gå i dialys under tiden.
När Sarah frågade mig om jag kunde tänka mig att donera så var frågan redan diskuterad. Jag hade nämnt tidigare att jag var villig att donera om det behövdes. Nu blev det plötsligt allvar, men jag tvekade inte en sekund.
Min utredning startade i maj 2014 och i första skedet fick jag ett nej. Det tog på krafterna och kändes så ledsamt. Men jag gav mig inte, utan begärde en second opinion på ett annat sjukhus. Jag kände så starkt att det skulle bli jag som skulle ge, mor till dotter.
Efter sommaren fick jag tillåtelse att göra om provet på det andra sjukhuset. Det blev godkänt! Allt som allt tog utredningen 10 långa månader, där tiden kändes onödigt händelselös. En lång process med administration och osäkerhet för mig. Och Sarah blev allt sämre. Hon fick påsdialys i slutskedet innan transplantationen.
När jag väl hade papperet i min hand på att jag var godkänd som donator kändes det som om jag vunnit högsta vinsten. Jag skulle kunna hjälpa min dotter!
Vi åkte in till Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg den 11 mars 2015 och blev välkomnade av en gullig och duktig personal, och vi fick dela rum. Det var återigen en massa prover och samtal, allt för att det skulle vara färskt och påskrivet.
Tidig morgon den 12:e mars – på Världsnjurdagen – var jag först ut till operation. Och det glömmer jag aldrig. När sköterskorna körde iväg mig kändes det som att slänga mig rakt ut i det okända! Men jag kände mig ändå trygg, för jag visste att kirurgerna var riktiga spjutspetsar i sin profession.
Rätt som det var, när jag låg där på pre-operation under värmetäcket och väntade, så låg redan Sarah på britsen bredvid mig! Tiden blev diffus och vi pratade lite. Av naturliga skäl åkte jag först in till operationssalen, jag sa hej då och blev sövd – och min njure bytte sedan boplats till Sarah.
Jag var pigg som en mört direkt efter operationen. Men tankarna gick förstås till Sarah, hur hade gått för henne? Det dröjde några timmar, sen kom hon in på salen, med en njure som börjat jobba direkt!
Vi låg fortfarande på samma sal och kunde ha lite mamma-dotter-mys och se hur vi båda piggade på oss mer och mer och på fjärde dagen efter operationerna fick vi lov att åka hem båda två, var och en till sitt. Det gick så fort! En stor eloge vill jag ge till sjukhuspersonalen, de var helt underbara allihop.
På min mage fanns två titthål och ett fyra cm snitt. Idag syns ingenting av detta.
Jag har gett min dotter livet två gånger om, och hon har fått tre chanser i livet. Det är stort att kunnat få ge denna gåva, och känna att hon mår bra, det ger mig en inre skönhet.
Min ettårskontroll visade lika fina värden som innan donationen och jag känner mig piggelin.
Till dig som funderar, anmäl dig till donationsregistret, du kan rädda upp till åtta liv!
Och om du fått ett nej i utredningen som levande donator, kan man be om omprövning. Jag är glad att jag inte gav upp!
Gerd Lindblom Collin
