8-Year-Old Girl Receives New Kidney From Teacher

Students thank their teachers for the patience, care and inspiration. But an 8-year-old girl from Wisconsin thanks her teacher for saving her life with an organ donation.

Natasha Fuller was suffering from chronic kidney disease. Prior to a life-saving kidney transplant earlier this week, Natasha needed regular dialysis because of her poorly functioning kidney.

In March, Jodi Schmidt, Natasha’s first-grade teacher at the Oakfield Elementary, volunteered to donate her kidney to the little girl.

The doctors found that the kidney was a perfect match, which fueled the Fuller’s hope for their daughter’s future.

The successful kidney transplant was completed last May 24 at the Children’s Hospital of Wisconsin and Natasha is recovering well after the operation.

”Thanks to Jodi’s amazing gift and support of her family, we are with Tasha as she recovers and gets stronger after the transplant,” the Fullers said in a statement released by the Children’s Hospital of Wisconsin on Facebook.

The staff at Oakfield Elementary also showed great support to the Fullers. They even went the extra mile with Schmidt’s announcement about her donation.

In March, the grade school teacher invited Chris Burelton, Natasha’s grandmother, to school. At first, they told her the staff wanted to present her a small gift for helping the family take care of Natasha.

Schmidt gave the grandmother a gift with a note inside that said that the teacher’s own kidney is a perfect match of Natasha’s. The staff even filed the event and shared it with the Fullers.

”You? Oh my gosh! Here I thought she was coming to school because she was naughty,” said Burelton in the video before she burst out crying.

Schmidt said she is thrilled that her student is recovering well. The teacher also said that she hopes their story can inspire other people to consider becoming an organ donor. The Fullers are also encouraging people to become organ donors.

According to the National Kidney Foundation, there were 121,678 people in the United States waiting for life-saving organ transplants as of January 11 this year. Among these patients, 100,791 were waiting for kidney transplants.

 

Publicerad i TechTimes.
Text: Katherine Derla, TechTimes.

Peters njure räddade Helenas liv

Speciell dag. Andra firar alla-hjärtans-dag. Helena och Peter Larsson har i stället den 14 mars som sin speciella dag. Det var då som Helena fick Peters ena njure och sjukdomen vände.

Helenas farfar dog i polycystisk njursjukdom. Hennes pappa drabbades av samma sjukdom och överlevde tack vare transplantation. Själv har Helena levt med vissheten om att också hon kan bli sjuk.
– När jag var 26 år fick jag veta att också jag var drabbad. Då gjorde man ett ultraljud, säger Helena. Men jag blev ändå förvånad att sjukdomen dök upp tidigare än vad jag hade räknat med, redan när jag var 51 år. De andra i släkten var äldre när de insjuknade.

Polycystisk njursjukdom innebär att det bildas cystor i njurarna, alltifrån några stycken till flera hundra, cystor som till sist slår ut njurarna.
– Det är en sjukdom som smyger sig på. Man blir tröttare och tröttare. Först så här efteråt förstår jag hur sjuk jag egentligen var.
Helena arbetade så länge hon kunde som lärare på Tibbleskolan.
– För mig är det viktigt att träffa människor, jag får energi av det. Och jag har svårt att vara sjuk, svårt att bara vara.

Sjukdomen accelererade. I maj 2013 frågade Helenas läkare om hon hade en donator. Det var då Peter erbjöd sin ena njure.
– Jag frågade inte. Erbjudandet kom spontant från dig, säger Helena och tittar på Peter.
För Peter var det ett självklart val. Han tvekade aldrig, utan såg i stället många fördelar.
Dels skulle Helena bli frisk, få tillbaka ett bra liv och familjen skulle må bättre igen, dels skulle han själv få gå igenom noggranna undersökningar och kollas upp på alla tänkbara sätt, både före operationen och sedan resten av livet.

En omfattande utredning gjordes
och resulterade i att Peter godtogs som donator. Den 18 december 2013 anlände Helena och Peter till Akademiska sjukhuset i Uppsala, inställda på operation. De blev i stället hemskickade.
– Jag vägde 98 kilo, och det var för mycket. Jag var tvungen att gå ner i vikt innan de tordes operera, säger Peter.
– Läkaren sa bara att ”den magen ska bort”, annars opererar vi inte. Riskerna är för stora, fyller Helena i.

På tre månader lyckades Peter gå ner 20 kilo. 
– Jag undvek kolhydrater i alla former, började med att promenera morgon och kväll, sen började jag springa två gånger om dagen.
Han visste att det var bråttom.
Operationen flyttades fram till den 14 mars. Nu gick allt enligt planerna. Peters ena njure flyttades över till Helena.
Han hämtade sig snabbt. Ett par dagar efter operationen fick Peter åka hem.
– Jag blev sjukskriven i åtta veckor för att jag inte fick lyfta, annars var det ingen större skillnad mer än att man inte hade riktigt samma ork som tidigare, säger han.

Värre var det för Helena. 
– Det tog lång tid innan jag kom tillbaka, framför allt psykiskt. Jag kunde inte glädja mig, fast jag skulle vara så glad. Jag kände en slags ledsenhet. Men som någon sa, har man gått igenom ett trauma måste det få ta lite tid.
Hon beskriver sig som en människa med ett stort kontrollbehov. Det var en del av svårigheterna, att kunna släppa kontrollen, att lita på att andra hade hennes bästa för ögonen.

Helena beskriver det som att hon och Peter levde i en egen bubbla efter operationen, ungefär som när de fick barn. Hon mådde dåligt psykiskt och tillfrisknandet gick långsamt.
– Peter har varit otroligt stöttande hela vägen, trots att det nog skulle ha varit tvärtom.
När Helena började må bättre, fick Peter en liten svacka.
– Vi visste att de kunde bli så. Vi fick båda gå och prata med var sin kurator före transplantationen. Jo, det måste jag också få säga här, personalen på njurmottagningen i Västerås har varit helt underbara.

Strax före jul började Helena arbeta full tid igen, efter att ha varit sjukskriven tre månader och en tid jobbat deltid. I februari uppmanades hon av sin läkare att försöka släppa tankarna på det som varit och gå vidare.
– I dag mår jag bra igen. Det är viktigt att få synliggöra att det faktiskt går bra att donera ett organ som Peter gjorde, och även att genomgå en transplantation.

 

Publicerad i VLT – Vestmanlands Läns Tidning

Text & Foto:  Annika Persson

Henriks donation räddade ett barn: ”Kunde lika gärna varit mitt”

Bollnäsbördige Henrik Bergvall Berglund donerade sin benmärg för en god sak. När han fick reda på att han räddat livet på ett litet barn började han att gråta.’– Det kändes riktigt stort, säger han.

Elliot var bara några månader när familjen insåg att något inte stod rätt till.
När Camilla Österdahl, i Helsingborg, och hennes sambo fick beskedet att deras nästan nyfödde son Elliot drabbats av leukemi försvann marken under deras fötter.

Det var dagen före nyårsafton 2014 och lille Elliot var bara fyra månader. Läkarna sa att det enda som kunde rädda honom var en stamcellstransplantation. Situationen förvärrades när ingen i familjen matchade.

– Jag blev fysiskt illamående och var tvungen att springa iväg och kräkas. Det är så svårt att beskriva… men allt snurrade, rummet krympte. Det var en mardröm. Att ens lilla bäbis var så sjuk, i den mestallvarliga kroniska formen av leukemi. Om vi inte kunde hitta en donator skulle han dö, säger Camilla Österdahl.

Camilla Österdahl med sonen Elliot. Foto: Kristoffer Granath

Några år tidigare hade Bollnäsbördige Henrik Bergvall Berglund anmält sig till det så kallade Tobiasregistret – på initiativ från hans nuvarande fru som studerar till läkare.

Tobiasregistret är ett nationellt stamcellsgivarregister dit vem som helst kan anmäla sig.

I mars förra året fick Henrik Bergvall Berglund ett besked att han hade blivit matchad som donator. Henrik, som var beredd att donera till vem som än behövde hans celler, tackade ja.

Läs mer: Så går det till att donera stamceller

Efter en tid planering lades han in på sjukhuset i början av juni 2015. Där sövdes han ned och en del av hans benmärg sögs ut ur höftbenet med hjälp av sprutor.

Henrik Bergvall Berglund med sonen William.

Henrik fick inte reda på vem som skulle ha cellerna, men läkarna berättade att personen som väntade på donationen vägde under tio kilo. Det handlade med andra ord om ett barn.

– När jag förstod det kändes det riktigt stort. Känslomässigt var det väldigt nära eftersom jag precis hade fått ett till barn och hade en tvååring sedan tidigare. Det kunde lika gärna ha varit vi som behövt donationen, säger Henrik Bergvall Berglund.

Tiden efteråt funderade han mycket på hur det hade gått för personen som behövde hans celler.

Läs även: Maximiliam på väg tillbaka efter transplantationen

Samtidigt undrade Elliots mamma och pappa vem den anonyme donatorn som räddat livet på deras son var.

– Jag ville verkligen tacka den här människan. Det var en enormt stark känsla jag bar på, att på något sätt få tacka personligen. Att skicka ett anonymt brev genom sjukvården kändes inte tillräckligt, berättar Camilla Österdahl.

Statusraden på Facebook som gjorde att Elliots familj kunde hitta sin anonyme donator. Skärmbild: Facebook.

Av en slump fann de till slut varandra. Samma dag som Henrik Bergvall Berglund hade donerat sina celler skrev han om det på Facebook och uppmanade andra att följa hans exempel.

Det var genom den statusuppdateringen som Camilla Österdahl kunde komma i kontakt med honom.

– När jag hittade Henrik och förstod att det måste ha varit han som donerat celler till Elliot reste sig håret på mina armar. Vi skrev ett meddelande till honom där vi sa att han inte behövde svara men att vi ville tacka honom för det fantastiska han gjort och att vi är honom evigt tacksamma.

Efter ett tag svarade Henrik. Brevet fick familjen Österdahl att gråta av lycka.

– Det var ett långt fint meddelande han skickade. Vi läste det flera gånger och bara grät. Vi var så glada att han också ville ha kontakt, säger Camilla Österdahl.

För Henriks del blev allt ännu större när han fått reda på att hans donation varit lyckad.

– Det var jättestort. Att donera till ett litet barn var stort i sig, i och med att jag har egna barn. Att få reda på att det gått bra var såklart väldigt roligt – allt blev ännu större. Vi har fortfarande kontakt och planerar eventuellt att träffas i sommar. Det är verkligen roligt.

Skulle du välja att donera igen om det blir aktuellt?

– Det är fortfarande väldigt känslomässigt att prata om det. Men ja, absolut. Det är inte så många som känner till Tobiasregistret, så jag försöker på alla möjliga sätt få så många som möjligt att anmäla sig, säger Henrik Bergvall Berglund.

Läs även: Ny organisation vill få oss att säga ja till organdonation

För lille Elliot och hans föräldrar har Henriks osjälviskhet inneburit en ny chans på livet.

– Det är den största gåvan man kan få. Att titta på Elliot och se hur han springer omkring och leker och få ta honom till frisören eftersom han har fått tillbaka håret… Han har fått en ny chans på livet. Det går inte att beskriva, det är som att vi har vunnit på lotto, säger Camilla Österdahl.

Vad skulle du säga till någon som funderar på att donera blod eller stamceller?

– Gör det bara. Vad kan vara bättre än att ha möjligheten att ge någon annan livet tillbaka medan du själv lever? Det finns nog ingenting som är bättre.

Fakta: TobiasregistretTobiasregistret är Sveriges nationella stamcellsgivarregister och invigdes den 19 maj 1992. Tobiasregistret ägs och administreras av Stockholm Care AB, som tillhör Stockholms läns landsting. Registret består av cirka 56 000 personer som anmält sig som potentiella givare. Den som är intresserad kan läsa mer på Tobiasregistrets hemsida , där vem som helst kan anmäla intresse att bli en givare.

Publicerad på www.helahalsingland.se
Text av Henrik Nyblad

Manuels sista hopp är att hitta en donator

BORÅS. Manuel Elowsson, 39, har leukemi. Hans enda räddning är en stamcellsdonation. Men i registren finns ingen som matchar hans genetiska uppsättning.

Nu vädjar han om hjälp.

– Det är min sista livlina. Det är bråttom.

 

Observera – detta är en gammal artikel (först publicerad i februari 2014) som nu har fått stor spridning igen. Vi vet inte hur det har gått för Manuel men vi är glada för alla de som nu vill anmäla sig till Tobiasregistret (reds.anm).

Manuel Elowsson är inlagd på sjukhuset i Borås. Besökare måste vara helt friska och innan man går in i hans rum ska händerna spritas. Smittas Manuel av ett virus kan det innebära livsfara.

För drygt tre år sedan började Manuel må dåligt. Han blev lätt andfådd, fick mjölksyra i benen av minsta lilla ansträngning och blev ofta yr. När detta inte ville ge sig gick han till vårdcentralen där han tog ett blodprov. Han kallades sedan tillbaka för att ta ett till.

– Jag hade ett möte med tre doktorer. Då fattade jag att det var något allvarligt.

”Hamnade i chock”

Manuel hade akut lymfatisk leukemi, blodcancer, och av en aggressiv sort.

– Pang! Det blev som en stor smäll. Jag visste ingenting och trodde att jag skulle dö nästa vecka eller nästa månad, säger han.

– Jag trodde inte att det var sant. Jag hamnade i chock. Dödstanken kom med en gång, säger Daisy Villardo, Manuels sambo sedan 14 år.

Manuel och alla runtomkring honom hade svårt att förstå varför han drabbats.

– Jag har alltid varit aktiv. Jag tränar, tänker på vad jag äter och dricker inte. Jag är nästan en renlevnadsmänniska.

Cellgiftsbehandling

Emanuel fick påbörja cellgiftsbehandlingen direkt samtidigt som läkarna började leta efter en donator av stamceller.

– De måste matcha mina stamceller annars stöter kroppen ifrån och jag är rökt, förklarar Manuel.

Det fanns ingen matchning i Tobiasregistret, det svenska stamcellsgivarregister, och inte heller i några andra register världen över.

Då var ett alternativ att leta upp Manuels biologiska familj. När Manuel var sju år adopterades han från Colombia till Sverige.

Letade i Colombia

Manuel och hans sambo satte i gång jakten.

Med hjälp av ett brev som Manuel hade med sig när han kom till Sverige och en radio-station i Colombia lyckades de få tag i familjen.

– Ur detta tragiska mörka växte det fram något vackert – kontakten med mina föräldrar, säger Manuel om den känslan.

Hans föräldrar och fem halvsyskon skickade blodprov.

– Nu har vi en räddning, berättar Daisy om känslan.

Men de matchade inte.

Emanuel höll kontakt med sin familj över Skype då han själv inte hade möjlighet att åka dit. Han hade planerat att flyga sin mamma till Sverige men hon blev sjuk och dog, bara 57 år gammal.

– Det sorgliga är att vi bara ett halvår senare skulle träffas för första gången på väldigt länge.

Då började läkarna utreda ett annat alternativ, att ta blodstamceller från navelsträngar. Men inte heller här hittades en matchning.

Provade ny metod

Samtidigt började Manuel svara bra på cellgiftsbehandlingarna. Leukemin fanns inte längre i kroppen.

Då testade läkarna ett tredje alternativ. De tog ut friska stamceller från Manuel, fryste in dem, för att sedan tina upp dem och transplantera tillbaka till kroppen genom en kateter i hans hals.

– Det var 50/50 att det skulle gå väl, berättar Manuel.

Han var frisk i nästan ett och ett halvt år, men i december började han känna sig dålig igen.

Leukemin tillbaka

Prover visade att leukemin var tillbaka och Manuel fick läggas in på sjukhus igen. Nu har han precis inlett en cellgiftsbehandling.

Manuel har bra och dåliga dagar. De dåliga dagarna är han konstant illamående och vill bara kräkas. Trots det vägrar han att ge upp.

– Jag har mycket livsgnista kvar. Men mina livlinor håller på att försvinna. Mitt enda alternativ är att jag får en donator, så snabbt som möjligt. Men då jag inte har ett europeiskt ursprung är det inte så lätt.

Latinamerikan

Hans mamma är indian och hans pappa colombian och spanjor.

Läkarna säger att det skulle vara bra om en colombian, latinamerikan eller syd-europé, det vill säga någon som har samma genetiska uppsättning, ville undersöka om de kan donera stamceller till Manuel.

– Även om de inte hittar till mig så kanske det finns till någon annan. Sverige är väldigt mångkulturellt och många behöver hjälp.

– Tänk att en liten grej från din kropp kan få en annan att överleva, säger Daisy.

Manuel vet inte hur länge han klarar sig utan en donation.

– Detta är min sista chans, säger han.

 

Mer fakta

MANUELS KAMP MOT SJUKDOMEN

Under hösten 2010 började Emanuel känna sig hängig och trodde först att det var en influensa som inte riktigt ville bryta ut. I början av 2011 gick han till vårdcentralen, då han inte blev bättre. Då fick han veta att han hade akut lymfatisk leukemi. Han fick direkt cellgiftbehandling i fem veckor på Sahlgrenska i Göteborg. Under ett års tid bodde han nästan på Sahlgrenska på grund av alla behandlingar. Han vet inte exakt hur många behandlingar han fick men det rör sig om åtta-nio stycken. Samtidigt inleddes jakten efter en donator.
Enligt läkarna fanns det tre alternativ:
– De sökte i alla register som fanns men de hittade ingen med samma genetiska uppsättning. På hösten lyckades de få tag på Manuels biologiska familj men inte heller dem matchade.
– Navelsträngar är en god stammcellskälla. Men inte heller här fanns några som matchade.
– Man kan även ta ut friska stamceller från den sjuka för att sedan transplantera in dem igen. Detta gjordes men leukemin kom tillbaka.

STAMCELLSTRANSPLANTATION

Genom en stamcellstransplantation tillförs nya friska stamceller som kan dela sig på ett normalt sätt och bilda friska blodkroppar. För att transplantationen ska lyckas måste mottagaren och donatorn ha samma vävnadstyp. Innan man får donera kontrolleras så att donatorn är frisk. Stamceller kan tas från blodet och benmärgen. När det rör sig om det sistnämnda ligger donatorn på magen på ett operationsbord. Man kan antingen sövas eller få lokal bedövning. Läkaren sticker in en nål i bakre höftbenskam och suger ut benmärg blandat med blod. Totalt tar man ut mellan 0,5 och 1 liter blodblandad benmärg. Det tar ungefär en timme. Det är sällsynt med några allvarligare biverkningar. Källa: cancerfonden.se

AKUT LYMFATISK LEUKEMI

Blodet bildas i benmärgen och leukemi eller blodcancer är ett samlingsnamn för cancer i just benmärgen. Cancern uppstår i de celler, stamceller, som ska utvecklas till olika blodkroppar. Vid leukemi blir det fel på celldelningen så att det inte kan utvecklas normala blodkroppar. Vid akut leukemi kommer symtomen ofta hastigt. Man blir då blek och trött, har lätt att få blåmärken eller infektioner. Akuta leukemier är allvarliga sjukdomar. Om man inte behandlas kan man dö inom några veckor eller månader. Källa: 1177.se

SÅ KAN DU BLIR STAMCELLSDONATOR

1. Gå med i Tobiasregistret: För det krävs det att du är frisk, minst 18 år, väga minst 50 kilo, inte ha ett BMI som överstiger 40 och du ska vara folkbokförd i Sverige samt ha ett permanent uppehållstillstånd.

2. Spott eller blod: För att kunna registrera dig som givare i registret behöver de analysera ditt saliv eller blod.

3. Rädda liv: Du finns nu i Tobias-registret. Detta innebär att du nu är sökbar för alla patienter i världen som letar efter en passande donator. Om man får en träff blir man kontaktad av personal för ytterligare blodprover.

 

Publicerad i GT Expressen, februari 2014.
Text: Sandra Divinyi, GT

”Utan Lars hade jag aldrig överlevt”

Fredrik Eng, 45 (till höger i bild), höll på att dö till följd av en allvarlig sjukdom. Då bestämde sig kompisen Lars Johansson, 46, för att rädda hans liv.
– Om inte Lars hade donerat sin njure till mig hade mina barn inte haft en pappa i dag, säger Fredrik.

De har hängt ihop sen barnsben – och gjort allt tillsammans. Men vänskapen hade kunnat få ett abrupt slut, om inte Lars bestämt sig för att donera sin ena njure till Fredrik.

Det var för fem år sedan som Fredriks njurar kollapsade, till följd av långvarig diabetes och högt blodtyck. Småbarnspappans tillvaro ändrades över en natt.
– Plötsligt kunde jag inte kissa och jag fick börja med dialys, var fjärde timme, berättar han.

Sjukdomen begränsade Fredriks liv och möjlighet att vara den pappa han alltid varit, men det skulle bli värre.
– Efter ett tag drabbades jag av bukhåleinflammation och blev riktigt dålig, fortsätter Fredrik och får tårar i ögonen när han berättar att han trodde att livet var på väg att ta slut.

Mitt emot honom, på en vägkrog strax utanför Falköping, sitter Lars Johansson – Fredriks bästa vän och hjälte. Lars som levt hela sitt liv i skogen och ser sig själv som en enkel man, säger att Fredrik alltid funnits där för honom – och att beslutet att donera var lätt.
– Jag har förlorat två släktingar i njursjukdomar, jag vet att det kan gå riktigt illa, säger han.

När Lars bestämt sig knackade han på hemma hos sin sjuke vän, och slog sig ned i soffan. Fredrik minns samtalet ordagrant:
– Lars sa att jag alltid ställt upp för honom och att han ville göra något för mig, därför ville han ge mig sin ena njure.

Fredrik skakar på huvudet när han berättar.
– Jag började gråta och sen gick jag runt i cirklar och sa ”om du är så jäkla dum får du skylla dig själv.”

Lars ler mot sin bästa vän och säger:
– För mig var det självklart. Varför skulle jag inte hjälpa honom, om jag kunde?
En dag senare åkte Fredrik till sjukhuset och berättade att han hade en donator – och därefter påbörjades en årslång transplantationsutredning.

Lars fick hela tiden möjlighet att backa ur – men han stod fast vid sitt beslut. Han skulle ge Fredrik möjlighet att leva vidare.

När bägge fått tummen upp och det stod klart att Lars skulle kunna donera till Fredrik, drabbades Fredrik plötsligt av en allvarlig lunginflammation som höll på kosta honom livet. Då var hans barn tre och fem år gamla.

Och allt verkade nattsvart igen.
– Men på något konstigt sätt klarade jag mig och vi kunde till slut genomföra transplantationen.

Den 11 december förra året skrevs Lars och Fredrik in på Sahlgrenska, och låg bredvid varandra i varsin säng.
– När jag låg där tänkte jag på alla år. Vi har ju gått i lekskolan tillsammans, rest ihop, vi fiskar tillsammans, ses över middag. Att ha en sån fin vän som Lars gör mig än i dag tårögd, säger Fredrik, och fortsätter:
– Mina barn hade inte haft en pappa i dag, om det inte hade varit för Lars.

Tio timmar efter att kompisarna skrivits in på sjukhuset vaknade Fredrik. Han hade då tre njurar. Två som sedan länge slutat fungera, och en frisk. Lars vaknade upp med en njure. Efter en tids återhämtning repade sig bägge och ett halvår efter transplantationen är Fredrik i dag piggare än någonsin, och slipper dialys.

För att fira planerar vännerna nu att göra en längre resa tillsammans.
– Men jag får nog passa mig lite, säger Fredrik och skrattar:
– För en tid sedan berättade Lars att han hade ont i ett ben, sen skämtade han och sa ”du, jag behöver nog ett nytt ben, kan jag ta ditt?”.

Av Åsa Passanisi

Denna artikel är publicerad i Aftonbladet

Dagen då Ingela gav sin man en ny njure

Den 16 november 1994. En tidpunkt som etsat sig fast i minnet hos Ingela Fehrman Ekholm. Det var den dagen hon gav sin man en ny njure.

– Jag minns varje sekund. Jag var ruskigt nervös, men jag tvekade aldrig. Det var det här jag ville göra, tänkte jag när jag rullades in för operation.

Ingelas make hade länge varit dålig av sin njursjukdom. Han gick i dialys och hade nästan jämt ont i huvudet. En kväll var de på restaurang och Ingelas man svimmade. Det var då hon bestämde sig. Trots omgivningens protester började hon låta utreda om hon kunde bli donator.

– Vi hade små barn och jag tyckte varje år vi kunde få tillsammans med livskvalitet var viktigt. Jag var nöjd om min njure kunde fungera för honom i 2-3 år. Nu har han haft den i 20 år, säger hon nöjt.

Aldrig ångrat beslutet trots en del svårigheter

Hon har aldrig ångrat sitt beslut. Men operationen var inte lika enkel som hon föreställt sig. Hon hade ont och kände sig bortglömd. Allt fokus var på mottagaren; även hennes eget.

– Min man vaknade upp efter operationen och kände sig som en ny människa. Han kissade minst fem liter och kände det som han hade blivit av med alla slaggprodukter i kroppen, berättar hon.

Sedan var det givetvis en konvalescenstid för honom, men även Ingela var konvalescent. Hon var sjukskriven i två månader men kände av ingreppet i närmare ett halvt år.

– Det var den enda perioden i mitt liv då jag sagt nej till inbjudningar och engagemang, säger hon.

Forskar själv inom ämnet

Ingela är själv läkare, specialiserad på njurmedicin. Den inriktningen hade hon valt tidigt och det var en ren tillfällighet att maken sedan blev njursjuk. I sin forskning har hon kommit att intressera sig för de levande donatorernas villkor. Hon tyckte att de var en bortglömd grupp i vården. Hennes forskning har på flera sätt bidragit till bättre eftervård både fysiskt och psykiskt för levande givare.

Tidigt sammanställde hon uppgifter från donationsregister och kom i en rapport fram till att levande njurdonatorer lever längre än ett motsvarande urval av normalbefolkningen.

– Kanske beror det på att blivande donatorer utreds så noggrant att det bara är riktigt friska individer som kommer i fråga som donatorer, menar hon.

Viktigt att informera och ge stöd till donatorer

Donatorer är friska individer som inte är vana att ligga på sjukhus. Därför kan de uppleva sjukhusvistelsen som extra jobbig. Ofta tar de på sig ansvar för hur mottagaren av organet mår, och känner skuld om allt inte går som väntat.

– Jag fick själv skuldkänslor när min man fick avstötningsreaktioner och infektioner, erkänner hon.

Därför är det viktigt att donatorerna får adekvat information och psykologhjälp i samband med och efter donationen. Den medicinska eftervården är givetvis också väsentlig, och donatorer kontrolleras regelbundet efter donationen.

– Det värsta jag vet är om en levande donator efter donationen säger: ”att det skulle vara så här, har jag aldrig fått veta”, förklarar hon.

Ingelas engagemang både i yrket och som donator ledde till att hon och hennes man tillsammans var ute och föreläste för patienter efter donationen.

– Vi fick enormt gensvar och många föreslog att vi skulle skriva en bok, berättar hon.

Det blev en bok också, ”Morgongåvan”, som gavs ut första gången 1998. Den har senare givits ut i nytryck.

Antalet givare har ökat

Ingela Fehrman Ekholm har arbetat både vid Transplantationscentrum i Göteborg och vid Karolinska i Stockholm.

– Göteborgarna var föregångare på att anpassa doserna av immunhämmande mediciner. I och med att de gav mindre doser fick patienterna färre andra biverkningar, säger hon.

I dag har antalet levande givare ökat. Det blir allt vanligare att vänner donerar organ, men det vanligaste är fortfarande släktingar. Allra vanligast är donation maka till make och förälder till barn. Men det förekommer också anonyma levande donatorer. Flest donatorer är kvinnor. Över hälften av dem som anmält sig som villiga givare blir aldrig givare för att de i tester inte visar sig tillräckligt friska. Donatorns vävnader måste också passa mottagaren.

– Men det nya är så kallade korsvisa donationer. Det innebär att om någon anmält sig som givare men inte passar med tänkt mottagare kan man byta med andra i samma situation, förklarar Ingela.

Ingela Fehrman Ekholm närmar sig nu pensionsåldern men är så fängslad av sitt arbete att hon gärna fortsätter att engagera sig för njursjuka.

– Det kan bli i ny form. Jag funderar på att starta en donatorsförening, avslutar hon.

Källa: Doktorn.com

Tonåring fick ny njure – av idrottsläraren

18-åringen behövde en ny njure. Då kom idrottsläraren till undsättning – och gav bort sin.– Om det hade varit mitt barn hade jag velat att någon gjort detsamma, säger Nadirah Muhammad.

Återkomsten blev storslagen.
Röda mattan hade rullats ut i gympasalen på West Side Academy i Detroit och skolkompisarna kastade konfetti när 18-åriga A’Ja Booth återvände efter att i december ha fått en ny njure. Och hon kom arm i arm med idrottsläraren Nadirah Muhammad, 39, som gav bort sin till tonåringen.
– Jag är välsignad och tacksam, säger Booth enligt nyhetsbyrån AP.

”Behövde inte ens fundera”
Under fyra år var hon tvungen att lämna skolan tidigare tre dagar i veckan för att behandlas med dialys. Tonåringen skrev en bok om sin situation och det var just den som fick Muhammad att vilja donera sin njure, rapporterar AP och hänvisar till The Detroit News.

39-åringen uppger att hon i maj i fjol hörde Booth prata om boken med en annan lärare.
– Efter att jag hade läst hennes historia bestämde jag mig för att donera en av mina njurar. Om det hade varit mitt barn hade jag velat att någon gjort detsamma. Det var inget jag ens behövde fundera på, säger Nadirah Muhammad.

Lyckad transplantation
Det var den 15 december som ett operationsteam på sjukhuset Henry Ford opererade bort Muhammads njure och snabbt tog sig till en operationssal på barnsjukhuset fem kilometer därifrån där Booth befann sig.
– Jag har varit med om många olika kombinationer, men inte elev-lärare. Vi har haft ex-fruar, chefer och deras anställda, säger läkaren Jason Denny till AP.
Transplantationen var lyckad och Booth är nu frisk. I juni tar hon examen och i framtiden vill hon bli sjuksköterska.
– Vi förväntar oss inget annat än storslagna och härliga saker för dig, sa skolans rektor Andrea Ayler till Booth när hon återvände.

Av Sofia Roström Andersson
Källa Aftonbladet

The Great American Kidney Swap

I USA pågår just nu en debatt om väntelistan på organ; och att något borde göras framför allt för alla de som väntar på en njure. Det privata initiativet BiologicTX har utvecklat en programvara för att underlätta denna process med huvudfokus på donatorers och mottagares kompatibilitet med varandra.

Detta då det organ som finns närmast till hands inte nödvändigtvis är kompatibelt med den som bäst behöver det för stunden. Att till exempel en ny njure finns tillgänglig på USAs västkust har tidigare inte hjälpt den person på andra sidan landet som skulle vara en perfekt mottagare då det, liksom många andra ställen i världen, inte finns någon nationell väntelista. Något som BiologicTX’ system i praktiken fungerar som genom sitt matchningsverktyg.

I sommar kommer läkare förhoppningsvis genomföra de sista två transplantationerna i en kedjeeffekt där över 70 personer har fått nya organ med hjälp av verktyget. Bland annat har njurar flugits med passagerarplan tvärs över USA till och från olika sjukhus.

Läs hela artikeln nedan i New York Times.

Att vänta på samtalet i tolv år

Det kallas kort och gott för ”samtalet”. För alla personer på väntelistan för ett nytt organ är det då sjukhuset ringer och säger att ett organ som passar finns tillgängligt. För att få en ny chans till ett friskt liv måste man sedan ta sig till sjukhuset så snabbt som möjligt.

Owen Kelleher väntade på det samtalet i över tolv år och åtta månader. Över tolv år av att aldrig låta mobiltelefonen få slut på batteri, glömma bort vad man lagt den, eller befinna sig någonstans utan täckning.

Halv två på natten på juldagen kom äntligen det där samtalet till Owen.

– Jag blev först helt ställd. Vi var borta och firade jul och vädret var hemskt, berättar han. Owen och hans fru skyndade in till det lokala sjukhuset, och inom ett par timmar var han mottagare av en frisk njure som hade donerats anonymt.
– Det första jag såg var en kateter och en påse som var helt full. Kanske låter konstigt för andra, men efter tolv år av att inte kunna producera urin var det nog det mest fantastiska jag någonsin sett, förklarar Owen.

Diagnostiserad som sjuåring med en ärftlig njursjukdom har Owen gått på dialys sedan år 2000. Tre timmar i veckan ägande han fyra timmar åt att vara ansluten till en maskin som utförde det hans njurar inte längre kunde utföra.

– Vissa dagar mår du bra, andra har du ingen energi överhuvudtaget. Jag försökte ändå leva mitt liv så gott det gick, säger han. Han fortsatte att arbeta tre dagar i veckan på just sjukhuset.

När han först började med dialys för 15 år sedan fick han förklarat att han skulle förvänta sig en transplantation inom något år. Men ett år blev till ett årtionde, och juldagen 2012 var den dagen då samtalet och den finaste julklappen han önskade sig äntligen kom.

Owen berättar att skillnaden var direkt och enorm.
– Jag kände mig helt fantastiskt. Huden blev bättre, mina ögon kunde till och med se bättre. Jag kunde äta all typ av mat och dricka enorma mängder vatten om jag så ville.
Owen kastade sig åter in i arbete på heltid och började intressera sig för nya hobbys, bland annat trädgårdsskötsel.

Att transplantera friska njurar till patienter med icke-fungerande organ ger inte bara mottagaren ett nytt liv – det sparar också pengar. En njurtransplantation betalar för sig självt inom ett år jämfört med kostnaden för dialys.

Av Paul Cullen
Den här artikeln är översatt från Irish Times.

Sida 1 av 41234