Vi två hör ihop – jag har fått den allra största gåvan
”Vi två hör ihop”. Ett kort med den texten fick jag av min underbara vän och donator Ann tre veckor efter transplantationen. Nog är det så att vi för alltid kommer att höra ihop både fysiskt och psykiskt. Den tacksamhet och glädje jag känner över att ha en vän som Ann går inte att beskriva med ord, den måste upplevas.
När jag i juli 2014 fick beskedet att jag var tvungen att få en ny njure rasade hela min värld. Vem skulle kunna ge mig en ny njure? Min man? Någon av våra två söner? Eller min bror? Så har vi då Ann. Från den dagen hon fick veta att jag var i behov av en ny njure har hon sagt ”Du ska få en av mina njurar”. Det har aldrig funnits den minsta tvekan hos henne. Hon var så villig att hjälpa mig. Ann min bästa vän, jag älskar dig till månen och tillbaka. Av naturliga skäl låg min man Björn först på ”utredningslistan”, dock visste jag att Ann fanns i min bakficka.
Björn påbörjade en donationsutredning samtidigt som jag utreddes för att komma upp på väntelistan. När han hade gjort halva sin utredning var det dags att träffa läkaren. Det blev tyvärr stopp, då han hade haft en tumör 2005 (vilket han hade uppgett vid alla undersökningar). Där och just i den sekunden rasade hela vår värld igen. Efter att chocken hade lagt sig ringde Anns ord i mina öron. ”Du ska få en av mina njurar”. Tänk att jag, Bethina, har en vän som är villig att lägga sig på operationsbordet för min skull. Ann, min allra bästa vän. Jag vet att i hennes värld fanns inget annat alternativ än att hjälpa mig. Det är så hon är. Det finns ingen förutom min man som känner mig så väl som hon gör. Vi två hör ihop.
I mitten av januari tog Ann kontakt med njurmottagningen i Västervik samtidigt som de förberedde mig på att jag snart skulle vara tvungen att börja med påsdialys. Under hela tiden visade Anns provresultat fantastiska värden och nu tändes en strimma av hopp hos mig. Kommer det verkligen gå vägen?
Den 11 maj sändes alla Anns resultat till Sahlgrenska i Göteborg för bedömning, samtidigt som det inte fanns någon återvändo för mig, utan jag måste börja med dialys. På Sahlgrenska ville de ha lite kompletteringar på Anns utredning och sedan blev det semestertider. Jag började med påsdialys och det fungerade fantastiskt bra, jag trodde att jag skulle kunna jobba heltid men fick se mig besegrad och jobbade halvtid.
Torsdagen den 27 augusti kom så beskedet: ”Ni är välkomna till Sahlgrenska den 22 september 2015 för transplantation den 23 september.” Vi grät och skrattade om vartannat och ringde anhöriga som också grät tillsammans med oss. Våra pojkar var så glada, Ann har två och jag har två, som har funnits för varandra under hela uppväxten. Mina grabbar kände en stor tacksamhet att Ann ställde upp för deras mamma så hon skulle få ett ”vanligt” liv igen. Vi har gjort så mycket med familjerna tillsammans, med detta är ändå det häftigaste och det mest obeskrivliga vi har gjort tillsammans. Ann, du kommer för alltid att vara min och min familjs hjältinna.
Den 23e september ägde transplantationen rum med ”världens bästa Ann” i spetsen, tätt följt av det mest proffsiga transplantationsteam vi kunde tänka oss. Både Ann och jag kände oss så speciella och så väl omhändertagna. Den speciella känslan blev inte mindre av att våra njurkoordinatorer från vårt hemsjukhus var med vid transplantationen, vilket vi har känt oss oerhört hedrade och lite speciella för. Lite små komplikationer blev det för mig under de första 14 dagarna, men i dag mår både vi båda fantastiskt bra.
Med min historia vill jag berätta att det inte bara är släktingar som kan donera utan även goda vänner. Vi kan passa ihop utan att ha något släktskap alls. Organdonation är så viktigt och det är viktigt att ta ställning och våga prata om det. Jag hoppas att min historia kan bidra till att någon mer får ett organ. Tillsammans kan vi hjälpas åt.
Ann, tack för det du har gjort för mig. Du har gett mig möjligheten att få se mitt lilla barnbarn Bianca växa upp och att jag kommer att få välkomna Biancas kusin till världen (som beräknas att födas i februari). Jag kommer att kunna se dem båda leka på vår gräsmatta.
Du kommer för alltid att betyda något speciellt för mig. Vi två hör helt enkelt ihop.
Bethina Knutsson