Min moster och jag

Aldrig någonsin har jag tvekat och aldrig någonsin skulle jag backa. Jag bestämde mig i samma sekund som min moster Ulla berättade att hon var njursjuk. Efter några år blev hon sämre och en transplantation var enda alternativet. Både jag och min syster ville ställa upp som donator. Jag ringde till min mosters njurmottagning och anmälde intresse för donation. Efter några månader blev jag kallad till Gävle sjukhus för utredning. Allt rullade på under hösten och den ena undersökningen avlöste den andra. Prover, kuratorsmöte, genomgång, röntgen mm. Jag blev överallt väl bemött av sköterskor och läkare. Årsskiftet 2016/2017 blev min utredning klar. Jag var godkänd.

Sedan följde en lång väntan på moster Ullas utredning. Den tog tid främst pga. hennes kroniskt höga sänka som läkaren ville undersöka alternativa orsaker till. Detta pågick i ungefär ett år och hon blev sämre och sämre, tröttare och tröttare. I slutet av året var hon i så dåligt skick att hon blev akut inlagd på sjukhuset. Läkarna rekommenderade dialys. Det kändes som ett nederlag eftersom vi hela tiden strävat efter att genomföra donationen INNAN dialys men nu fick vi bara acceptera läget. Moster fick en port inopererad och började med dialysen så snart den läkt.

I maj 2018 blev äntligen mosters utredning sammanställd och skickad till Akademiska i Uppsala. Vi blev inbokade på möte hos dem i slutet av månaden. Vi var nog lika nervösa båda två. Vad skulle de säga? Vad skulle vi göra? Hur skulle de ställa sig till en operation? Väl på sjukhuset blev vi fint mottagna. Fick träffa en läkare som pratade med oss båda tillsammans. Han gick igenom bakgrunden och utredningen för oss båda och började sedan berätta om operationen. Vi trodde nog aldrig att de skulle godkänna oss på grund av den höga sänkan men, som det visade sig, den var de inte oroliga över. En koordinator gav oss mer information om själva operationen och sa att det var några par till som väntade på operationsdatum men att det skulle bli strax efter sommaren. Vi klev ut från sjukhuset i varm sommarsol, lättade till sinnet och kände båda två att ”Nu, äntligen börjar det!!”.

Datumet för operationen blev satt till 10 oktober. Det kändes fint. Det var en härlig känsla av att framtiden är nära, att äntligen kunna se datumet. Mäktigt. Så, måndagen den 8 oktober satt jag på tåget på väg mot Akademiska och mötte upp moster på hotellet där vi bokat rum. Bägge var vi nervösa och förväntansfulla. Jag hade kontakt med en reporter för vår lokaltidning som skrev ett reportage om oss för att belysa donation eftersom det dessutom var donationsveckan. Det blev en mycket bra artikel i lokalpressen. Information och kunskap om donation är så otroligt viktigt. Jag är med i Tobiasregistret och anmälde mig till donationsregistret redan som tonåring. För mig är detta självklart men under resans gång har jag insett hur otroligt dålig koll många har om just detta.

På tisdagen skulle vi vara på sjukhuset för inskrivning och de sista förberedelserna för operationen. När jag sitter och pratar med kuratorn kommer min läkare in. Han ser lite sammanbiten ut och börjar med att fråga hur jag mår. Jag svarar att jag mår bra och sedan börjar han förklara att det inte blir någon operation. Han berättade uppgivet att sjukhuset blivit överbelastat vilket resulterade i att alla inbokade operationer ställs in. Inklusive vår. Moster blev givetvis helt förkrossad när hon mottog beskedet där hon låg med – vad hon trodde – sin sista dialys. Vi blev utskrivna från avdelningen. Mosters sjuktransport kom till slut och jag stod kvar i foajén. Väntade på min transport. Till slut insåg jag att den glömts bort så jag bokade ett tåg och sprang mot stationen. Tårarna rann och uppgivenheten var total. Allt kändes fel. Så fel.

På fredagen fick jag till slut kontakt med koordinatorn igen. Hon beklagade situationen och lovade att boka in oss så snart hon kunde. Nytt operationsdatum blev onsdag 24 oktober. På tisdag var det inskrivning och provtagning igen. Moster fick sin dialys och dagen efter var det operationsdags. Vi blev visade in på ett rum där vi bytte till operationskläder. En sköterska kom in och hämtade upp mig, jag kramade moster hejdå och gick iväg till operationssalen. Jag fick sitta i ett litet väntrum en stund. Där satt en äldre dam som frågade vad jag skulle in på operation för. Hon blev alldeles rörd när jag berättade att jag skulle donera en njure. Just där och då kände jag extra ödmjukhet för livet. Jag var frisk nog att kunna genomföra en donation för moster.

Läkarna kom och ropade upp mig, det var dags att gå in till narkosen. Fick en nål i handen och så småningom lite ”frisk luft” i masken. Tack och godnatt. Fyra timmar senare vaknade jag på uppvaket. Jag hade inte så vidare ont just då men minns att jag var fruktansvärt torr i munnen. Efter några timmar fick jag veta att moster kommit ner på uppvaket och strax efter hörde jag henne några sängar bort. Pigg. Lycklig.

Tillbaka på avdelningen fick jag försöka komma upp ur sängen nästan direkt, lite problematiskt då bukmusklerna inte ville samarbeta. Fick uppdatering om moster, hon mådde som en drottning men var kvar på uppvaket till sena kvällen. Jag hade otroligt ont under de första dagarna och fick både lång- och korttidsmorfin. Började känna hopp om livet igen. Sömnen var helt okej och jag kunde röra mig lite mer trots att det fortfarande gjorde mycket ont i operationsområdet. Moster mådde fortsatt mycket bra, hon var uppe och promenerade i korridoren med pigga och raska steg. Hon såg 10 år yngre ut och hade inte alls särskilt ont. Och det bästa av allt, hennes kreatininvärde låg på makalösa 76!!! Läkarna var helt imponerade och sa att hon verkligen fått en supernjure av mig, den arbetade stenhårt direkt.

På tisdagen fick jag äntligen åka hem. Allt hade gått bra, proverna såg bra ut, mina sår såg fina ut. En läkare kom och skulle ha utskrivningssamtal med mig. Han sa att sjukhuset tackade väldigt för att jag genomfört donationen. Mina barn och sambo väntade på mig och jag längtade ihjäl mig efter dem. En skumpig sjukhusbussresa senare landade jag äntligen hemma i soffan. Moster fick komma hem på fredagen, mina föräldrar åkte för att hjälpa henne och hon var fortsatt pigg och proverna såg fina ut. Det var lite besvärligt att få till hennes medicinering. Som transplanterad är man medicinerad resten av livet och det tar ett tag att få till exakt dos. Några biverkningar har hon men hon säger själv att det är ingenting jämfört med innan.

Jag läkte sakta men säkert, men tröttheten var påtaglig. Det var först efter jul som jag kände att den där förlamande tröttheten släppte taget. Idag, i mitten av januari, känner jag mig piggare än på länge. Jag är tillbaka på jobbet och orkar t.o.m ut och träna. Kontentan av hela denna erfarenhet är att det är så väldigt värt det. På alla sätt. Det är så häftigt att ha gett min njure till min moster, hon är helt fri från sin njursvikt. Det är rätt mäktigt att ha fått vara en del utav den processen. Jag berättade för henne att en kompis som är transplanterad har döpt sin njure och moster döpte sin till Erik såklart. Och hon brukar alltid mata Erik med några bitar choklad varje lördag.

– Erica, 36 år Hudiksvall