Sanja fick en ingivelse att vara levande donator. En liten del av henne, gjorde att någon annans liv kunde fortsätta
Jag heter Sanja och bor i Sverige sedan snart 25 år. Om jag hade varit kvar i mitt födelseland Bosnien skulle förmodligen denna berättelse inte finnas eller vara möjlig att berättas. Jag minns att jag hade känslan att jag vill göra någonting gott för samhället, i Sverige där jag lever och bor i idag. Jag har kommit från ett land med krig och jag blev så fint emottagen här. Jag har fått hjälp som jag aldrig kunde drömma om.
En kväll såg jag ett program på TV som handlade om människor som väntar på organ. Jag tänkte: ”Det ska du göra, Sanja. Jag vill bli donator, så att jag inte har levt förgäves. Att du har gjort någonting viktigt i ditt liv”. Jag övervägde och funderade på detta i två år. Rädslan kom och gick men jag ville vara tapper. Viljan blev starkare och jag blev inspirerad av en bok som jag läst flera gånger. ”Morgongåvan” skriven av en donator Ingela Fahrman-Ekholm.
Det året jag fyllde 50 år anmälde jag mig som en frisk kvinna som ville och var redo att donera en njure anonymt. Det lyckades jag med, efter 2,5 års utredning gick det. Min njure gavs till en ung människa, det räckte för att göra mig glad och lugn. Det visade sig att det passade personen perfekt att ta emot min njure. Jag vet inte vem det är, vi kan kalla personen hen. Jag är bara glad att en ung människa fick min njure och att hen mådde bättre redan samma dag efter operationen.
Och jag Sanja, jag har min hälsa kvar. Jag mår mycket bra. Nu till vintern har det gått åtta år sedan jag blev donator. Jag tänker då och då på personen som fått en liten del av mig. En liten bit av mig som har räddat hens liv. Jag ber att hen ska fortsätta att må bra. Jag ser framför mig att hen studerar, dansar, umgås med sina närmaste och älskar sin familj. Jag blir otroligt lycklig av dessa mentala bilder. Och mitt hjärta? Vad tror ni om det? Hur det mår? Ja, det är varmt, och slår starkt och glatt, precis som hela jag!
Min dotter var inte så glad att jag var beredd att utsätta mig för ett sådant ingrepp. Men min son sa: ”Mamma jag är stolt över dig”!
När jag skulle åka hem efter operationens tredje dag fick jag ett diplom och en pin, som jag bär med stolthet.
Vad mer kan jag önska mig i livet än detta, och mina fina barn.
